Archive for February, 2008

Jag, konsument

På bussen hem från jobbet igår började jag fundera lite på hur fildelningen påverkat mig, och hur jag “konsumerar” dagens kultur. Hur mycket mindre betalar jag egentligen nu när jag utnyttjar allt vad Internet har att erbjuda?

Musik
När jag köpte som mest musik, runt slutet av högstadiet och genom gymnasiet, betalade jag för mellan 10 och 15 skivor om året. Det ligger nog ganska väl inom ramen för vad som är normalt för en svensk person i den åldern. Musik var viktigt, och att leva utan musik var otänkbart. Hemma hade vi Telias “bredband” på en halv megabit, så visst var det möjligt att ladda ner musik men inget jag gjorde speciellt systematiskt. I skolan hade jag med mig min MiniDisc-spelare, och väskan full med små skivor. Skivorna hade jag spelat av analogt från farsans stereo, och ibland, när jag orkade, kunde jag släpa upp min lite mindre stereo till datorn på övervåningen, koppla den som förstärkare och omvandlare mellan datorn och MiniDiscen och spela in MP3-filer jag laddat ner.
Nu köper jag inte lika mycket musik, kanske 5-6 skivor om året. Beror detta på att jag laddar ner istället? Nej, jag skulle nog faktiskt inte säga det. Istället har jag blivit mycket mer politiskt medveten, och har dessutom upptäckt sidor som RIAARadar och möjligheten att köpa musik från utomlands med VISA-kort. Jag vägrar helt enkelt köpa musik som inte säljs antigen genom oberoende, mindre skivbolag eller av artisterna själva. Jag köper gärna musik, men jag vägrar bekosta megaindustrins intressen.

Film
Film köper jag definitivt mer av än musik. Bland annat har jag mer sympati för filmskapandet som en dyrare konstform att utöva, och är därför personligen mer benägen att betala för den. Kvalitetsskillnaden på billigare och dyrare utrustning är helt enkelt mer märkbar i film än i musik.
Även om biobesöken minskat en aning i antal den senaste tiden, så har jag aldrig köpt fler filmer på DVD än just nu. Detta trots att jag har en HD-TV och helst ser på nedladdade HD-rippar. Jag gillar helt enkelt att ha skivorna på ett fysiskt medium, och film är ofta bra mycket mer prisvärt än en musikskiva. Hotel Rwanda och Lost In Translation för 99kr på Ica, till exempel. Jämför det med att jag för 79kr på CDON bara får en enda skiva, en skiva som dessutom är snart 40 år gammal och som har täckt sina utgifter för minst 30 år sedan.
Även om jag inte köper film på DVD, då DVD-kvalitet faktiskt inte är så mycket att skryta med längre, så betalar jag gärna för den. Skaparna av The Man From Earth fick en donation på $10, motsvarande ~60kr, som tack för en fantastisk film. Varför just de, varför inte alla filmskapare? För att de hade respekt för sina fans, för att de insåg värdet i att fildelande fans fick filmen att nå ut till mer än 10ggr fler människor än den skulle gjort på egen hand. Självklart är det bara ett exempel, men ett exempel väl värt att visa upp.

TV-serier
Tack vare fildelningen har jag lyckats upptäcka serier som jag aldrig annars skulle ha hittat. Enormt många bra serier visas aldrig på svensk TV, så fildelningen är i många fall det enda alternativet att få tillgång till dem. Visst kan man köpa DVD-samlingar, men att spendera mellan 200kr och en tusenlapp på något man aldrig sett är lite väl riskabelt. TV-serier har den fördelen att de gärna ses i sträck, och därför passar DVD-formatet väldigt bra. Att få hem en låda med skivor och ta en helg för att sträck-glo en hel säsong är en av mina favorit-hobbys.
Att en väldesignad box, fylld med behind-the-scenes och extramaterial, ser jävligt snygg ut i hyllan är heller inte fel.
Utan fildelning hade jag troligtvis aldrig köpt TV-serier alls på DVD.

Spel
På spel-fronten har det faktiskt också vänt till företagens och skaparnas fördel. Jag har aldrig varit en stor spelare, utan har oftast bara testat det senaste spelet för att tröttna 30 minuter senare. Ofta har jag också tankat hem ett spel bara för att kunna umgås med mina kompisar, som spelar mycket mer än jag gör. Nuförtiden har jag en hyfsad spel-PC, en Xbox 360 och en nintendo Wii hemma. Till PCn köpte jag Valves Orange Box, ett spelpaket innehållandes några av de bästa spelen som gjorts detta decennium. 360n och Wiin är båda omoddade, så där har jag inte ens något val. Jag måste betala för spelen, vilket jag också gladeligen gör när de är så bra som Gears of War, Super Mario Galaxy och Call of Duty 4 är. Dock är det extremt snålt att jag måste betala för att få spela online på den ena konsolen, och inte har möjlighet att göra det alls på den andra. Helt otroligt egentligen, med tanke på dagens Internet-beroende.

