Nu har jag faktiskt babblat på om fildelning, copyright och DRM ganska länge, så en liten paus vore nog inte helt fel.

För de som undrar vad som händer i mitt liv, så har jag och sambon idag skrivit kontrakt på en andrahands-lägenhet ett kvarter ifrån där vi bor nu. Tur det, för det började bli lite bråttom att hitta nånstans att bo alls. Uppbyte från en etta till en tvåa, där vi får bo till slutet på mars nästa år. Inte helt optimalt, men det ger oss åtminstone mer tid att fortsätta leta förstahandskontrakt eller spara ihop till en bostadsrätt.

Damian, vår lilla tiger, trivs bara bättre och bättre. Nu har han inga problem alls att bli klappad, och hoppar gärna upp och kelar i sängen på helgmorgonarna. Pigg och kry är han också, så allt som råkar hamna på golvet blir omedelbart till en leksak som ska jagas runt genom lägenheten. Hur han kommer reagera på flytten återstår att se, men jag misstänker att det kommer vara väldigt spännande med alla lådor!

Har nu äntligen sett igenom alla Bond-filmerna jag fick i födelsedagspresent, alla 21 stycken. Det är fruktansvärt intressant att se hur världen utvecklats genom tiden. Från rymd-racet till kalla kriget, från superskurkar till terrorister, från skottsäkra bilfönster till helt och hållet osynliga bilar. Det enda som aldrig förändrats är Bond själv, vars hjältedåd är precis lika aktuella när de än utspelar sig. På tal om hur skurkarna utvecklats genom filmserien skulle jag nog inte bli helt förvånad om nästa skurk försöker ruiniera världen genom att iscensätta en gigantisk fildelningskatastrof :)

På tal om Bond, och det faktum att jag trots min första paragraf inte kan hålla mig från att tala om DRM, så är det ju Sony som antingen äger rättigheterna eller ger ut filmerna – oavsett vilket står deras logo tydligt på fodralen – Sony som varit ett av de företag som grinat mest om fildelningen. Det får som följd att innan jag får börja titta på var och en av de 21 hittills utkomna Bond-filmerna tvingas jag utsättas för en kortfilm där jag utpekas som tjuv. “You wouldn’t steal a car…” lyder texten emellan klippen och nej, det skulle jag inte. Uppenbarligen har jag heller inte stulit filmen jag tittar på, då jag skulle sluppit kortfilmen om jag gjort det. Jag skulle ge mycket för en pratstund med den eller de personer som kom på idéen att lägga in denna filmen först på DVD-skivan. Det enda jag kan föreställa mig är hur de suttit kring ett bord och frågat sig “hur kan vi irritera de personer som betalar vår lön på ett sätt som de elaka piraterna enklast slipper?” Det finns verkligen ingen som helst logik i det. Istället för att skapa mervärde på de lagliga alternativen, manipulerar de sina produkter på ett sätt som gör att mervärdet uppstår i att illegalt anförskaffa kopior utan de störande klippen i början. Det handlar inte om att de grinar om att folk piratkopierar deras material, det handlar om att de driver folk till att hellre piratkopiera materialet än att spendera pengar på en produkt vars värde företaget aktivt förminskar.

Som så många andra bloggare redan har påpekat så är fildelningsdebatten ingen debatt. Det är ingen debatt om det bara är ena sidan som överhuvudtaget argumenterar för sin sak. Det är ingen debatt om det bara är ena sidan som faktiskt funderar på varför de tycker som de gör, och hur de bäst förmedlar sin åsikt så att andra sidan kan förstå. Att stå och envist skrika en och samma sak tills rösten spricker är inte att varken argumentera eller debattera.

Jag kan verkligen inte tycka synd om storföretagen som trots fildelningen drar in miljardbelopp i vinst varje år, men som ändå vill utpeka mig som tjuv och kriminell. Jag som har en ganska ansenlig samling lagligt inköpt film, som skänkt pengar till både filmskapare och musiker vars verk jag laddat ner över Internet, och som gärna går på både bio och konsert när jag får chansen. Ska man se till statistik så har mina inköp av film enbart ökat sen jag började ladda ner, och mina inköp av musik har varit relativt oförändrade trots att jag skaffar massor av ny musik genom bittorrent. Ingen har alltså faktiskt förlorat några pengar på mina aktiviteter, det enda de förlorat är en imaginär vinst de skulle kunnat haft om jag, mot all förmodan, skulle köpt all den kultur jag konsumerar. Och när de försöker stifta lagar och göra folk kriminella över något de skulle kunnat haft har jag svårt att se det som rätt.

Nej, nu är det dags att laga middag och avnjuta resten av kvällen med en god film.

Debatten mellan “reformister” och “klassicister” (ja, jag kommer försöka utnyttja dessa beskrivningar från och med nu) bygger ofta på laddade och för individen viktiga argument. Även om båda sidorna ofta försöker dra till med häftiga siffror och liknelser för att få igenom sin mening så slutar det oftast med överdrifter eller, främst i ena sidans argument, rena påhitt och lögner.

