Min röst i mängden

Posted on by
2

När man röstar i ett demokratiskt val så är ett av kriterierna att du aldrig behöver avslöja vem du röstat på. Det anses ingå i de demokratiska grundvalarna att du har rätt att ha dina åsikter, och dina tankar, helt för dig själv. Ingen har tillåtelse att smygtitta, tjuvlyssna, eller på annat sätt ta reda på något om dig som du inte själv vill avslöja. Det kallas bl.a. personlig integritet. Det är därför du går in bakom ett skynke och lägger i din röstsedel, precis som jag gjorde när jag röstade igår. Trots att jag själv väljer att göra mina sympatier ganska så synliga i och med min blogg, så tar jag min röstsedel och mitt kuvert, går in bakom skynket där vad jag gör inte syns, och lägger min medborgerliga röst i ett demokratiskt val.

Fundera på det där en stund. Varför kryssar jag inte bara Engströms lilla ruta på Piratpartiets röstsedel direkt, och lämnar sedeln och kuvertet till röstmottagaren att själv försluta? Hon hade trots allt den där lilla fuktmojängen, jag var tvungen att slicka kuvertet med tungan. Jag går bakom skynket och röstar för att jag kan, för att jag får. Jag lever i ett land där min personliga integritet fortfarande betyder något, och jag tar varje chans jag får att utnyttja den rättigheten. Det är det Piratpartiet kämpar för, egentligen: rätten att få gå bakom ett skynke och lägga sin röst, om man så vill.

Sveriges politiker verkar idag mer intresserade av politiken i sig, än att faktiskt förändra och förbättra samhället vi alla lever i. Piratpartiet består, än så länge, av just de medborgare vars samhälle inte nämnvärt förbättrats tack vare de sittande politikerna. Faktum är att vi sett vårt samhälle försämras, lagförslag för lagförslag. Visst, Piratpartiet kommer förmodligen också att bli “en av dem” någon gång i framtiden, men tills dess är det fortfarande vi, bara vi. Det viktiga är inte namnet vi röstar på utan vad namnet står för, och just nu står Piratpartiet för seriösa försök till positiv förändring av den nedåtgående trenden av allmän övervakning och erodering våra rättigheter.

Just nu, i det här valet, är det Piratpartiet som står för något konkret. De andra partierna sätter upp skyltar i rondeller med texten “Ja till EU” eller “Vi vill ha ett Europa som värnar freden”, som om det säger något överhuvudtaget. Valet handlar inte om vårt medlemskap i EU, och ingen har gått till val på budskapet “Krig! Krig! Krig!” Nej, just i det här valet är Piratpartiet det enda parti som verkligen tycker att rätten att få gå bakom ett grönt skynke och lägga sin röstsedel i sitt kuvert är en rätt som är värd att behålla, och som aldrig någonsin får kompromissas bort. Tänk på det när du går och röstar i EU-valet. Kom ihåg det när du plockar din röstsedel ur stället och får ditt kuvert av röstmottagaren. Fundera på vad det är du gör efter det.

Jag gör vad jag vill

Posted on by
Reply

Så där, då har man gjort sin medborgerliga plikt och röstat i EU-valet. De som känner mig vet förmodligen redan vilket parti som fick min röst.

Jag förstår inte varför det är en sån stor grej att gå och rösta. Varför finns det vissa som låter bli? Och varför känner de sig ändå berättigade att gnälla när staten gör något de inte vill? Jag röstar inte för att jag måste, utan för att jag inte skulle låta mig själv slippa. Om jag inte röstar, så är det ingen annans fel än mitt eget ifall fel parti kommer till makten. Om jag röstar, men det ändå inte går som jag vill, då kan jag åtminstone skylla på alla andra. Men om jag inte röstar alls… Vad har jag då för rätt att klaga?

I andra nyheter: Fuck you, Ray Comfort!

Jag blir alldeles vansinning på den idioten. Inte nog med att han rakt ut (och upprepade gånger) blåljuger om ateister, hans blåögda, blåsta anhängare försvarar hans vartenda ord utan att ens förstå vad han säger! Det finns de som, med viss rätta, frågar varför jag är så “militant” ateist när jag bor i Sverige. Här är kyrkan och religionen trots allt ganska svag, och ingen bryr sig överhuvudtaget vilken tro man anser sig tillhöra. Men med folk som Comfort, med sitt jävla leende på läpparna och sin gloria på sned, så går ingen oberörd, oavsett vart man bor. Internet är trots allt gränslöst, och om han anser sig ha rätt att sitta i Nya Zeeland och förolämpa mig personligen, då anser jag mig ha rätten att bli arg också.