Så vad kan man utläsa av detta? Är jag en usel, girig pirat som bara stjäl, snor och baxar och dessutom försöker rättfärdiga detta genom politiska motiv? Visst får du väl tycka det om du vill, men de flesta skulle nog inte hålla med. Att jag spenderar mer pengar nu än tidigare, trots fildelningen, är ett tydligt faktum. Det enda område där jag spenderar mindre pengar är musiken, och det beror till största del på att jag driver en medveten bojkott mot musikindustrin, och inte för att jag vill ha allt gratis. Jag medger även gärna att jag lyssnar på många ggr mer musik nu än tidigare, specifikt tack vare fildelningen, men att det är musik jag ändå inte skulle ha köpt om fildelningen inte varit ett faktum. Många vill argumentera att det inte är ett legitimt skäl, men det är det. Industrin har ingen rätt att kalla sig själva offer, om det enda de förlorar är pengar de bara önskar att de skulle kunnat få. Att jag fildelar musik är naturligtvis omoraliskt i deras ögon, och för tillfället även olagligt, men att det skulle vara stöld eller överhuvudtaget resultera i ekonomisk förlust är ren och skär lögn. Det är att påstå en sak, när all fakta pekar på något annat.

Till sist vill jag visa än en gång varför musikindustrin än dömd att gå under. På bussen till jobbet imorse såg jag en affisch upptejpad på busshållplatsens glas. Affischen gjorde reklam för en audition. En audition där 4 personer skulle vaskas fram ur massorna för att bilda ett band som “världens största skivbolag” redan hade organiserat lansering runt hela världen för. En “supergrupp” utan namn, utan material, utan ens medlemmar. Ändå får de möjlighet att bli världsartister. Istället för att se sig omkring och upptäcka alla fantastiska artister, band och grupper som bara väntar på en chans att bli hjälpta en liten, liten bit på vägen, så spenderar skivbolagen tid, pengar och arbetskraft på att bygga sin egen “supergrupp” från grunden. Det här är samma industri som klagar på att folk inte ger dem tillräckligt med pengar längre.

Jag undrar varför…

2008
02/14
CATEGORY
Okategoriserat
TAGS
4 comments

All hail hypocrisy!

TPBs Gottfrid Svartholm Warg a.k.a. Anakata gick med på att intervjuas på TV. Det gjorde även Bonnier Amigo Music Groups VD Ludwig Werner och Sveriges “Vanessa Paradis” (vem är det?), Pernilla Andersson (vem är det?). Det intressanta här är att, trots att Anakata är den anklagade, gör både Werner och Andersson mer för att skada sig själva än Anakata skulle kunna göra ens om han försökte.

Torrentfreak skriver om intervjun såhär:

Of course, no mainstream news item would be complete without an attempt to suggest that The Pirate Bay Four are profiteering from piracy. As the reporter quickly skims through a pile of papers stacked taller than herself while sitting down, she glibly states that this evidence “seems to prove that The Pirate Bay is actually a multi-million dollar business with off-shore accounts and trust funds all over the world.” They would indeed, if they filled the site with spyware and malware ridden ads, but in reality they barely break even.

Also appearing in the clip is Ludwig Werner, CEO of Bonnier Amigo Music Group who thinks that as The Pirate Bay makes money from advertising, they are “just as bad as any Hollywood industry or major record company. It’s all about greed.” From a music industry boss, that’s an interesting comment.

The clip finishes up showing Swedish musician, Pernilla Andersson (apparently Sweden’s answer to Vanessa Paradis), who is by the reporters account, suffering at the hands of The Pirate Bay. I personally couldn’t find any of her work indexed on the site.

Jag har sagt det förut, och uppenbarligen kommer jag få fortsätta säga det, men hur skulle det vara om antipirat-sidan höll sig till sanningen för en gångs skull? TPB-gänget är inte dömda för någonting, och hela målet är en stor prövning för att se om det ens är möjligt att döma någon för det de påstås ha gjort. Det faktum att du måste prova en skostorlek innan du köper den, betyder inte automatiskt att storleken är fel, likaså är TPB-killarna oskyldiga tills motsatsen bevisats.

