Debatten mellan “reformister” och “klassicister” (ja, jag kommer försöka utnyttja dessa beskrivningar från och med nu) bygger ofta på laddade och för individen viktiga argument. Även om båda sidorna ofta försöker dra till med häftiga siffror och liknelser för att få igenom sin mening så slutar det oftast med överdrifter eller, främst i ena sidans argument, rena påhitt och lögner.

Gissa om det då är skönt att läsa ett inlägg som Anders Mildners, där han sakligt och faktamässigt redogör för varför The Pirate Bay är en småfisk som fastnat i nätet, medan de större hajarna av någon anledning tillåts simma vidare. Hans liknelse och anekdot om enkelriktade gator och cyklister passar dessutom fullständigt perfekt in i helheten. Inte bara är den rolig, den väcker även viktiga tankar om vad som egentligen är rätt och fel, och mer viktigt, vart gränsen mellan dessa två faktiskt går.

Annars väntar jag, precis som alla andra, med spänning på resultatet av TPB-målet. Enligt min åsikt är alltihopa en fars, ett rent slöseri med resurser som hade kunnat läggas på mycket viktigare saker. Fildelningsdebatten handlar inte om pengar eller ersättning, den handlar om kontroll och människors inställning till att bli kontrollerade. Hade samma tid lagts på att verkligen fundera på varför kunderna avskyr DRM och hur enstaka människor på sin fritid kan sätta upp dynamiska bibliotek av musik och kultur helt gratis trots att industrin gnäller om hur dyrt det är, så hade vi kanske tagit några steg framåt nu. Kanske hade industrin insett att för att tävla med gratis så måste man erbjuda något som gratis inte kan ge, nämligen support och mervärde.

It’s a brave new world, det är bara synd att industrin blundar och snubblande springer baklänges…

En grupp med tonåringar bjöds in till EMIs huvudkvarter i London 2006. Cheferna ställde frågor och gästerna fick fylla i enkäter. Som tack för besväret ställde skivbolaget upp ett bord fullt med CD-skivor. Gratis. Fritt fram att plocka med sig det de ville ha. Trots detta lämnade alla tonåringar EMIs kontor tomhänta.

At the end of the session the EMI bosses thanked them for their comments and told them to help themselves to a big pile of CDs sitting on a table. But none of the teens took any of the CDs, even though they were free. “That was the moment we realised the game was completely up,” says a person who was there.

Den här enda, lilla anekdoten säger mer än något annat i fildelningsdebatten, tycker jag. Den visar så tydligt på vilken nivå skivbolagens målgrupp ligger, och hur hopplöst efter skivbolagen själva snubblar sig fram. Som Ars Technica påpekar handlar inte skivbolagen och deras lobbygruppers statistik om musikförsäljning som helhet, utan snarare om försäljning av CD-skivor specifikt. Då är det kanske inte så konstigt att siffrorna målar upp en bister verklighet, när man medvetet väljer att visa upp en produkt folk inte längre är intresserade av att köpa.

Jag förstår helt och fullt varför skivindustrin kämpar emot. Som vilken frisk människa som helst, kämpar de för sitt liv medan deras skepp sjunker, sakta men säkert. Notera dock att de skriker trots att båten fortfarande flyter utan större problem, med kanske bara ett par små hål i skrovet, än så länge. Kort sagt, naturligtvis går de med förlust, men omsätter fortfarande miljardbelopp om året. Inget av De Stora Fyra kommer gå i konkurs den närmsta tiden, det är ett som är säkert.

It’s often said that it’s hard to compete with free, and that may be true for some segments of the population. (Are college kids ever really going to cough up much cash?) But for most adults who don’t get off on breaking the law or on stiffing artists, it’s easy enough to compete with free. Make something that’s faster, more reliable, with better metadata and album art, and a huge DRM-free selection. Throw in charts, some editorial staff, and some community features, and money is there to be made.

Ars Technica säger vad jag har sagt länge: Folk vill betala för sig. Det är inte för att jag är pirat som jag köper mina favoritartisters skivor direkt från bandets egna webshop. Det är inte för att jag är pirat som jag gladeligen donerar pengar till skaparna av den bästa independent-filmen jag sett i år (tja, förra året blir det nu). Det är för att jag är en, enligt mig själv, relativt rimlig och resonabel person som inte är ute efter att ruinera någon. Allra minst mig själv.

