Vafan är grejen med Google Reader?

Går man till DN.se idag så är förstasidesnyhet nummer två i ordningen att Google planerar att stänga ner sin RSS-tjänst, Reader. Det rankar alltså mitt emellan väpnat rån i innerstan, och att Katolska kyrkan fått en ny påve. Kontrastera detta med att ett av de två skälen Google gett till nedstängningen är sjunkande användarantal.

Innan vi går vidare kanske jag ska förklara vad Google Reader är, för de som inte vet, och varför jag tycker tjänsten är viktig. Reader är en webbtjänst, som nästan alla Googles produkter, som läser in data via RSS (Really Simple Syndication). RSS är ett simpelt format för att lista information, oftast kronologiskt. Till exempel skulle en RSS-ström för DN.se innehålla varje nyhet i den ordning de publiceras, en efter en, typiskt med en snutt utav innehållet och en länk till sidan. Ibland innehåller den kanske hela artikeln. Reader funkar då som så att den samlar flera sådana här RSS-strömmar, och följer dessa i bakgrunden, dygnet runt. Allt som publiceras i strömmarna sparas, och användaren kan när som helst logga in och se en lista över nyheter, artiklar, länkar, bilder eller vad som helst som dessa strömmar innehåller.

Jag använder alltså Reader ungefär som mitt fönster till hela internet. Allt som inte är statiska webbsidor, utan sidor med innehåll som ständigt förändras och uppdateras, tar jag in via Reader. På så vis spelar det ingen roll när jag har tid att läsa nyheterna, utan jag kan stega igenom dem en efter en när jag känner för det. Jag får en lista med alla bilder som mina vänner och bekanta laddat upp på Flickr, i kronologisk ordning, och kan titta på dem allihop i följd. Varje gång något av mina favoritband går ut med ett datum för en konsert, då står det och väntar på mig när jag loggar in i Reader, och jag behöver aldrig missa ett tillfälle att gå och lyssna på dem.

Ni förstår då kanske att jag är en smula upprörd att Google väljer att helt kallt lägga ner en sådan tjänst. Att dessutom hänvisa till “det är ändå ingen som använder det” är ett slag i ansiktet, då det är väldigt många som använder det (vilka andra tjänsters nedläggning hamnade senast mitt på DN.se?), och de som gör det är i många fall väldigt beroende av just den sortens tillgänglighet.

Problemet med RSS redan från grunden är dock att det just bara är innehållet som följer med, ingenting annat. Det finns väldigt begränsade möjligheter att visa reklam, eller försöka leda användarna vidare in på sidorna de hämtar datat ifrån. Folk läser det de är intresserade av, och ingenting mer. Jämför detta med nya älsklingsbarnet “sociala medier”, där användarna bombarderas av tonvis med information de inte efterfrågat, och kanske inte är det minsta intresserade av, samt en stor mängd reklam (mer eller mindre direktriktad) och annonser. Vilket tror du Google och dess kunder (hint: om du trodde du var deras kund så kunde du inte ha mer fel. Det är företagen som köper reklamplatser som är Googles kunder. Vi, användarna, är produkterna Google säljer) är mest intresserade av? Varför tror du Google lanserade Google+?

Kriget mellan marknadsekonomin och det fria Internet har pågått länge, och slagen är så små och oblodiga att det sällan är någon som märker av det överhuvudtaget. Men där Facebook steg-för-litet-steg introducerat en vinstdrivande reklamförsäljning på sin sida, så skär Google hej-vilt i sin egen kropp i ett försök att banta ner sig, fort. Allt som inte är tjänster som styrs hårt uppifrån, och vars innehåll kan kontrolleras av Google själva, ska bort. Mail, dokument och Youtube är ställen där Google antingen kan pressa ut massor av reklam eller ta in massor av information om dig, som de sedan kan sälja till reklambolagen, och som därmed hjälper till att tjäna pengar. Reader, där användarna helt och hållet själva bestämmer vad de vill se och hur, och där inget innehåll faktiskt genereras, tas bort och läggs ner trots att användarna är högst intresserade av att fortsätta använda tjänsten.

