The major labels are freaked out. Because historically they’ve only made money in the recorded music sphere. They’ve got opportunities in the future too, if they’d only step into the twenty first century. But they’re about amalgamation, you’re about…one.

Everything you build comes back to you. Every effort you make enhances your career. Choices may not be as obvious, effects might not be measured instantly, but get in the game for the long haul and watch as dividends get paid.

Bob förstår hur fansen funkar, hur de som är tänkta att betala för kulturen tänker. Han förstår att det går att tjäna pengar på människor även om de är pirater, även om de tror att de har lurat systemet. Alla som tänker “jag går minsann inte på reklamen, jag köper inte märkeskläder bara för att det är coolt” kan öppna garderoben och se vad som hänger där. Öppna kylskåpet och räkna varumärkena. Tittar du verkligen bara på obskyra, italienska 60talssåpor, eller ryska filmer från början av 1900talet?

De som tjänar pengar har alltid, och kommer alltid, hitta nya sätt att göra det på vår bekostnad. Det spelar ingen roll att vi kan ladda ner MP3-filer över nätet, artisterna kan fortfarande sälja T-shirts, samlarobjekt, konsertbiljetter, backstage-pass eller i princip vad som helst med deras namn på.

Don’t tell me you can’t get a deal. That advances are low. That publishing royalties are off. That’s like lamenting you can’t find anybody to fix your cathode ray television. That’s all HISTORY! You’ve now gone cottage industry. Instead of going to the bar, maybe you should get an MBA, because that’s what you’re running, a tiny corporation…that can throw off MILLIONS of dollars if you think about it and execute.

Det är sant att det där är en strategi som många band tillämpat i flera år, utan att bli superstjärnor. Till största delen beror det på att skivbolagen och musikindustrin fortfarande regerar. Du kan inte spela din låt på radion, för att De Stora Fyra har redan köpt upp all tid. MTV vill inte visa din video, för då de går de miste om sina sponsorpengar. Det är en sjuk situation kreativa, framåttänkande artister har försatts i idag. Det beror också, tror jag, på att superstjärnan är död. När en artist kan räkna fans i hundratusental på sin bekantskapslista på Myspace spelar det ingen roll vilken bil den kör, eller hur stort dens hus är.

You’re living in the best era for music creation and distribution in the history of mankind. By complaining, you’re just showing your ignorance. Knowing how to play is not enough. Just like you can’t survive in today’s world without knowing how to type. Don’t cling tighter to history and complain, take a typing lesson, do some research, TAKE A CHANCE!

Till skillnad från Bob så har jag sympati för de artister och kreatörer som blir nerblåsta av förändringens vind, men precis som Bob har jag ingen respekt för de artister som väljer att envist stå kvar trots att de märker att vinden är varm, och blåser mot en värld som är välkomnande och fri.

1. Du har inte ens läst piratpartiets förslag, så kommentera gärna, men EFTER att du faktiskt läst dem. Det är för din egen skull, jag lovar.
2. Jag, liksom alla andra som kommenterat, är bland de som älskar film, musik och spel. Så mycket att vi väljer att lägga pengar på det TROTS att vi skulle kunna ladda ner det gratis. Vad säger det om oss egentligen? Vill vi ha saker gratis, eller är vi så villiga att stödja kulturen att vi betalar för något som egentligen inte kostar oss något. Ja, vi förstör marknadsekonomins ideal, men på det fullt motsatta sätt än det du påstår.
3. Dina exempel om Henry Ford, jordbruken och textilproduktionerna stöttar piraternas argument om att vi inte kan lagstifta om garanterad inkomst för en industri som säljer något få längre vill köpa. Tack för att du håller med oss pirater!
4. Att författare och låtskrivare inte får pengar beror på att deras kontrakt inte är anpassade för den nya verkligheten. Band får pengar för varje spelning, låt låtskrivarna få det också. Problem solved! Det är dessutom precis detta författarstrejken i Hollywood för ett par månader sen gick ut på. En omarbetning av de gamla, föråldrade strukturerna är alltså redan i full gång.
5. Requiem for a Dream hade en budget på ~26 miljoner kronor. 26 < 50. Wikipedia har svaren. Darren Aronofskys första film hade dessutom en budget på bara 355.000 kronor och är, i min mening, mycket bättre än Requiem for a Dream. Pengar är inte allt.
6. “När vi förlorat vår moderna kultur, kommer vi att upptäcka hur mycket vi älskade den. Och då, först då, när vårt begär efter att hitta en ny fungerande “affärsmodell” blir tillräckligt starkt – då kommer den. Det blir en modell som samklingar med den digitala informationsåldern, snarare än med industrialismens föråldrade tänk.”
   Ja, men så vad är då problemet? Vill du dra ut på processen genom att vägra fildela? Vill du utsätta alla stackars svältande kulturarbetare för en smärtsam, långsam och jobbig övergång? Fildela mera, och hjälp den nya affärsmodellen på vägen istället. Om det du själv skriver skulle vi alla tjäna på det, så varför skriver du en hel krönika om att motarbeta ditt slutgiltiga förslag?

Herr Berg, gör om och gör rätt. Vem som helst med en 7årings läskunskap hade kunnat skriva en mer faktamässigt korrekt artikel, och säkert lyckats låta bli att säga emot sig själv – fler än en gång.

