Mitt Twitter-körsbär har spruckit
Jul/090
Så var dagen kommen när Martin1010110 skickade sitt första tweet ut i cyberrymden. Jag vet inte ens om någon läste det, men nu finns det där. Så länge Twitter finns kvar, så kommer mina max 140 tecken långa meddelanden finnas på internet för vem som helst att läsa. Även om Twitter skulle lägga ner, så har förmodligen Google och andra företag indexerat, scannat och cachat mina tweets flera gånger om.
Det är en lite skrämmande tanke ändå, att det man säger aldrig riktigt kan bli osagt. Om jag säger något till dig, ansikte-mot-ansikte, så färdas ljudvågorna kanske något 10-tal meter innan de försvinner helt och hållet. Om ingen annan än du fanns i närheten och kunde registrera mina ljudvågor, så är du nu den enda i hela världen som överhuvudtaget vet vad jag har sagt. En person, utav 6 miljarder. Men när jag skriver något på Twitter så kan precis vem som helst med en dator, mobil eller till och med MP3-spelare, läsa det jag skrivit både nu och i många, många år framöver.
Så vad är poängen med Twitter då? Tja, för mig är det mest en kul grej, något man måste ha provat på innan man riktigt kan uttala sig om det. Visst känns det roligt att kunna skriva precis vad man gör i varje ögonblick, som om det faktiskt vore viktigt för något att veta. Är det någon som tänker något mer än “jaha” när de läser att jag precis klivit ur duschen? Att jag sitter på jobbet (igen)? Eller att jag fått mina deklarationspapper med posten? Tveksamt, men varför inte? Om inte för andra, så är det åtminstone skönt att själv få skriva av sig, även om det är kort. Plita ner en tanke man annars glömmer bort, skicka en fråga till någon eller bara rent allmänt skicka ut en åsikt till världen, så att ingen kan påstå att de inte vet vart man står.
Jag misstänker att min Twitter-vistelse kommer bli ganska kort, precis som min Tumblr och min Facebook. Bloggandet har kommit och gått, och Flickr är faktiskt en riktigt underbar tjänst, men många av alla dessa mikrobloggar, sociala medier och vänskapsringar är helt enkelt bara för mycket tjafs. Det är lite som att gå till närmsta skolmatsal och skriva upp sig på precis varenda självhjälpsmöte, varje föräldramöte, varje skolavslutning och skolstart och varje klass-show. Varför lurar jag mig själv att jag är intresserad av andra människors varenda liten detalj på internet, när jag inte kunde bry mig mindre i verkligheten?
För att jag kan, förmodligen. För att möjligheten finns där, bara några knapptryckningar bort.
(Dys)Harmony
May/090
Igår fick jag min nya Logitech Harmony 785 programmerbara multifjärr. Idag fick jag den att funka precis som jag vill.
Ett ständigt klagomål, som även fick mig att avvakta lite med inköpet, var att mjukvaran ska vara något helt fruktansvärt frustrerande att använda. Nåväl, det är kanske en smula för repetitivt, men jag anser nog ändå att det intar en väldigt väl vald mittpunkt mellan avancerad och pensionärssäker. Kanske något liknande “about:config” i Firefox kunde varit hjälpsamt för de inställningar man visste precis hur de skulle vara innan man startade guiden. Men i de allra flesta fall gick det ändå snabbt och smidigt att följa instruktionerna i programmet för att få fjärren att göra som jag ville.
Det största problemet visade sig vara min TVs fel, inte fjärrkontrollens. Även om Logitech fått fjärrkoder direkt ifrån Samsung för just min modell, så verkar dessa koder hyfsat generiska och verkar vara designade för TV-apparater med minst 20 olika ingångar. Några av standardvalen för t.ex. VGA och DVI-ingångarna var alltså fel ifrån början, så efter lite googlande fann jag ut hur man specificerade exakt vilka fjärrkoder som skulle motsvara vilken input.