Något som föreslagits förut, bland annat av Trent Reznor från Nine Inch Nails, är att skivbolagen går ihop och sätter upp något som faktiskt är värt att betala för. Ett OiNK med månadsprenumeration till exempel. Ett närmast oändligt bibliotek av all musik man kan tänka sig, allting DRM-fritt och perfekt taggat med original-grafiken och texter inbakat. Kombinera det med t.ex. Last.fm så att vi får tillgång till rekommendationer och topplistor och de har en fullständigt oslagbar produkt i sina händer. Det skulle kosta en bråkdel av dagens musikshoppar att driva, speciellt då alla delar på bandbredden genom Bittorrent-protokollet, vilket skulle kunna leda till mer humana priser och, i sin tur, ännu mer försäljning.

Slutligen, läs även intervjun med EMIs nya ägare efter uppköpet, Guy Hands, som precis som oss andra är förfärad över hur skivbolagen prioriterar sina resurser och missbedömer marknaden och sin position på den.

DN skriver om den amerikanska premiären av “Cloverfield“, en monsterfilm i Blair Witch-anda producerad av Lost-skaparen J. J. Abrams. Trots en budget på motsvarande 164 miljoner kronor har den redan tjänat in pengarna bara under helgen. Hittills ska filmen dragit in cirka 270 miljoner kronor. Enbart under premiärhelgen.

Kan vi nu, snälla, ge upp argumentet att utan upphovsrätt och DRM kommer vi aldrig kunna få se storfilmer från hollywood? Det håller helt enkelt inte. Och snyft-propagandan i form av försäljningsstatistik dvärgas också utav siffrorna som presenteras i samband med en enda film. Cloverfield kommer fortsätta ha premiär över hela världen, och kommer även att sälja tonvis av DVD/HD-skivor under flera år framöver och därmed fortsätta tjäna pengar åt filmbolaget. Hur de väljer att spendera de pengarna, långdragna rättsliga åtgärder, dyra fester och överdrivna löner eller återinvesteringar i andra filmer, det är upp till dem.

Liza Marklund känner nog de flesta till. Den 20e Januari skrev hon i Expressen om nätpiraternas hycklande och hur synd det är om henne som inte har några pengar kvar. Hon gör en djup analys av situationen och rapporterar det vi alla vetat sedan länge: att alla pirater är “ett gäng lata, snåla nättjuvar som snyltar på andras arbete“. Tack för din åsikt, Liza.

Liza Marklund har naturligtvis fel, vilket vem som helst med en gnutta vanligt vett kan förstå. Jag skulle kunna gå igenom nästan varje rad hon skrivit och peka på vad hon har missförstått, ignorerat eller helt enkelt bara ljugit rakt av om, men det är mer än jag orkar med just nu. Jag nöjer mig istället med att besvara de uppenbara förolämpningarna hon tycker sig ha rätt att häva ur sig.

Liza Marklund kallar t.ex. mig för “simpel tjuv”, snål och lat. Hur hon kan göra den bedömningen vet jag inte, men uppenbarligen anser sig Liza Marklund ha rätt att kalla folk vad som helst bara för att de inte håller med henne.

Nu är ”kreatörerna” ursinniga för att regeringens utredare Cecilia Renfors föreslår att kontrollen på internet ska öka – fast egentligen borde det vara jag som är arg.
Det är inte jag som stjäl, men jag kommer också att drabbas av kontrollen – trots att jag inte förtjänat den.

Jaha, jag förstår. Precis som det är de som laddar ner som blir utsatta för integritets-dödande DRM och kopieringsskydd, och de som betalar för sig som slipper allt strul och har tillgång till material skiv- och filmbolagen inte anser vara kommersiellt gångbara längre. Jag vet inte vart Liza Marklund bor, men det är uppenbarligen nånstans i baklängeslandet.

Jag har sagt det otaliga gånger förut, men jag måste uppenbarligen säga det igen. Jag har inga som helst problem att betala för mig, och jag tycker absolut att artister ska få betalt. Bara i Liza Marklunds uppochner-vända värld är jag ute efter att personligen ruinera varje musiker, filmmakare och författare. Kollisionskursen uppstår bara när “kreatörer” som Marklund tycker sig ha rätt att kalla mig fula saker, spionera på mig och tvinga mig att betala flera gånger för något jag redan köpt. Att hon dessutom har mage att spela offer och påstå att hon inte får betalt… Har Liza Marklund ingen som helst skam i kroppen?

Bara i Liza Marklunds märkliga värld är det helt ok att man blir kallad tjuv rakt upp i ansiktet varje gång man vill se ett avsnitt av Dead Like Me från sin lagligt inköpta, flerköps-garanterade DVD-box.

“Woosh!” säger det, när poängen flyger högt över Liza Marklunds huvud. Hade hon bara tittat uppåt hade hon sett den själv, och inte behövt skämma ut sig i kvällsblaskorna. Pinsamt!