Att såväl “kändisar” som industriledare snubblar över varandras lögner och smutskastningar är vi vana vid numera. Medan anti-folket förgäves skiftar argument och hittar på nya, fulare metoder står pro-folket fast vid sin åsikt, samma åsikt de haft ända från början. Liza Marklund kallar de artister som står upp bakom piratpartiet för värdelösa amatörer bara för att de inte är kända, men Pernilla Andersson, en artist jag aldrig hört talas om och som tydligen inte ens kan visa att några av hennes verk ens finns i TPBs index, får uttala sig som ett offer i TV. Jan Guillou hoppar hals över huvud in i debatten, trots att han inte ens kan använda en dator. Werner, Werner, Werner – erkänner rakt ut att branschen han företräder är korrupt och enbart intresserad av att tjäna pengar på andra människors bekostnad. Ifpi påstår att deras bredbandsskatt är det första och enda konstruktiva förslaget till lösning på fildelningsproblemet, trots att piratpartiet och dess anhängare levererat idéer och förslag i flera års tid.

Kort sagt, jag är jävligt trött på hur den här skendebatten målas upp i media. Vi KAN hjälpa industrin om den bara ger oss chansen. Vi är deras kunder, vi VET vad vi vill ha, men ingen frågar. Istället fortsätter de, som de slämmiga försäljare de är, att truga. “Inte vill du väl vara olaglig? Betala för det här istället, så slipper Jesus döda alla kattungarna och du kommer till himlen. Nejdå, det är inte alls sämre, det är ju lagligt!”

Det här är inte roligt längre.

2008
02/12
CATEGORY
Okategoriserat
TAGS
1 comment

Debatten debatteras flitigt

Slösurfade på IDG.se och hittade lite intressanta artiklar. Bland annat skrev Oscar Swartz om TPB-grabbarna, och hur överdrivna alla påståenden om deras miljoner och deras barnporr faktiskt är. Jag trodde “oskyldig tills motsatsen är bevisad” gällde i Sverige också, men det håller uppenbarligen inte gammel-media med om.

Nästa artikel kommenterar Ifpis förslag om lösning på fildelnings-problemet. Den säger egentligen ingenting mer än Ifpis egna artikel, men visst, rapporteras ska det väl ändå.

Tredje artikeln handlar om film och TV-serier, något som inte får lika mycket plats som musiken i den stora debatten. Personligen tycker jag piratkopieringen av film och TV-serier är allvarligare, då de faktiskt kostar stora summor pengar att producera och involverar många fler personer än musikproduktion. Visst, flera av mina favoritfilmer är indie-rullar med budget på bara några tusen dollar styck, men det är lättare att inse att den ekonomiska mellanskillnaden blir en aning högre.

Tittare som laddar hem, pratar om och onlinediskuterar serier innan de har haft svensk premiär kan fungera som reklam, enligt Clara Scherman, inköpschef på TV 4-gruppen.

Ja, men är det inte vad väldigt många personer påpekat väldigt länge? Artikeln fortsätter med att nämna bl.a. Lost och Prison Break som populära serier på internet. Varför är de mer populära än andra? Kan det ha att göra med att t.ex. Lost baserat stora delar av sin marknadsföring just på Internet, med videor, hemsidor och ARG-spel (Alternate Reality Game), saker som innebär ett oerhört mervärde för de största fansen? Jag tror det. Om man, som jag, ser den stora majoriteten av sina favorit-serier på datorn är man inte intresserad av klassisk, gammaldags marknadsföring. En viral-video på youtube tilltalar mig mycket mer än en taskigt klippt trailer på TV4, som säkert avbryter ett annat program jag redan kollar på.

Den fjärde, och sista, artikeln säger egentligen allt. Världen har förändrats, vi människor har förändrats. Vi utnyttjar helt andra metoder för att komma åt kulturen, metoder som inte passar i industrins stela mönster. Vi ska tvingas titta på reklam på TVn trots att vi inte är intresserade av den, bara för att någon ska fortsätta tjäna pengar. Jag jobbar med IT-support, och jag skulle aldrig få betalt om jag fortsatte skruva och knappa på samma dator år ut och år in. Jag måste fixa datorn, lämna tillbaka den och börja jobba på nästa. Framsteg. Utveckling. Jag skulle aldrig få betalt om jag fortsatte mecka med något som aldrig någonsin kommer bli helt igen. Ändå är det precis vad många industriledare vill.

