DRM – Digital Restrictions Management

Precis innan julen blev jag, tack vare serien Californication, intresserad av Bob Dylan. Jag kände naturligtvis till mannen, men hade inte riktigt lyssnat på något han skrivit. Jag laddade ner några skivor, och fann att jag riktigt uppskattade musiken. Därför tyckte jag det kunde vara en trevlig idé att sätta upp Bob Dylan på min önskelista. Mina kära mor hade då sett att CDON börjat med “downloads”, och tänkt att hennes digitala son säkert skulle uppskatta att få skivan över internet, istället för genom brevinkastet. Här ska ni nu få se det allra största skälet till att jag, och de flesta andra svenskar, fortsätter ladda ner saker illegalt istället för att köpa dem.

  • Bob Dylan – Blood On The Tracks (Album) 79kr
    Det här är alltså en vanlig CD. Inget DRM, du kan spela den var som helst och hur många ggr du vill. Du kan rippa den, sälja den eller helt enkelt ge bort den till vem du vill
  • Bob Dylan – Blood On The Tracks (Download) 99kr
    Det här är download-utgåvan. DRM-skadad så att du bara kan flytta den fem ggr, oavsett vart. Du får bara bränna den tre ggr. Du kan inte lämna vidare den, och om du vill spela den på något som inte stöder DRM-skadade WMA-filer (t.ex. iPoden, världens mest populära DAP) är du shit out of luck.

…Och skivindustrin och politiker undrar varför folk inte använder de digitala skivbutiker de så generöst satt upp. Kan det kanske vara så att jag som kund bara känner mig lurad, kränkt och värdelös i industrins ögon? Kan det vara så att deras vridna priser antyder att de inte vill att jag ska handla hos dem? För det vill jag inte.

Om någon någonsin igen frågar varför jag laddar ner musik, så har ni här svaret.

Båten Anna

Min alldeles underbara flickvän ställde precis en väldigt aktuell fråga: “Kan Boten Anna verkligen bli sämre?

Svaret är ett rungande ja!

Alla känner väl vid det här laget till Basshunters “Boten Anna“, förra årets sommarplåga. Well, nu har vår egna Basshunter slagit sig in på den brittiska topplistan, med en engelsk omarbetning av nämnd låt. “Boten Anna” har blivit “Now You’re Gone“, och har ingenting som helst med original-texten att göra. Musiken är precis likadan… Tyvärr.

Hur detta skämt kallat musik kan toppa NÅGON som helst lista övergår mitt klena förstånd. Är det vad kultursveriges föreståndare, de tappra 27, tycker att vi ska betala för? Är det här ens kultur? Eller har Abu Graihb ynglat av sig till Sverige, och infiltrerat våra radioapparater?

Jag kanske, 22 år fyllda, är för gammal för att förstå. Jag kanske inte har någon musiksmak. Eller så ser jag det för vad det är: skit.

Najnellävven

En kollega tipsade mig om en dokumentär som tog upp händelserna runt World Trace Center-attentatet 2001. Den fokuserade på de detaljer som aldrig riktigt kommit fram i global media som, om de är sanna, skulle bevisa att det inte rörde sig om en äkta terroristattack.

Jag såg dokumentären, och även om många av detaljerna de pekar på absolut borde undersökas noggrannare så genomsyras allting av en vilja att göra allting så mycket mer konspiratoriskt än det faktiskt var. Att en mängd kabelinstallatörer tar med sig verktyg och kabelrullar in i byggnaden betyder inte automatiskt att de tänker spränga byggnaden. Att någon obetydlig kontorsråtta inte vet exakt vilka de är, eller vad de gör, betyder inte att arbetarna är misstänka eller skumma. Obestridliga fakta, som videobevis på oförklarliga explosioner och mängder av vittnesmål, blandas friskt med rena gissningarna och förvridningar av sanningen.

Jag tvivlar inte på att det finns långt mycket mer bakom attentaten än vi fått veta, men det betyder inte att jag automatiskt tänker tro att någon medvetet lät tusentals människor dö för pengar eller politiska ändamål.

Slutordet i dokumentären löd “tänk själv”, och det tycker jag låter alldeles utmärkt. Att låta någon annan sköta tänkandet åt en är ett lika stort problem oavsett om det är media eller “truthers” som gör det.

Tänk själv, och sluta aldrig ifrågasätta.

My Home is My Temple

Eftersom min vän Daniel, vars server den här bloggen legat på fram tills nyligen, precis flyttat med sin flickvän till Tyskland fann jag mig själv i behov av en ny hosting-lösning. Jag har tidigare använt mig av Sprays VDS-tjänst, virtuella servrar som erbjuder mer frihet än bara vanlig webhosting. Tyvärr visade sig Spray suga något enormt, och det blev inte bättre av att jag tydligen bundit upp mig i ett år. Jag betalar fortfarande fram till februari i år, trots att jag inte använt servern på över ett halvår.

Hur som helst, medan jag letade efter ett nytt digitalt hem påmindes jag om (mt) Media Temple, ett företag som är ganska populärt bland designbloggar och andra moderna sajter. Även om jag misstänkte att de skulle ligga långt bortom min prisgräns kollade jag upp vad de hade att erbjuda. Döm om min förvåning när deras billigaste paket erbjöd 10ggr mer än vad Sprays bästa kunde skrapa ihop. För att göra en kort historia ännu kortare, så är jag nu hostad av (mt) Media Temple, och jag kunde inte vara mer nöjd.

Såfort jag registrerat mig och aktiverat kontot, hade de satt upp DNS-zonerna, min domän och webmail med både POP3 och IMAP-åtkomst. På något sätt lyckades jag tajma DNS-ompekningen perfekt med Loopias servrar, så mindre än 5 minuter efter mitt första mail från (mt) var endemoniada.org igång och sparkade igen.

Att få igång alla bloggar, gallerier och andra sidor var även det oväntat enkelt. Eftersom jag tidigare gjort en mysqldump på alla databaser, behövde jag inte göra mer än att ladda tillbaka dem i deras nya MySQL-server och peka om mjukvaran på nya servern. Dessutom fick jag en chans att uppdatera all mjukvara till senaste versionerna, något jag försakat alldeles för länge.

Än så länge är jag alltså väldigt nöjd. Allting har fungerat klockrent, och även om den lösning jag valde kanske inte är den allra snabbaste i överföringshastighet, har jag i det närmsta obegränsad prestanda tack vare deras distribuerade server-teknik. Jag rekommenderar alltså varmt att använda (mt) Media Temple oavsett vad för sida du behöver ha hostad.