Gårdagens inlägg fick mig att börja fundera… Vem fan vill köpa musik, egentligen?
Konceptet att “köpa” musik har ju funnits och varit de facto-alternativet i allas vår livstid, men det är få som ifrågasatt det. Vi har tyst accepterat att bara för att det är möjligt att sälja musik på fysiskt medium, så är det också det enda sättet att sälja musik. Det är inte fildelningen som fått människor att öppna ögonen inför denna frågeställning, utan Internet och informationstekniken överhuvudtaget.
DN skriver om hur uttrycket, och skällsordet, ‘sellout‘ har mist sin forna betydelse. Det är helt enkelt ingen som bryr sig längre, i ett samhälle där alla är sellouts, på sin höjd bara i varierande grad. Även Indieband säljer sina låtar till reklam och marknadsföring, utan att blinka. För alla de som en gång skulle setts som ‘sellouts‘, så är det nu uppenbart att exemplarframställning, och även exemplarförsäljning, är ett i stort utdött koncept. Folk idag har gått från att konsumera musik till att bara lyssna på den. Det spelar mindre roll om det är genom fildelning, för faktum är att alternativ som Spotify, Last.FM, Grooveshark och flera andra tillhandahåller musiken i sin renaste form ändå, fritt att lyssna på utan att behöva vare sig spendera pengar eller arkivera plastskivor i hyllor.
Själv sitter jag fast i en exemplar-orienterad musikvärld, främst för att min iPod inte stödjer särskilt många alternativ. Jag köper skivor då och då, mest i ren sympati för mina favoritartister, och lagrar allting lokalt på min hårddisk. Men blickar man bara några år framåt in i tiden, så ser vi genast att mobiltelefonerna utrustas med högre datahastigheter och bättre ljudkvalitet, 3G-kort med snabb HSDPA är inbyggda i nästan varje laptop och om 5-6 år kommer LTE, med riktigt rejäla datahastigheter, förmodligen ha möjlighet att ersätta alla utom de allra mest krävande kablade nätverksuppkopplingarna. När varje enhet med ett hörlursuttag, varje TV- eller datorskärm och varje bil snart är utrustad för att kunna strömma musik vart du än befinner dig, kommer vi ha något som helst behov av konceptet exemplar?
Jag ser en framtid med minst lika rikt musikliv som idag, förmodligen ännu bredare, där artister och upphovsmän försörjer sig på att framföra musiken, istället för att bara sälja den till lyssnaren. Jag ser en framtid där det är lyssnandet, inte ägandet, som står i fokus för musiken. Jag ser en framtid som kommer förändras innan vi ens insett själva att den inträffat, precis som den alltid gjort tidigare. Vad jag ställer mig högst frågande till är om vi ska riskera en trygg och stabil framtid genom vår oförmåga att se ens hur vår nutid ser ut. Hur ska vi kunna blicka framåt, när vi glott bakåt så länge att vi lider av kronisk nackspärr?