Jag är inte rädd för Ifpi, Pontén och resten av fjantarna. Jag är arg. Förbannad. Hur i helvete tänker de egentligen?!

RIAA och MPAA, tillsammans populärt kallade MAFIAA, har under flera år utvecklat sin affärsmetod i USA. Den som går ut på att utpressa människor att betala stora summor pengar, “annars stämmer vi dig”. Den som går ut på att samla ihop miljoner dollar varje år, som sedan försvinner ner i advokaters och juristfirmors fickor, istället för att gå till artisterna MAFIAA säger sig företräda. Den som går ut på att missbruka copyright och upphovsrätt för ekonomisk vinning, på bekostnad av all sorts kultur och människors fri- och rättigheter. Det är sjukt hur de får härja så fritt i USA, ännu sjukare hur ett land som Sverige välkomnar en sådan metod.

Det hävdas att det inte är rätt att upphovsrättsindustrin ska behöva lämna in polisanmälningar, istället ska de få gå direkt till en domstol och få ut personuppgifter. I klarspråk hävdas det alltså att en privatperson eller ett privat företag ska kunna få din adress för att sen ringa på med basebollträ i handen och en hotfull blick i ögonen. Är det rätt? Finns det ens något överhuvudtaget liknande någonstans i det Svenska rättsväsendet? Det här är inget annat än statligt sponsrad maffia-verksamhet.

En annan sak jag surnade till över på bussen hem från jobbet är SLs reklam om prishöjningarna på månadskort. Never mind att de höjer priset (igen) utan att erbjuda något mer än tidigare, never mind att de fortfarande inte kan få tåg och bussar att gå i tid, never mind att tiggarna och “spelmännen” fortfarande driver runt på pendeltågen… När de börjar kalla sina övervakningskameror i tunnelbanan och på bussarna för “trygghetskameror” börjar knogarna vitna en smula. En kamera som övervakar, oavsett syfte, är fortfarande en övervakningskamera. Att jag dessutom inte känner mig ett jävla dugg tryggare av att vara bevakad och spårad vart jag än går hjälper heller inte. Jag blir så förbannad på allt skitsnack och alla lögner, alla omskrivningar och allt bedrägeri. En övervakningskamera gör ingen tryggare, vad den än kallas, och dess syfte är alltid att just övervaka, oavsett vad det är den övervakar och varför.

Jag vet vad Maciej Zaremba tycker om ordet, och hur jag själv instämmer om dess missbruk, men nu jävlar känner jag ta mig fan kränkt!

På bussen hem från jobbet igår började jag fundera lite på hur fildelningen påverkat mig, och hur jag “konsumerar” dagens kultur. Hur mycket mindre betalar jag egentligen nu när jag utnyttjar allt vad Internet har att erbjuda?

Musik
När jag köpte som mest musik, runt slutet av högstadiet och genom gymnasiet, betalade jag för mellan 10 och 15 skivor om året. Det ligger nog ganska väl inom ramen för vad som är normalt för en svensk person i den åldern. Musik var viktigt, och att leva utan musik var otänkbart. Hemma hade vi Telias “bredband” på en halv megabit, så visst var det möjligt att ladda ner musik men inget jag gjorde speciellt systematiskt. I skolan hade jag med mig min MiniDisc-spelare, och väskan full med små skivor. Skivorna hade jag spelat av analogt från farsans stereo, och ibland, när jag orkade, kunde jag släpa upp min lite mindre stereo till datorn på övervåningen, koppla den som förstärkare och omvandlare mellan datorn och MiniDiscen och spela in MP3-filer jag laddat ner.
Nu köper jag inte lika mycket musik, kanske 5-6 skivor om året. Beror detta på att jag laddar ner istället? Nej, jag skulle nog faktiskt inte säga det. Istället har jag blivit mycket mer politiskt medveten, och har dessutom upptäckt sidor som RIAARadar och möjligheten att köpa musik från utomlands med VISA-kort. Jag vägrar helt enkelt köpa musik som inte säljs antigen genom oberoende, mindre skivbolag eller av artisterna själva. Jag köper gärna musik, men jag vägrar bekosta megaindustrins intressen.