För den som googlar sig förbannad på samma problem erbjuder jag härmed följande instruktioner:
- Se till att du har din TV inlagd som “device” i listan. Synka fjärren och gå till din TV. Tryck (på fjärrkontrollen) “Devices” och välj din TV.
- Bläddra genom menyvalen på skärmen, och hitta sidan med val som heter “InputX”, där X motsvarar dina ingångar på TVn.
- Gå igenom alla “InputX” och skriv noggrant ner namnet på fjärrkontrollens skärm, samt vilken ingång på TVn den väljer. Gå sedan tillbaka till datorn och Harmony-mjukvaran.
- Välj “Devices”, välj “Settings” för din TV, välj “Adjust Inputs” och välj fjärrkontroll-modell #2 (även om din TV är en Samsung).
- Redigera listan över ingångar så att den stämmer överrens med din TV, och tryck Next.
- Nu ska du välja de fjärrkoder som motsvarar de ingångar du valt. T.ex. så hette min andra SCART-ingång “InputVideo2V2″, medan den första ingången svarade på både “InputVideo” och InputVideo1″.
- När du slutfört denna bit, så kan du gå tillbaka till dina “Activities” och kontrollera att alla är inställda på rätt TV-ingång.
Efter att ha gjort detta själv, så fungerade alltså allting utmärkt. Tidigare vart jag förbryllad över alla möjliga konstigheter när jag bytte mellan “Activities”, samt startade eller stängde av enheter.
Min röst i mängden
May/092
När man röstar i ett demokratiskt val så är ett av kriterierna att du aldrig behöver avslöja vem du röstat på. Det anses ingå i de demokratiska grundvalarna att du har rätt att ha dina åsikter, och dina tankar, helt för dig själv. Ingen har tillåtelse att smygtitta, tjuvlyssna, eller på annat sätt ta reda på något om dig som du inte själv vill avslöja. Det kallas bl.a. personlig integritet. Det är därför du går in bakom ett skynke och lägger i din röstsedel, precis som jag gjorde när jag röstade igår. Trots att jag själv väljer att göra mina sympatier ganska så synliga i och med min blogg, så tar jag min röstsedel och mitt kuvert, går in bakom skynket där vad jag gör inte syns, och lägger min medborgerliga röst i ett demokratiskt val.
Fundera på det där en stund. Varför kryssar jag inte bara Engströms lilla ruta på Piratpartiets röstsedel direkt, och lämnar sedeln och kuvertet till röstmottagaren att själv försluta? Hon hade trots allt den där lilla fuktmojängen, jag var tvungen att slicka kuvertet med tungan. Jag går bakom skynket och röstar för att jag kan, för att jag får. Jag lever i ett land där min personliga integritet fortfarande betyder något, och jag tar varje chans jag får att utnyttja den rättigheten. Det är det Piratpartiet kämpar för, egentligen: rätten att få gå bakom ett skynke och lägga sin röst, om man så vill.
Sveriges politiker verkar idag mer intresserade av politiken i sig, än att faktiskt förändra och förbättra samhället vi alla lever i. Piratpartiet består, än så länge, av just de medborgare vars samhälle inte nämnvärt förbättrats tack vare de sittande politikerna. Faktum är att vi sett vårt samhälle försämras, lagförslag för lagförslag. Visst, Piratpartiet kommer förmodligen också att bli “en av dem” någon gång i framtiden, men tills dess är det fortfarande vi, bara vi. Det viktiga är inte namnet vi röstar på utan vad namnet står för, och just nu står Piratpartiet för seriösa försök till positiv förändring av den nedåtgående trenden av allmän övervakning och erodering våra rättigheter.
