Vem är egentligen tjuv, och vem polis?

Upphovsrättsindustrin om piratkopiering:

Men, du har ju inte betalat för det!

En vanlig konsument om DRM:

Men, jag har ju betalat för det!

Ingen är oskyldig. Båda sidorna beter sig som svin ibland. Alla är vi sambos i samma glashus, och alla står vi och kastar sten på varandra.

Vad jag inte förstår är hur industrin kan komma undan med att kalla alla kunder för tjuvar, förbjuda sina kunder att göra det de har laglig rätt att göra, samt att stjäla tillbaka vad kunderna redan betalat för, och som det inte kostat industrin ett endaste öre att sälja till att börja med! Hur kan man behandla människor på det viset, och ändå vara helig nog att gråta tårar när människor slår tillbaka?

Nej, det är verkligen inte tydligt vilken sida som är den goda, och vilken som är den onda. Hur mycket politikerna och lobbyisterna än vill utmåla hela diskussionen som svartvit, så är den urvaskat grå som den någonsin kan bli.

Jag tänker inte uttala mig om vem som lider mest i den här situationen, men jag tror mig vara berättigad att uttala att det är artisterna och upphovsmännen som tjänar minst på att vi fortsätta harva i samma spår. Ingenting kommer någonsin bli bättre förrän vi inser vad det faktiska problemet är, och inriktar oss på att eliminera det till att börja med.

Ateism och tro

Tydligen är jag religiös. Eftersom jag saknar tro på Gud, så är jag “utifrån en beteendemässig definition” tillhörande en ny religion: Ateismen (religioner får skriva sina namn med stora bokstäver). Deeped tycker alltså att alla som inte tror på Gud vill övertyga resten av mänskligheten om att deras icke-tro är en Sanning med stort s, och att det bara handlar om en ny sorts religion, en religiös anti-religiositet.

Visst har ateismen fått en viss uppsving den senaste tiden, och med Humanisternas reklamkampanj har det höjts en hel del röster ifrån alla möjliga håll. Det lustiga är att ingen blivit upprörd över Svenska Kyrkans reklam på tunnelbanan och i bussar. Varför inte det? När någon skriver “Gud finns nog inte“, först då handlar det om att vilja påtvinga mänskligheten en åsikt.

För min del handlar det om att jag inte tror, det är en ytterst subjektiv sak – och jag behöver inte bevisa för mig själv eller andra om det är logiskt eller inte att säga att Gud finns eller inte.

Det låter ju jättebra, men vart fanns den mentaliteten innan Humanisternas kampanj? Varför reagerade Deeped inte över de svenska kyrkornas vilja att bevisa för mig att Gud visst finns, att övertyga mig om att tro? Varför är det så fult att öppet visa och diskutera sin icke-tro, men helt tillåtet och normalt att öppet visa och diskutera sin tro?

För mig handlar ateism minst lika mycket om att vara religiös som att tro på någon teism. Att vara ateist handlar om att driva sin tro, sin upplevelse av Guds icke-existens med samma retorik och med samma inriktning på att överbevisa som vilken annan religion som helst. För i grunden handlar religion om att hålla ett antal teser som sanna – tro är ett försanthållande.

För deeped kanske det är så, men knappast för mig, eller för några av de andra ateister jag samtalat med. Vi driver ingen tro själva, vi ifrågasätter enbart andras tro. Där de säger “Gud älskar dig”, frågar vi varför de tror Gud finns överhuvudtaget. Där de säger “Allah hatar västs gudlöshet!” frågar vi varför vi inte kan döma ett samhälle efter framgång, istället för gudsfruktan. Ateister är generellt inte ute efter att tvinga på andra människor en icke-tro, utan att få dem att själva ifrågasätta sin egen tro. När det vart en religiös företeelse att överhuvudtaget vara skeptisk till något vet jag inte. Är Deeped själv religiös som inte tror på tomten? Jag skulle satsa pengar på att han inte skulle hålla det för något annat än sant att tomten inte finns på riktigt, men när jag har exakt samma åsikt om Gud, då är det jag som är talibanen.

Det finns en metafysik som inte går att hantera med grundläggande logiska men inte heller teistiska argument. Det är hela tiden ett ekvilibrium av icke-vetande när det gäller Guds existens eller icke-existens.