Nu har vi, användarna, alltså fått drygt tre månader på oss att hitta en annan tjänst där våra behov tillgodoses… För det är något Google inte är intresserade av, eftersom det inte går att sälja. Det är talande att det samma dag som Readers nedläggning publicerades också började spridas information om att Google rensar bort såkallade “ad blockers” från Google Play, Androids app-butik. Inte nog med att de tar bort tjänsterna där vi slipper reklamen och Googles ständiga översyn, de försöker även ta bort möjligheten att slippa reklamen i de kvarvarande tjänsterna när vi använder deras plattform.

Det är vi, användarna, som är produkten. Det är reklambolagen som är Googles kunder. Det är tragiskt att inte fler vet om detta, och fortsätter använda Googles gratis-tjänster i tron att det är ett altruistiskt storbolag som bara vill mänsklighetens bästa. Vi betalar för Googles tjänster varje gång vi använder dem, genom att utsätta oss för reklamplatserna de säljer ut och genom att bidra med data om oss själva, vad vi äter, vilka TV-program vi tittar på, vart vi står politiskt och vilka produkter vi är mest benägna att konsumera.

Det här är inte jag som bara är mitt vanliga, cyniska jag. Jag menar inte att det här är världens undergång, inte ens att det nödvändigtvis är något negativt överlag. Vad jag menar är att det är såhär vår värld fungerar idag, och vi måste börja bli mer medvetna om det. Det är inte bara reklam i formen av annonser på stan, eller reklamfilmer på TVn, som gör oss till de värdefulla produkterna för företagen, det är nästan allt vi gör. Varje mobilsamtal vi ringer, varje SL-resa vi gör, varje “like” på Facebook, varje sekund av Youtube-klipp vi ser och varje poäng på våra Ica-kort.

Det är du som säljs, så var åtminstone med och bestäm ditt eget pris.

Nyår, nytt år

WreckedSå var man 26 år gammal.

Min födelsedag kom att firas i fotografins tecken. På morgonen fick jag mina presenter av Malin: Nick Brandts “On this earth, a shadow falls” och en bok om street-fotografi. Efter frukosten tog jag en promenad ut till Väsjön, med Yashican på axeln och två rullar Kodak TriX 400. Sedan beskedet att Eastman Kodak eventuellt kommer gå i konkurs tyckte jag att de borde hedras en smula extra, och jag var dessutom sugen på att testköra TriX i mellanformat, vilket jag inte tidigare gjort.

WreckedDet jag förväntat mig att komma hem med var förfrusna ben och en bunt bilder på vass och elledningar (ungefär det roligaste som finns att fotografera runt Väsjön), men på parkeringen vid Edsbergs tennishall stod det en bil som blivit totalt utbränd. Score! En av mina bästa bilder tidigare är på en gammal, sliten bil med en hatt i baksätet, så en totalt förstörd, bränd bil är ju nästan snäppet bättre. Det blev en rulle på den, helt enkelt, och jag var ännu gladare än när jag gick att jag tagit med två rullar, och inte bara den som satt i kameran.

Jag kom hem, framkallade filmen, och hann precis torka den innan Malin behövde skjuts hem och vi sen började fixa middag. Senare på kvällen skulle mina föräldrar komma över och äta, och vi tänkte bjuda på den nyårs-billiga oxfilén som legat i kylen en vecka nu. Middagen blev succé, vinet passade perfekt till maten, och av mina föräldrar fick jag en Skeppshult stekpanna i gjutjärn… OK, hela dagen hade kanske inte med fotografi att göra.

WreckedSom en försenad födelsedagspresent upptäckte jag idag, när jag scannade in min film, att den blivit helt perfekt exponerad, helt perfekt framkallad, och dessutom helt perfekt scannad! Jag vet inte om det någonsin hänt förut, men glad är jag ändå.

Imorgon är det måndag, och tillbaka till vardagen, men innan dess har jag några timmar kvar av fotoboksläsande, Guinnesskakeätande och mysTVtittande.

Resterande bilder ifrån gårdagen finner ni här, som vanligt.

New York

Ja, för den som ännu inte sett eller hört det så åker jag och Malin till New York imorgon. Vi kommer vara för en vecka, och mest bara driva runt och insupa stadens atmosfär. En reseblogg finns naturligtvis, och för den som är intresserad att följa med på resan i det mer litterära hänseendet, hittas bloggen här.