Just nu, i det här valet, är det Piratpartiet som står för något konkret. De andra partierna sätter upp skyltar i rondeller med texten “Ja till EU” eller “Vi vill ha ett Europa som värnar freden”, som om det säger något överhuvudtaget. Valet handlar inte om vårt medlemskap i EU, och ingen har gått till val på budskapet “Krig! Krig! Krig!” Nej, just i det här valet är Piratpartiet det enda parti som verkligen tycker att rätten att få gå bakom ett grönt skynke och lägga sin röstsedel i sitt kuvert är en rätt som är värd att behålla, och som aldrig någonsin får kompromissas bort. Tänk på det när du går och röstar i EU-valet. Kom ihåg det när du plockar din röstsedel ur stället och får ditt kuvert av röstmottagaren. Fundera på vad det är du gör efter det.
Jag gör vad jag vill
May/090
Så där, då har man gjort sin medborgerliga plikt och röstat i EU-valet. De som känner mig vet förmodligen redan vilket parti som fick min röst.
Jag förstår inte varför det är en sån stor grej att gå och rösta. Varför finns det vissa som låter bli? Och varför känner de sig ändå berättigade att gnälla när staten gör något de inte vill? Jag röstar inte för att jag måste, utan för att jag inte skulle låta mig själv slippa. Om jag inte röstar, så är det ingen annans fel än mitt eget ifall fel parti kommer till makten. Om jag röstar, men det ändå inte går som jag vill, då kan jag åtminstone skylla på alla andra. Men om jag inte röstar alls… Vad har jag då för rätt att klaga?
I andra nyheter: Fuck you, Ray Comfort!
Jag blir alldeles vansinning på den idioten. Inte nog med att han rakt ut (och upprepade gånger) blåljuger om ateister, hans blåögda, blåsta anhängare försvarar hans vartenda ord utan att ens förstå vad han säger! Det finns de som, med viss rätta, frågar varför jag är så “militant” ateist när jag bor i Sverige. Här är kyrkan och religionen trots allt ganska svag, och ingen bryr sig överhuvudtaget vilken tro man anser sig tillhöra. Men med folk som Comfort, med sitt jävla leende på läpparna och sin gloria på sned, så går ingen oberörd, oavsett vart man bor. Internet är trots allt gränslöst, och om han anser sig ha rätt att sitta i Nya Zeeland och förolämpa mig personligen, då anser jag mig ha rätten att bli arg också.
Det värsta med honom är inte att han är kristen, det är hans sätt att se på trolösa med det allra yttersta förakt, och sen ha mage att påstå att han hånar oss för att han älskar oss! Om jesus levde idag vet jag någon som hade mist både syn och lemmar, för inte ens Kristus själv skulle ha tålamodet att stå ut med den charlatanen.
Monique, Martyr
Apr/090
Rick Falkvinge:
“- Hoten är helt oacceptabla och står inte i proportion till någonting annat”
“- Hoten är helt oacceptabla och står inte i proportion till någonting annat”
Två så olika personer, som uttalar sig så likasinnat om två så olika saker. Falkvinge talar naturligtvis om hotbreven som Ifpi och upphovsrättsindustrin tänker börja skicka ut till privatpersoner, med Ipred-lagen i ryggen. Wadstedt däremot, hon talar hot hon själv påstår sig ha fått. Nu skulle jag vilja kunna säga att jag är en större person än att håna Wadstedt, och påpeka att det är rätt åt henne. Tyvärr kan jag inte det.
Wadstedt tar även sin chans att spela martyr-kortet, och anklaga Piratpartiet för att inte ta avstånd ifrån de påstådda DDoS-attackerna mot hennes företags hemsida. Det är naturligtvis redan i sig bullshit, men att hon har mage att med detta försöka svärta ner PPs rykte ytterligare…
Ja, Monique, jag tar avstånd från attackerna, precis som Piratpartiet och Piratbyrån gör. Det är en onödigt barnslig och kontraproduktiv metod att tillämpa för att säga sin sak. Ni ska dock inte lita på att Monique själv någonsin kommer ta avstånd ifrån falska hotbrev från “lfpi” eller “antipirratbyrån”, som dessutom drabbar helt oskyldiga människor, något man kan diskutera om Monique själv bör kunna kalla sig.