Film
Film köper jag definitivt mer av än musik. Bland annat har jag mer sympati för filmskapandet som en dyrare konstform att utöva, och är därför personligen mer benägen att betala för den. Kvalitetsskillnaden på billigare och dyrare utrustning är helt enkelt mer märkbar i film än i musik.
Även om biobesöken minskat en aning i antal den senaste tiden, så har jag aldrig köpt fler filmer på DVD än just nu. Detta trots att jag har en HD-TV och helst ser på nedladdade HD-rippar. Jag gillar helt enkelt att ha skivorna på ett fysiskt medium, och film är ofta bra mycket mer prisvärt än en musikskiva. Hotel Rwanda och Lost In Translation för 99kr på Ica, till exempel. Jämför det med att jag för 79kr på CDON bara får en enda skiva, en skiva som dessutom är snart 40 år gammal och som har täckt sina utgifter för minst 30 år sedan.
Även om jag inte köper film på DVD, då DVD-kvalitet faktiskt inte är så mycket att skryta med längre, så betalar jag gärna för den. Skaparna av The Man From Earth fick en donation på $10, motsvarande ~60kr, som tack för en fantastisk film. Varför just de, varför inte alla filmskapare? För att de hade respekt för sina fans, för att de insåg värdet i att fildelande fans fick filmen att nå ut till mer än 10ggr fler människor än den skulle gjort på egen hand. Självklart är det bara ett exempel, men ett exempel väl värt att visa upp.

TV-serier
Tack vare fildelningen har jag lyckats upptäcka serier som jag aldrig annars skulle ha hittat. Enormt många bra serier visas aldrig på svensk TV, så fildelningen är i många fall det enda alternativet att få tillgång till dem. Visst kan man köpa DVD-samlingar, men att spendera mellan 200kr och en tusenlapp på något man aldrig sett är lite väl riskabelt. TV-serier har den fördelen att de gärna ses i sträck, och därför passar DVD-formatet väldigt bra. Att få hem en låda med skivor och ta en helg för att sträck-glo en hel säsong är en av mina favorit-hobbys.
Att en väldesignad box, fylld med behind-the-scenes och extramaterial, ser jävligt snygg ut i hyllan är heller inte fel.
Utan fildelning hade jag troligtvis aldrig köpt TV-serier alls på DVD.

Spel
På spel-fronten har det faktiskt också vänt till företagens och skaparnas fördel. Jag har aldrig varit en stor spelare, utan har oftast bara testat det senaste spelet för att tröttna 30 minuter senare. Ofta har jag också tankat hem ett spel bara för att kunna umgås med mina kompisar, som spelar mycket mer än jag gör. Nuförtiden har jag en hyfsad spel-PC, en Xbox 360 och en nintendo Wii hemma. Till PCn köpte jag Valves Orange Box, ett spelpaket innehållandes några av de bästa spelen som gjorts detta decennium. 360n och Wiin är båda omoddade, så där har jag inte ens något val. Jag måste betala för spelen, vilket jag också gladeligen gör när de är så bra som Gears of War, Super Mario Galaxy och Call of Duty 4 är. Dock är det extremt snålt att jag måste betala för att få spela online på den ena konsolen, och inte har möjlighet att göra det alls på den andra. Helt otroligt egentligen, med tanke på dagens Internet-beroende.

Så vad kan man utläsa av detta? Är jag en usel, girig pirat som bara stjäl, snor och baxar och dessutom försöker rättfärdiga detta genom politiska motiv? Visst får du väl tycka det om du vill, men de flesta skulle nog inte hålla med. Att jag spenderar mer pengar nu än tidigare, trots fildelningen, är ett tydligt faktum. Det enda område där jag spenderar mindre pengar är musiken, och det beror till största del på att jag driver en medveten bojkott mot musikindustrin, och inte för att jag vill ha allt gratis. Jag medger även gärna att jag lyssnar på många ggr mer musik nu än tidigare, specifikt tack vare fildelningen, men att det är musik jag ändå inte skulle ha köpt om fildelningen inte varit ett faktum. Många vill argumentera att det inte är ett legitimt skäl, men det är det. Industrin har ingen rätt att kalla sig själva offer, om det enda de förlorar är pengar de bara önskar att de skulle kunnat få. Att jag fildelar musik är naturligtvis omoraliskt i deras ögon, och för tillfället även olagligt, men att det skulle vara stöld eller överhuvudtaget resultera i ekonomisk förlust är ren och skär lögn. Det är att påstå en sak, när all fakta pekar på något annat.

