DN skriver om en undersökning utförd av Som, Svenska oberoende musikproducenter, där det framgår att “Den typiske svenske skivbolagsdirektören är en man i 40-årsåldern som älskar musik, men inte kan leva på den. För att få verksamheten att gå ihop har han ett annat jobb vid sidan av. Bolaget har inga anställda eftersom omsättningen inte är högre än omkring 250.000 kronor.” Det är säkert en fullständig sanning, och naturligtvis förstår jag att de sjunkande intäkterna och den minskande respekten för skivbolag i allmänhet är en tuff motsättning.

Vi tycker att debatten som rasar fokuserar på en ansiktslös industri med utländska direktörer som man inte vet vilka de är, säger han och fortsätter:
Det är viktigt att det kommer fram att det är människor som sysslar med det här, som satsar energi, entusiasm och egna pengar på det. Det är inte så att fildelarna stjäl från någon anonym jättelik koncern. Man snor från företagare som försöker leva på sin verksamhet.

Jag vet att det är extremt uttjatat, men jag måste säga det. Det är inte stöld. Ingen har tagit något som var deras från början.

Lite längre ner i artikeln står det något som är lite intressant, och väldigt relevant.

Soms medlemmar står dock för en ganska liten del av den totala omsättningen i branschen, cirka 10 procent.

Väl medveten om att det inte gör saken det minsta enklare för de som ingår i de 10 procenten, måste jag ändå påpeka att den “ansiktslösa industrin” är precis vad den kallas. Skulle industrin ha ett ansikte, skulle Som vara en örsnibb eller ett ögonbryn. När dessutom larmrapporterna aldrig talar om annat än skivförsäljning och omsättning är det de resterande 90 procenten som räknas.

Jag tycker självklart inte att det är rätt att hårt arbetande människor, personer som brinner för musik, ska behöva lida, men måste samtidigt även se den stora helheten. När företag lägger ner fabriker och kontor och säger upp tusentals anställda åt gången säger vi “jaha, det var ju synd…” och byter kanal på TVn. När en mindre skara skivbolagsdirektörer har flera år på sig att byta linje, anpassa sig och försöka växa på annat håll men envist vägrar och sedan skriker högt när de riskerar att gå under, ja då är det plötsligt dags att lagstifta deras garanterade inkomst på bekostnad av flera delar av grundlagen och den personliga integriteten? Nej, jag har faktiskt lite svårt att tycka synd om dem.

Forskaren Henrik Ferdfelt har skrivit en avhandling om musikbranschen på Stockholms universitets företagsekonomiska institution.

Fåmansbolagen utgör den stora majoriteten, i nummer och siffror, men uppenbart då inte i omsättningen. Men de gör rätt i att lobba för sin sak, det är klart att de ska tala om att det är tufft, för det är det uppenbarligen, säger han.

Självklart har de rätt att tala om för oss hur tufft det är, men jag har ingen sympati när deras problem är att de inte vill lämna det skepp som sjunker trots att det finns livbåtar runt omkring.