Årets event!

Nej, det är inte Polar-priset. Inte Nobel-middagen heller. Det är årets SVEFO-tävling, där Stockholms fotoklubbar slåss om ära och berömmelse.

Förra året fick hela vår klubb totalt en vinst, men i år hoppas jag på bättre resultat. Ikväll är inlämningen till tävlingen, och jag är ännu mer hoppfull om mina bilder i år än jag var förra året. Så, utan vidare ord, här är mina bidrag till kategorin “enstaka påsiktsbild”:

Autumn Uncolored

Scan Test #3Kista_0004

Detta är mitt bidrag till kategorin “kollektion påsiktsbilder”:

Blues Jam at Wirströms Blues Jam at Wirströms Blues Jam at Wirströms

Nästa år funderar jag på om jag inte faktiskt ska försöka vara med i dia-kategorierna också (om de fortfarande finns kvar). Inte bara är det ont om konkurrens, men det skulle vara en ursäkt att få fota med dia också, vilket jag ännu inte vågat ge mig in på.

Världen i RGB

Så då är det sista stora steget taget, den sista höga muren inom fotografi klättrad. Jag har fotat i färg!

Kodak förstår att det fortfarande finns gott om professionella och hobby-fotografer som älskar film. Även om de jobbar digitalt för att betala räkningarna, så är det film de vänder sig till för att få till det där lilla extra. Digitalt må ha vunnit i ren volym, men när det kommer till upplösning och skärpa är film fortfarande obesegrad. Det räcker med att gå upp till mellanformat för att film ska kunna erbjuda 80-200 megapixels upplösning (beroende på scanningsmetod och film), medan det bästa digital kan erbjuda är 40 megapixel. Det finns ingen kommersiell motsvarighet överhuvudtaget till 4×5 eller andra storformatsfilmer, film som kan förstoras till att täcka höghusfasader i bra kvalitet. Så, för att återgå till ämnet, Kodak beslutade sig alltså för att fortsätta satsa på film, och släppa två nya versioner av deras tidigare väldigt populära serie Portra. Det är dessa två nya filmer, 160ISO och 400ISO, som jag nu fått tag i och testat.

Nu har jag då inte ens i närheten av en kamera bra nog att till fullo dra nytta av alla de förbättringar Kodak gjort med sin nya film, men jag tyckte ändå att om jag nu ska ge mig in på färg, varför inte börja med det allra senaste och bästa? Vi börjar med Kodak Portra 160, en film som är dagljusbalanserad och optimerad för hudtoner. Nu hade jag ingen vars hud jag kunde ta med i mina motiv, men eftersom jag mest fotograferar annat än människor tyckte jag inte det gjorde så mycket. Det fick bli en runda genom Edsviksparken istället, med mycket grönt och massor av detaljer.

110728_Portra160_04110728_Portra160_07110728_Portra160_10

Lite senare tog jag tillfället i akt att testa Kodak Portra 400, och den här gången var det människor i fokus. En lättsam krogrunda på Djurgården tog oss till Josefinas, där vi dränktes i vackert kvällsljus.

110730_Portra400_10   110730_Portra400_03110730_Portra400_09

Jag tror jag blivit kär i den här filmen. Färgerna är fantastiska, vad man än fotograferar, och båda filmerna har korn som är så extremt fina att de inte dyker upp hur högupplöst man än scannar. Jag tog ett par bilder och sparade de så stort som det bara var absolut möjligt (500-600MB, och över 20.000 x 20.000 pixlar vardera, drygt 400 megapixel (ja, verkligen!)), och färgtonerna är som tagna ur en tvättäkta regnbåge. Nu är detta långt utöver vad min scanner egentligen klarar att leverera med kvalitet, så tänk dig då resultatet med en professionell, högupplöst scanner! Jag får nästan rysningar. Jag kan även tillägga att jag lät Lightroom zooma in på en 1:1 crop av en av bilderna medan jag fortsatte skriva. Det var fyra paragrafer sedan, och den jobbar fortfarande. Min stackars Mac brinner nästan upp av allt det tunga pixel-skyfflandet.

Nåja, för den som vill se alla bilder jag tagit med denna film hittills, kolla in mina Flickr-set för Portra 160 och Portra 400.