Åh Pontén, du skenhelige

Tja, alltså… Det här argumentet att RIAA och deras hejdukar skulle stå på artisternas sida är det väl ingen vettig människa som fortfarande tror på? Speciellt inte nu, när RIAA, tillsammans med DiMA, vill sänka royalty-betalningen till rent löjliga nivåer.

Here’s how far apart the two groups are: when it comes to digital downloads, the NMPA wants 15¢ per track for the songwriters (often split 50/50 between the songwriter and the music publisher), but the RIAA only wants to pay 5¢ or 6¢ a track. DiMA suggests paying even less.

For streaming music, the NMPA suggests that 12.5 percent of total revenue would be a fair payment, while the RIAA thinks that 0.58 percent would be appropriate. DiMA has suggested that songwriters don’t actually deserve any mechanical royalties at all for streaming music, comparing the practice of streaming to radio and arguing that radio’s “performance royalty” should be used instead.

För att rättfärdiga att betala artisterna mindre påpekar RIAA att musikindustrin som helhet går neråt, vilket betyder att artisterna måste acceptera mindre betalning. Skitsnack! Musikindustrin, dvs. skapandet och framförandet av musik, går alldeles utmärkt. Massor av människor går på konserter, trots att biljettpriserna ökat något enormt. Mer musik än någonsin når ut till massorna, tack vare sajter som Myspace, The Pirate Bay och digitala indie-shoppar. Vem är det då alltså som står att förlora pengar? Jo, skivindustrin naturligtvis. De som går rätt emot den mest grundläggande ekonomiska regeln, den om tillgång och efterfrågan, och pumpar upp sin tillgång trots att efterfrågan sjunker.

Jag fattar inte hur det kan finnas någon i världen som fortfarande kan hävda att skivindustrin värnar om den lilla artisten och samtidigt kan sova gott om natten (ja Pontén, jag sneglar på dig).

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.