Även om intresseorganisationerna, massmedia och de sedvanliga idioterna vägrar tro på mig när jag säger det, så har jag faktiskt ingenting emot att betala för mig. Jag vill absolut att artister och konstnärer ska kunna livnära sig på sin konst. Om någon skapar något jag uppskattar, då vill jag betala för det. Tyvärr finns det bara två sätt att betala i dagsläget. Antingen är du en snäll konsument och betalar för vad som helst industrin tycker att du ska betala för, eller så är du en snuskig pirat vars pengar industrin in verkar vilja ha alls. Jag anser mig själv tillhöra ett tredje fack, nämligen den med pirater som gärna betalar, men bara för produkter som är värda priset. 100kr för en komprimerad, inlåst MP3-fil där bara marginalerna av vinsten går till artisten är inte en prisvärd produkt. Om jag ska ge bort pengarna jag själv tjänat ihop, då vill jag behålla rätten att ställa lite krav angående kvalitet och värde först.

Liza Marklund smutskastar miljontals svenskar på en gång, men svarar inte ens när man ber henne presentera bevisen. Ifpi påstår att ingen kommit med konkreta förslag på lösningar, trots att piratsidan inte gjort annat än knåpa ihop kreativa, ekonomiskt gångbara metoder i flera år nu. Gammalmedia skriver stora rubriker om barnporr, trots att det varken bygger på bevis eller ens har något alls med huvudfrågan att göra.

Är det bara jag som känner mig ignorerad? Är det bara jag som trodde att kunden alltid har rätt?

2008
02/08
CATEGORY
Okategoriserat
TAGS
1 comment

Ifpi stegar tappert vidare mot sin undergång

Representanter för Ifpi har skrivit en debattartikel i Göteborgsposten idag. Den handlar om fildelning. Ingen är förvånad? Ok, då fortsätter vi.

Ifpi har gått från att i flera år skrika “ALLA FILDELARE ÄR KRIMINELLA SKURKAR OCH BANDITER!!” till att, över en natt, byta tonläge och vilja komma fram till en kompromissad lösning till problemet fildelning. Varför? Jo, för att de äntligen insett att de annars kommer förlora pengar. Det handlar inte om någons åsikt, ideologi eller ens om politik. Ifpis budskap byter mening i samma ögonblick som det ekonomiska resultatet redovisas.

Så, vart står vi då? Äntligen kommer Ifpi med lite konstruktiva förslag och idéer om förbättring, istället för att förlita sig på att det svenska folket frivilligt godkänner att bli kriminaliserade. Tyvärr bygger Ifpis förslag fortfarande på felaktig fakta och ibland rena lögner.

För oss är det inte framför allt sanktioner och rättsliga åtgärder mot fildelare som är den långsiktigt hållbara lösningen på att musikskapare går miste om ersättning när musik sprids olagligt på internet. I stället bjuder vi nu in internetoperatörerna till samarbete i syfte att undersöka möjligheterna till internetabonnemang som gör det lagligt att ladda ner all musik på internet. En sådan lösning kan bli verklighet genom att internetoperatörerna sluter licensavtal med Stim och andra rättighetshavare.

Vi börjar med en liten lögn, för att sen peka på ett rimligt och bra förslag från deras sida. So far, so good.

Vi utbyter låtar, spellistor, musiktips och musikreklam mer än något annat via internet. Alla som arbetar med musik borde givetvis ta detta förhållande som ett fantastiskt kvitto på musikens enorma betydelse i människors liv.

Absolut, men det hade jag kunna påpeka för 10 år sedan. Här har inget förändrats.

Debatten om fildelning och upphovsrätt har hittills i huvudsak inneburit att skyttegravarna mellan två oförsonliga läger grävts allt djupare. Många kräver en bibehållen äganderätt till konstnärliga alster på nätet och ökade kontrollmöjligheter [...] Motståndarna varnar för skapandet av ett kontrollsamhälle och tycks vara beredda att slänga upphovsrätten på historiens skräphög.

I stort sett korrekt, men avslutas återigen med en lögn. Piratpartiet vill inte skrota upphovsrätten, vi vill reformera den. Naturligtvis finns det även de som vill skrota upphovsrätten, men jag misstänker att de är i minoritet.

Långsiktigt är en fortsatt tydlig lagstiftning om vad som är tillåtet och otillåtet mycket viktig för attityder till äganderätten till konstnärliga alster.

Hade varit korrekt om dagens lagstiftning faktiskt varit tydlig. Det är den inte, speciellt inte med dagens teknik och syn på kultur i allmänhet. Dagens lagstiftning kriminaliserar något som mer än 1/10 av Sveriges befolkning inte tycker är ett brott.

Grundfrågan är i stället hur vi kan skapa en situation som skulle uppskattas av både musikskapare och internetanvändare: Nya lösningar som främjar både att de som skapar musik kan få ersättning för sitt arbete och att nätets frihet och smidighet kan utnyttjas och utvecklas maximalt för alla internetanvändare. Hittills har sådana förslag lyst med sin frånvaro i debatten.