Det värsta med honom är inte att han är kristen, det är hans sätt att se på trolösa med det allra yttersta förakt, och sen ha mage att påstå att han hånar oss för att han älskar oss! Om jesus levde idag vet jag någon som hade mist både syn och lemmar, för inte ens Kristus själv skulle ha tålamodet att stå ut med den charlatanen.

Monique, Martyr

Posted on by
Reply

Rick Falkvinge:

“- Hoten är helt oacceptabla och står inte i proportion till någonting annat”

Monique Wadstedt:

“- Hoten är helt oacceptabla och står inte i proportion till någonting annat”

Två så olika personer, som uttalar sig så likasinnat om två så olika saker. Falkvinge talar naturligtvis om hotbreven som Ifpi och upphovsrättsindustrin tänker börja skicka ut till privatpersoner, med Ipred-lagen i ryggen. Wadstedt däremot, hon talar hot hon själv påstår sig ha fått. Nu skulle jag vilja kunna säga att jag är en större person än att håna Wadstedt, och påpeka att det är rätt åt henne. Tyvärr kan jag inte det.

Wadstedt tar även sin chans att spela martyr-kortet, och anklaga Piratpartiet för att inte ta avstånd ifrån de påstådda DDoS-attackerna mot hennes företags hemsida. Det är naturligtvis redan i sig bullshit, men att hon har mage att med detta försöka svärta ner PPs rykte ytterligare…

Ja, Monique, jag tar avstånd från attackerna, precis som Piratpartiet och Piratbyrån gör. Det är en onödigt barnslig och kontraproduktiv metod att tillämpa för att säga sin sak. Ni ska dock inte lita på att Monique själv någonsin kommer ta avstånd ifrån falska hotbrev från “lfpi” eller “antipirratbyrån”, som dessutom drabbar helt oskyldiga människor, något man kan diskutera om Monique själv bör kunna kalla sig.

Vem fan vill köpa musik, egentligen?

Posted on by
2

Gårdagens inlägg fick mig att börja fundera… Vem fan vill köpa musik, egentligen?

Konceptet att “köpa” musik har ju funnits och varit de facto-alternativet i allas vår livstid, men det är få som ifrågasatt det. Vi har tyst accepterat att bara för att det är möjligt att sälja musik på fysiskt medium, så är det också det enda sättet att sälja musik. Det är inte fildelningen som fått människor att öppna ögonen inför denna frågeställning, utan Internet och informationstekniken överhuvudtaget.

DN skriver om hur uttrycket, och skällsordet, ‘sellout‘ har mist sin forna betydelse. Det är helt enkelt ingen som bryr sig längre, i ett samhälle där alla är sellouts, på sin höjd bara i varierande grad. Även Indieband säljer sina låtar till reklam och marknadsföring, utan att blinka. För alla de som en gång skulle setts som ‘sellouts‘, så är det nu uppenbart att exemplarframställning, och även exemplarförsäljning, är ett i stort utdött koncept. Folk idag har gått från att konsumera musik till att bara lyssna på den. Det spelar mindre roll om det är genom fildelning, för faktum är att alternativ som Spotify, Last.FM, Grooveshark och flera andra tillhandahåller musiken i sin renaste form ändå, fritt att lyssna på utan att behöva vare sig spendera pengar eller arkivera plastskivor i hyllor.

Själv sitter jag fast i en exemplar-orienterad musikvärld, främst för att min iPod inte stödjer särskilt många alternativ. Jag köper skivor då och då, mest i ren sympati för mina favoritartister, och lagrar allting lokalt på min hårddisk. Men blickar man bara några år framåt in i tiden, så ser vi genast att mobiltelefonerna utrustas med högre datahastigheter och bättre ljudkvalitet, 3G-kort med snabb HSDPA är inbyggda i nästan varje laptop och om 5-6 år kommer LTE, med riktigt rejäla datahastigheter, förmodligen ha möjlighet att ersätta alla utom de allra mest krävande kablade nätverksuppkopplingarna. När varje enhet med ett hörlursuttag, varje TV- eller datorskärm och varje bil snart är utrustad för att kunna strömma musik vart du än befinner dig, kommer vi ha något som helst behov av konceptet exemplar?

Jag ser en framtid med minst lika rikt musikliv som idag, förmodligen ännu bredare, där artister och upphovsmän försörjer sig på att framföra musiken, istället för att bara sälja den till lyssnaren. Jag ser en framtid där det är lyssnandet, inte ägandet, som står i fokus för musiken. Jag ser en framtid som kommer förändras innan vi ens insett själva att den inträffat, precis som den alltid gjort tidigare. Vad jag ställer mig högst frågande till är om vi ska riskera en trygg och stabil framtid genom vår oförmåga att se ens hur vår nutid ser ut. Hur ska vi kunna blicka framåt, när vi glott bakåt så länge att vi lider av kronisk nackspärr?