…Och jag behöver inte tveka att kalla dig en lögnare!

Satt och tittade på näst senaste avsnittet av Prison Break (fan, har inte hunnit hänga med sen säsongsstarten, illa illa) när Damian helt spontant klättrade upp över mina ben och upp i soffan, för att lägga sig och mysa mot kuddarna. Det är första gången han vågat sig upp i soffan med mig i den (han har gjort det tidigare när Malin suttit i den), och dessutom låg jag över hela soffan. Vanligtvis kommer han inte gärna för nära människor, nu klättrade han helt lugnt rakt över mig. Väl där satt han och myste och blev klappad, innan han somnade till en stund med huvudet mot mitt knä (ja, mitt hjärta smälte totalt).

Nu har han somnat ensam i soffan, och mina planer på att se det senaste avsnittet också grusades totalt. Jag har inte hjärta att väcka honom!

Jobbet fortsätter att gå bra. Bolero, konsultfirman jag jobbar åt, tar sina anställda väldigt allvarligt. De har, inom loppet av en månad, bjudit mig och de andra på mat och öl inte mindre än tre ggr! De är dessutom väldigt trevliga, och det känns verkligen mer som en stor familj än bara en arbetsplats, hur klyschigt det än må låta. Ericsson är det inget fel på heller, då de bjuder på julbord på Edsbacka krog (oh lala, den är minsann tvåstjärnig!) i december, låter mig gå en en-veckas kurs i Windows 2003 Server (den är inte billig, kan jag tala om) samt planerar skicka med mig till Barcelona på 3GSM-mässa i februari.

Nu så här precis efter att jag börjat jobba är allting självklart nytt och spännande, men jag kan ändå inte låta bli att känna mig lättad att jag hamnat på en så pass bra arbetsplats till slut. Det känns som att jag äntligen kan andas ut, slappna av och börja fila på resten av mitt liv. Ej längre behöver jag oroa mig för hur jag ska betala nästa månads hyra. Ej längre behöver jag bry mig ifall jag tjänar för mycket pengar på sommarjobbet för att få ut något studiebidrag i höst. Det är en stabilitet, en trygghet, som jag längtat efter länge.

Nej, hur svårt det än är måste jag nog peta till Damian lite. Nu vill husse faktiskt se hur det går i Prison Break!

Nu har Damian äntligen börjat inse att det här är hans hem nu. Det här är husse och matte som älskar honom, matar honom och reder ut alla tovorna i pälsen. Han stryker nyfiket runt hela lägenheten, tittar och nosar på allting nytt och är väldigt lekfull och glad. Tyvärr är han dock fortfarande väldigt skygg, och det är bara när han verkligen känner för det som man får klappa honom alls. Tydligen känner han för det lite extra när vi äter mat :)

Andra veckan på jobbet har gått bra, men har fortfarande inte speciellt mycket att göra. Försökte köra Security Sally, nån slags interaktiv digital säkerhetskurs för Ericsson-anställda, men den kraschade efter bara nån minut. Framöver verkar det vara tänkt att jag huvudsakligen ska vara en del av Volvo Ocean Race-projektet, där vi står för IT och nät åt teamet. Ganska spännande, speciellt som Ericsson bygger sin egen båt själva mitt inne i Kista.

Det börjar dra ihop sig för ny dator nu också. Funderar på avbetalning, så att jag slipper vänta på att jag faktiskt har pengarna innan jag spenderar dem.

Vår katt, Damian, kom hem ifrån katthemmet idag. Det första han gjorde när han fick komma ut ur buren var att springa och gömma sig under badkaret, och han har inte kommit ut sen dess. Förhoppningsvis är han bara lite nervös att vara på ett helt främmande ställe utan några platser där han känner sig bekväm och trygg.

Vi har mutat honom med skinka och kattgodis, och försöker leka lite med honom så han ska veta att allting är lugnt… Men i slutändan är det nog bara tålamod som gäller. Han kommer väl ut när han känner för det.

Nja, lite mer än så har syrran väl redan fått, och det ser inte ut som att det kommer sluta än på ett tag heller. Hennes band, Those Dancing Days, fortsätter jobba på stenhårt. I höst ska de spela i England och lite senare ska de börja spela in sin första fullängdare, uppföljaren till deras självbetitlade EP som släpptes tidigare i år. De är Metros gullegrisar, och till och med DN rapporterar hur de “tog Sverige med storm” under våren och sommaren.

Om du inte redan hört dem, surfa in på deras MySpace eller stöd bandets fortsatta utveckling genom att köpa skivan (finns på CDON och Ginza). De är dessutom riktigt bra live, så om du får chansen att se dem spela, tveka inte att ta den!

[youtube ILuNZYmAs5o nolink]

Vad är de bra för egentligen? Helt allvarligt?

Visst, jag har några konton lite här och var. Ett på helgon.net, blev nyligen inbjuden till Facebook, Last.fm och har, som alla andra, en gång i tiden varit medlem på lunarstorm. Men vad gör man på ett community? Man kan skicka mail, men vad har man då Gmail eller sin ISP-mail till? Man kan skicka IM eller skriva gästboksinlägg, men vad har man då MSN Messenger/GTalk/AIM eller motsvarande till? Man kan lämna ut tonvis med personlig information så att vem som helst med lite motivation kan ta över ens liv, men det kanske man inte ska räkna som något positivt… Eller?

Nej, även om man naturligtvis blir inlurad på diverse stängda sajter så är det ytterst sällan jag faktiskt använder dem för det de är till för, om jag använder dem alls. Ett undantag är Last.fm, som jag faktiskt gillar väldigt mycket. Man hittar väldigt mycket ny musik, och det är lätt att tipsa – och bli tipsad – om nya, okända band. Dessutom är det väldigt behändigt att varje gång någon frågar “vad lyssnar du på för musik” svara med en länk till ens profilsida. Där står det precis vad jag lyssnar på, rankat efter popularitet.

DN skriver att MSN – Microsofts nätverk – är det största i Sverige idag. Jag har aldrig sett deras MSN-satsning som ett community överhuvudtaget, men det kan tänkas att min definition är något förlegad. Dock håller jag med om att MSN som helhet är ett väldigt lyckat koncept, åtminstone i formen av MSN Messenger, då det nästan är de facto-standard som IM-protokoll idag.

Nå väl, communities i alla dess former och färger är något vi inte verkar bli av med någon gång den närmsta tiden. Kanske är det bra, kanske inte.

Time will tell…