Precis, vilket är hela poängen med Humanisternas kampanj och den ateistiska rörelsen: att ifrågasätta vi i hundratals år tagit för sanning. Ateister frågar “du kan inte egentligen veta att Gud finns, så varför tror du att han gör det”? Jag håller helt med om att det inte går att veta att Gud finns, och det är just därför jag finner det så absurt att folk ändå tror att han gör det.

Teister jag pratat med hatar när jag använder Flygande SpagettiMonstret eller tomten eller den Rosa Enhörningen som löjeväckande motexempel, men jag tror att det är just för att det visar på hur löjligt det är att tro på något som inte går att veta. Det är löjligt att tro på tomten som vuxen, det är löjligt att hävda att det finns ett samband mellan sjöpiraternas minskande antal och växthuseffekten och det är löjligt att tro att det finns rosa enhörningar. Ändå är det helt accepterat, till och med respekterat, att säga att man tror på Gud. Ateister undrar bara varför det är så.

Deeped har sin syn på vad ateisterna och humanisterna vill åstadkomma, och som ateist själv kan jag inte annat än tycka att han har fel. Inget av det han skriver beskriver mig, eller någon annan jag känner, på något sätt. Det är en, för mig, helt främmande tolkning av det som händer just nu som han framställer.

Ateism är att inte ha någon tro på Gud, eller att tro att Gud inte finns överhuvudtaget. Det är vad ordet betyder, inget annat. Det finns ingen Sanning med stort s bakom ateismen, den har ingen karismatisk grundare och det finns inga förhållningsregler. Ateism beskriver ett personligt ställningstagande, varken mer eller mindre. Kanske skulle Deeped försöka förstå det innan han tar fram sin allra bredaste målarpensel.

Mitt Twitter-körsbär har spruckit

Så var dagen kommen när Martin1010110 skickade sitt första tweet ut i cyberrymden. Jag vet inte ens om någon läste det, men nu finns det där. Så länge Twitter finns kvar, så kommer mina max 140 tecken långa meddelanden finnas på internet för vem som helst att läsa. Även om Twitter skulle lägga ner, så har förmodligen Google och andra företag indexerat, scannat och cachat mina tweets flera gånger om.

Det är en lite skrämmande tanke ändå, att det man säger aldrig riktigt kan bli osagt. Om jag säger något till dig, ansikte-mot-ansikte, så färdas ljudvågorna kanske något 10-tal meter innan de försvinner helt och hållet. Om ingen annan än du fanns i närheten och kunde registrera mina ljudvågor, så är du nu den enda i hela världen som överhuvudtaget vet vad jag har sagt. En person, utav 6 miljarder. Men när jag skriver något på Twitter så kan precis vem som helst med en dator, mobil eller till och med MP3-spelare, läsa det jag skrivit både nu och i många, många år framöver.

Så vad är poängen med Twitter då? Tja, för mig är det mest en kul grej, något man måste ha provat på innan man riktigt kan uttala sig om det. Visst känns det roligt att kunna skriva precis vad man gör i varje ögonblick, som om det faktiskt vore viktigt för något att veta. Är det någon som tänker något mer än “jaha” när de läser att jag precis klivit ur duschen? Att jag sitter på jobbet (igen)? Eller att jag fått mina deklarationspapper med posten? Tveksamt, men varför inte? Om inte för andra, så är det åtminstone skönt att själv få skriva av sig, även om det är kort. Plita ner en tanke man annars glömmer bort, skicka en fråga till någon eller bara rent allmänt skicka ut en åsikt till världen, så att ingen kan påstå att de inte vet vart man står.

Jag misstänker att min Twitter-vistelse kommer bli ganska kort, precis som min Tumblr och min Facebook. Bloggandet har kommit och gått, och Flickr är faktiskt en riktigt underbar tjänst, men många av alla dessa mikrobloggar, sociala medier och vänskapsringar är helt enkelt bara för mycket tjafs. Det är lite som att gå till närmsta skolmatsal och skriva upp sig på precis varenda självhjälpsmöte, varje föräldramöte, varje skolavslutning och skolstart och varje klass-show. Varför lurar jag mig själv att jag är intresserad av andra människors varenda liten detalj på internet, när jag inte kunde bry mig mindre i verkligheten?

För att jag kan, förmodligen. För att möjligheten finns där, bara några knapptryckningar bort.