Everyone stays friends. Everyone gets paid. Everyone has a fucking future.

Under större delen av sommaren har jag, som några av er kanske vet, jobbat på Globalmouth. Det var även där jag gjorde min tredje och sista praktikperiod som en del av min utbildning på Nackademin. Jag trivs väldigt bra på Globalmouth, och känner att jag hittat min plats på företaget. Därför är det både bra och dåligt att jag nu ska byta jobb.

Som tur är tjänar jag mer än dubbelt så mycket pengar, och kommer ha bättre förmåner och närmare till jobbet, när jag den 1a september börjar på konsultfirman Bolero istället. Det tråkiga är bara att man blir tvingad att välja mellan ett jobb man hittills trivts väldigt bra på, och ett nytt jobb där man faktiskt kan leva på sin lön.

I helt orelaterade nyheter har jag även börjat baka :)
Eftersom jag bara jobbat halvtid har jag haft en hel del tid för mig själv här hemma. Nu, med ett större kök och en riktig ugn, har jag inte haft några ursäkter och har börjat ge mig in i kakbakningens fartfyllda värld. Mitt första försök med brownies brände fast och fick ätas (nja… snarare skrapas loss) med gaffel direkt ifrån plåten. Likaså lärde jag mig snabbt att vanliga bullformar inte är i närheten av styva nog att göra muffins i. Dock blev mitt andra försök med brownies – mitt tredje bakförsök totalt – mycket lyckat. Standardreceptet utökades med lite extra choklad, närmare bestämt en halv kaka 86-procentig mörk choklad av lite finare kvalitet, istället för bara vanlig mörk blockchoklad.

Nästa steg: matbröd!

Så var vi då äntligen här. Första dagen i Sollentuna. Första dagen i vår (lite större) etta. Första dagen norr om stan. Första dagen med alla barnfamiljer.

ZZZZZZZZZZZzzzzzzzzzzz………..

Huh? Va? Ja, just det. Packa upp, montera och möblera skulle jag göra. Första natten i nya lyan blev inte så lång, och det var lite kärvt att somna. Med värkande leder, svettig och varm var det inte så lätt att slappna av, utan jag låg mest och vred på mig. Allting kändes som en extra lång, bökig semester och jag låg mest och undrade “när ska vi åka hem till Sickla igen?”

Nu har vi dock fått upp bokhyllor, köpt en soffa, skruvat ihop skrivbordet och fått igång TV och Internet. Bara högtalarna kvar, så vi kan få lite musik att inspirera oss. Lägenheten är överlag väldigt bra upplagd. Med lite trixande gick vårt enorma skrivbord in alldeles lagom med vår nya, lika enorma TV-bänk. Liten bokhylla och byrå gick in i hörnet bakom dörren, och där kommer Malin antagligen få ha alla sina sy-grejer. I köket fanns redan ett barbord med stolar, så till och med en egen lite syhörna borde gå, vilket kommer göra Malin överlycklig.

Till råga på allt så har vi dessutom en stor och fin balkong! Malins brorsa, som bor på elfte våningen i huset mittemot, har visserligen lite bättre utsikt än oss på andra våningen, men det är ändå tveklöst bättre än att titta rakt in på en loftgång i Sickla.

Nej, nu måste jag nog rycka mig själv lite i kragen, stänga av skärmen och börja fixa lite mer i lägenheten. Alla grejer kommer inte packa upp och sortera sig själva!

Skolministern borde göra en allvarlig undersökning, för jag misstänker att stora delar av ungdomarna som gick ut gymnasiet för några år sen aldrig fick lära sig klockan. Varför tror jag det? Jo, för trots att jag bokat alla tvättmaskinerna i tvättstugan, så är det nån jeppe som gått och lagt in sin tvätt ~10 minuter innan min tvättid började.

Visst, om personen råkat spruta ketchup över hela lägenheten en kvart innan släkten ska komma och hälsa på, och skrivit en lapp och ursäktat sig så hade jag kanske kunnat avvara en maskin av fyra. Men verkligen inte när personen helt kallt gått in, läst bokningarna och skitit i dem – eller helt enkelt skitit i att kolla alls – stoppat in sin tvätt och gått därifrån utan ett ord. Nej, gör man så, då får man sin blöta, halvtvättade tvätt i en korg. Svårare än så är det verkligen inte.