Nej, hittils har Ifpi och resten av industrin ignorerat alla förslag till fördel för lagstiftning och maffia-metoder. En ren lögn, alltså. Piraterna har kommit med hundratals kreativa förslag till hur artisterna ska få sin ersättning. Däremot har förslagen om hur skivbolagen och industrin ska få betalt absolut lyst med sin frånvaro, men av en anledning. Majoriteten anser nämligen inte att dessa mellanhänder behövs. Piratpartiet vill inget annat än att ersätta artisterna för deras skapande. Vad vi inte vill är betala mellanhänderna för tjänster vi inte längre behöver.

 I typfallet innebär det att en vanlig internetanvändares månadsavgift höjs med ett belopp som står i proportion till det samlade nyttjandet av musik på nätet. I gengäld ska han eller hon fritt och lagligt kunna ladda ner och för eget bruk använda tillgänglig musik på internet.

Det här är alltså kontentan av Ifpis förslag: en bredbandsskatt. Den här lösningen har föreslagits så många gånger att folk tröttnat på att höra den, men eftersom Ifpi först nu börjat lyssna alls är det alltså uppenbarligen första gången de hör talas om idén.

Rent generellt är det väl en ganska hyfsad lösning, speciellt om den är frivillig. Tyvärr säger den ingenting om uppladdning av musik, och jag misstänker att Ifpi – om man läser lite mellan raderna – anser att ISPerna även ska börja tillhandahålla diverse jukebox-tjänster, alt. “gratis” musiksajter som drivs av skivindustrin. Med andra ord måste vi fortsätta stå ut med högkomprimerade, överprisade musikfiler där 90%+ av ersättningen går till mellanhänder, inte artisten. Att vi betalar till ISPn, som i sin tur betalar STIM-pengar i stil med radio, spelar ingen roll.

Det Ifpi föreslår är ett slags modifierad status quo. Artisten som skapat ett verk kommer inte se mer pengar än tidigare, och industrin runtomkring artisten kommer fortsätta växa sig mäktigare och mäktigare. RIAA har börjat prata om obligatoriska filter-agenter på allas datorer som ska snoka och spana på din egen dator, något som är ännu värre än den statliga övervakning de försöker driva igenom nu. Den skulle gå att kringgå med kryptering utan någon större ansträngning. Nu föreslår de alltså att övervakningen ska ske så nära skinnet på en person som möjlig. Vad är nästa steg? Mikrofoner i öronen som registrerar all musik vi lyssnar på?

2008
02/08
CATEGORY
Okategoriserat
TAGS
1 comment

Åh Pontén, du skenhelige

Tja, alltså… Det här argumentet att RIAA och deras hejdukar skulle stå på artisternas sida är det väl ingen vettig människa som fortfarande tror på? Speciellt inte nu, när RIAA, tillsammans med DiMA, vill sänka royalty-betalningen till rent löjliga nivåer.

Here’s how far apart the two groups are: when it comes to digital downloads, the NMPA wants 15¢ per track for the songwriters (often split 50/50 between the songwriter and the music publisher), but the RIAA only wants to pay 5¢ or 6¢ a track. DiMA suggests paying even less.

For streaming music, the NMPA suggests that 12.5 percent of total revenue would be a fair payment, while the RIAA thinks that 0.58 percent would be appropriate. DiMA has suggested that songwriters don’t actually deserve any mechanical royalties at all for streaming music, comparing the practice of streaming to radio and arguing that radio’s “performance royalty” should be used instead.

För att rättfärdiga att betala artisterna mindre påpekar RIAA att musikindustrin som helhet går neråt, vilket betyder att artisterna måste acceptera mindre betalning. Skitsnack! Musikindustrin, dvs. skapandet och framförandet av musik, går alldeles utmärkt. Massor av människor går på konserter, trots att biljettpriserna ökat något enormt. Mer musik än någonsin når ut till massorna, tack vare sajter som Myspace, The Pirate Bay och digitala indie-shoppar. Vem är det då alltså som står att förlora pengar? Jo, skivindustrin naturligtvis. De som går rätt emot den mest grundläggande ekonomiska regeln, den om tillgång och efterfrågan, och pumpar upp sin tillgång trots att efterfrågan sjunker.

Jag fattar inte hur det kan finnas någon i världen som fortfarande kan hävda att skivindustrin värnar om den lilla artisten och samtidigt kan sova gott om natten (ja Pontén, jag sneglar på dig).

2008
02/06
CATEGORY
Okategoriserat
Write comment