Gissa om det då är skönt att läsa ett inlägg som Anders Mildners, där han sakligt och faktamässigt redogör för varför The Pirate Bay är en småfisk som fastnat i nätet, medan de större hajarna av någon anledning tillåts simma vidare. Hans liknelse och anekdot om enkelriktade gator och cyklister passar dessutom fullständigt perfekt in i helheten. Inte bara är den rolig, den väcker även viktiga tankar om vad som egentligen är rätt och fel, och mer viktigt, vart gränsen mellan dessa två faktiskt går.

Annars väntar jag, precis som alla andra, med spänning på resultatet av TPB-målet. Enligt min åsikt är alltihopa en fars, ett rent slöseri med resurser som hade kunnat läggas på mycket viktigare saker. Fildelningsdebatten handlar inte om pengar eller ersättning, den handlar om kontroll och människors inställning till att bli kontrollerade. Hade samma tid lagts på att verkligen fundera på varför kunderna avskyr DRM och hur enstaka människor på sin fritid kan sätta upp dynamiska bibliotek av musik och kultur helt gratis trots att industrin gnäller om hur dyrt det är, så hade vi kanske tagit några steg framåt nu. Kanske hade industrin insett att för att tävla med gratis så måste man erbjuda något som gratis inte kan ge, nämligen support och mervärde.

It’s a brave new world, det är bara synd att industrin blundar och snubblande springer baklänges…

En grupp med tonåringar bjöds in till EMIs huvudkvarter i London 2006. Cheferna ställde frågor och gästerna fick fylla i enkäter. Som tack för besväret ställde skivbolaget upp ett bord fullt med CD-skivor. Gratis. Fritt fram att plocka med sig det de ville ha. Trots detta lämnade alla tonåringar EMIs kontor tomhänta.

At the end of the session the EMI bosses thanked them for their comments and told them to help themselves to a big pile of CDs sitting on a table. But none of the teens took any of the CDs, even though they were free. “That was the moment we realised the game was completely up,” says a person who was there.

Den här enda, lilla anekdoten säger mer än något annat i fildelningsdebatten, tycker jag. Den visar så tydligt på vilken nivå skivbolagens målgrupp ligger, och hur hopplöst efter skivbolagen själva snubblar sig fram. Som Ars Technica påpekar handlar inte skivbolagen och deras lobbygruppers statistik om musikförsäljning som helhet, utan snarare om försäljning av CD-skivor specifikt. Då är det kanske inte så konstigt att siffrorna målar upp en bister verklighet, när man medvetet väljer att visa upp en produkt folk inte längre är intresserade av att köpa.

Jag förstår helt och fullt varför skivindustrin kämpar emot. Som vilken frisk människa som helst, kämpar de för sitt liv medan deras skepp sjunker, sakta men säkert. Notera dock att de skriker trots att båten fortfarande flyter utan större problem, med kanske bara ett par små hål i skrovet, än så länge. Kort sagt, naturligtvis går de med förlust, men omsätter fortfarande miljardbelopp om året. Inget av De Stora Fyra kommer gå i konkurs den närmsta tiden, det är ett som är säkert.

It’s often said that it’s hard to compete with free, and that may be true for some segments of the population. (Are college kids ever really going to cough up much cash?) But for most adults who don’t get off on breaking the law or on stiffing artists, it’s easy enough to compete with free. Make something that’s faster, more reliable, with better metadata and album art, and a huge DRM-free selection. Throw in charts, some editorial staff, and some community features, and money is there to be made.

Ars Technica säger vad jag har sagt länge: Folk vill betala för sig. Det är inte för att jag är pirat som jag köper mina favoritartisters skivor direkt från bandets egna webshop. Det är inte för att jag är pirat som jag gladeligen donerar pengar till skaparna av den bästa independent-filmen jag sett i år (tja, förra året blir det nu). Det är för att jag är en, enligt mig själv, relativt rimlig och resonabel person som inte är ute efter att ruinera någon. Allra minst mig själv.

Något som föreslagits förut, bland annat av Trent Reznor från Nine Inch Nails, är att skivbolagen går ihop och sätter upp något som faktiskt är värt att betala för. Ett OiNK med månadsprenumeration till exempel. Ett närmast oändligt bibliotek av all musik man kan tänka sig, allting DRM-fritt och perfekt taggat med original-grafiken och texter inbakat. Kombinera det med t.ex. Last.fm så att vi får tillgång till rekommendationer och topplistor och de har en fullständigt oslagbar produkt i sina händer. Det skulle kosta en bråkdel av dagens musikshoppar att driva, speciellt då alla delar på bandbredden genom Bittorrent-protokollet, vilket skulle kunna leda till mer humana priser och, i sin tur, ännu mer försäljning.

Slutligen, läs även intervjun med EMIs nya ägare efter uppköpet, Guy Hands, som precis som oss andra är förfärad över hur skivbolagen prioriterar sina resurser och missbedömer marknaden och sin position på den.