Till sist vill jag visa än en gång varför musikindustrin än dömd att gå under. På bussen till jobbet imorse såg jag en affisch upptejpad på busshållplatsens glas. Affischen gjorde reklam för en audition. En audition där 4 personer skulle vaskas fram ur massorna för att bilda ett band som “världens största skivbolag” redan hade organiserat lansering runt hela världen för. En “supergrupp” utan namn, utan material, utan ens medlemmar. Ändå får de möjlighet att bli världsartister. Istället för att se sig omkring och upptäcka alla fantastiska artister, band och grupper som bara väntar på en chans att bli hjälpta en liten, liten bit på vägen, så spenderar skivbolagen tid, pengar och arbetskraft på att bygga sin egen “supergrupp” från grunden. Det här är samma industri som klagar på att folk inte ger dem tillräckligt med pengar längre.

Jag undrar varför…

TPBs Gottfrid Svartholm Warg a.k.a. Anakata gick med på att intervjuas på TV. Det gjorde även Bonnier Amigo Music Groups VD Ludwig Werner och Sveriges “Vanessa Paradis” (vem är det?), Pernilla Andersson (vem är det?). Det intressanta här är att, trots att Anakata är den anklagade, gör både Werner och Andersson mer för att skada sig själva än Anakata skulle kunna göra ens om han försökte.

Torrentfreak skriver om intervjun såhär:

Of course, no mainstream news item would be complete without an attempt to suggest that The Pirate Bay Four are profiteering from piracy. As the reporter quickly skims through a pile of papers stacked taller than herself while sitting down, she glibly states that this evidence “seems to prove that The Pirate Bay is actually a multi-million dollar business with off-shore accounts and trust funds all over the world.” They would indeed, if they filled the site with spyware and malware ridden ads, but in reality they barely break even.

Also appearing in the clip is Ludwig Werner, CEO of Bonnier Amigo Music Group who thinks that as The Pirate Bay makes money from advertising, they are “just as bad as any Hollywood industry or major record company. It’s all about greed.” From a music industry boss, that’s an interesting comment.

The clip finishes up showing Swedish musician, Pernilla Andersson (apparently Sweden’s answer to Vanessa Paradis), who is by the reporters account, suffering at the hands of The Pirate Bay. I personally couldn’t find any of her work indexed on the site.

Jag har sagt det förut, och uppenbarligen kommer jag få fortsätta säga det, men hur skulle det vara om antipirat-sidan höll sig till sanningen för en gångs skull? TPB-gänget är inte dömda för någonting, och hela målet är en stor prövning för att se om det ens är möjligt att döma någon för det de påstås ha gjort. Det faktum att du måste prova en skostorlek innan du köper den, betyder inte automatiskt att storleken är fel, likaså är TPB-killarna oskyldiga tills motsatsen bevisats.

Att såväl “kändisar” som industriledare snubblar över varandras lögner och smutskastningar är vi vana vid numera. Medan anti-folket förgäves skiftar argument och hittar på nya, fulare metoder står pro-folket fast vid sin åsikt, samma åsikt de haft ända från början. Liza Marklund kallar de artister som står upp bakom piratpartiet för värdelösa amatörer bara för att de inte är kända, men Pernilla Andersson, en artist jag aldrig hört talas om och som tydligen inte ens kan visa att några av hennes verk ens finns i TPBs index, får uttala sig som ett offer i TV. Jan Guillou hoppar hals över huvud in i debatten, trots att han inte ens kan använda en dator. Werner, Werner, Werner – erkänner rakt ut att branschen han företräder är korrupt och enbart intresserad av att tjäna pengar på andra människors bekostnad. Ifpi påstår att deras bredbandsskatt är det första och enda konstruktiva förslaget till lösning på fildelningsproblemet, trots att piratpartiet och dess anhängare levererat idéer och förslag i flera års tid.

Kort sagt, jag är jävligt trött på hur den här skendebatten målas upp i media. Vi KAN hjälpa industrin om den bara ger oss chansen. Vi är deras kunder, vi VET vad vi vill ha, men ingen frågar. Istället fortsätter de, som de slämmiga försäljare de är, att truga. “Inte vill du väl vara olaglig? Betala för det här istället, så slipper Jesus döda alla kattungarna och du kommer till himlen. Nejdå, det är inte alls sämre, det är ju lagligt!”

Det här är inte roligt längre.