Bättre lycka nästa gång!

Nå väl, vi kan konstatera att musik-industrin stulit rampljuset från nästan hela resten av kultur-industrin. Spel, till exempel. Ars Technica intervjuar Brad Wardell, VD för spelstudion Stardock, som berättar att han fullständigt skiter i både piraterna och deras illegala kopiering av Stardocks spel.

Don’t let people who aren’t your audience control the titles you make, and ignore piracy. This is much like Trent Reznor’s strategy, although the execution is different. Instead of worrying about pirates, just leave the content out in the open. The market Reznor plays to will still buy the music; he’s simply stopped worrying about the pirates. He came to the same conclusion: they weren’t customers, they might never be customers, so spending money to try to stop them serves no purpose.

Just det där argumentet har dykt upp här och var i flera år, men aldrig riktigt tagits på allvar. Jag misstänker att det har lite med mentaliteten kring just musik att göra, till skillnad från spel. Spela är något bara ungar gör, oftast på gränsen till missbruk eller som träning inför någon skolmassaker, medan alla människor lyssnar på musik. Försök bara att påstå att du absolut inte tycker om musik, och studera de reaktioner du får till svar. Jag tror ändå det ligger något i tanken att de som laddar ner en digital produkt illegalt i flera fall inte skulle köpt den lagligt oavsett omständigheterna, varför det är sinnessjukt att räkna varje enskild pirat som en förlorad kund.

Wardell fortsätter med att citera försäljningsstatistik i förhållande till kvalitet, och det är alldeles tydligt att ett spel som faktiskt är genuint bra säljer bättre än spel som är mediokra, eller rent av dåliga. Precis som det ska vara, alltså. Det känns fel att behöva reagera över att något stämmer, istället för motsatsen.

Nu är det ju så att det här är min personliga blogg, så vad är då min personliga åsikt om kopieringsskydd på spel?
För det första har jag praktiskt taget slutat spela på PC, det är Xbox360 eller Nintendo Wii som gäller just nu. Båda konsolerna är dessutom ochippade, så jag har inte mycket annat val än att köpa spelen lagligt, även om det inte hindrar mig från att bojkotta “lägga på 20% på priset och låtsas att det regnar”-kedjorna som Game och EB Games. Av de spel jag spelat på datorn är det med World of Warcraft eller Half-life 2 med uppföljare. WoW hanterar pirat-problemet väldigt enkelt, då man måste köpa ett ex för att få den kod du behöver för att skapa ett konto. Ingen kod, inget konto, inget spela. Half-Life 2 genom Steam kräver att du aktiverar spelet innan du får tillgång till det, även om det inte är 100% pirat-säkert då de tillåter en att spela offline efter aktivering. Genom att fejka aktiveringen kan du lura Steam att tro att du kör i offline-läge. Trots detta är det lättare och mindre riskabelt att bara köpa spelet genom Steam, och förhållandevis billigt jämfört med att köpa andra spel i butik.

Som Brad Wardell påpekar skadar inte DRM-skydd och CD-kontroller några andra än de som lagligt köpt produkterna och bidragit finansiellt till skaparnas ekonomiska välmående. Istället för att tacka sina kunder skiter man på dem, för att sen glorifiera piraterna genom att ägna dem all uppmärksamhet man kan.

Det är skillnad på pirater och pirater, och lika mycket som den typ av pirater jag anser mig tillhöra vill ha den respekt vi förtjänar, önskade man ibland att industrin hade lika mycket vett som Stardock att skita i oss och koncentrera sig på sitt jobb istället. Att jaga pirater gör ingen skiva, ingen film och inget spel bättre, men att sätta sig ner och tänka efter gör garanterat det.

RIAA och MPAA, tillsammans populärt kallade MAFIAA, har under flera år utvecklat sin affärsmetod i USA. Den som går ut på att utpressa människor att betala stora summor pengar, “annars stämmer vi dig”. Den som går ut på att samla ihop miljoner dollar varje år, som sedan försvinner ner i advokaters och juristfirmors fickor, istället för att gå till artisterna MAFIAA säger sig företräda. Den som går ut på att missbruka copyright och upphovsrätt för ekonomisk vinning, på bekostnad av all sorts kultur och människors fri- och rättigheter. Det är sjukt hur de får härja så fritt i USA, ännu sjukare hur ett land som Sverige välkomnar en sådan metod.

Det hävdas att det inte är rätt att upphovsrättsindustrin ska behöva lämna in polisanmälningar, istället ska de få gå direkt till en domstol och få ut personuppgifter. I klarspråk hävdas det alltså att en privatperson eller ett privat företag ska kunna få din adress för att sen ringa på med basebollträ i handen och en hotfull blick i ögonen. Är det rätt? Finns det ens något överhuvudtaget liknande någonstans i det Svenska rättsväsendet? Det här är inget annat än statligt sponsrad maffia-verksamhet.

En annan sak jag surnade till över på bussen hem från jobbet är SLs reklam om prishöjningarna på månadskort. Never mind att de höjer priset (igen) utan att erbjuda något mer än tidigare, never mind att de fortfarande inte kan få tåg och bussar att gå i tid, never mind att tiggarna och “spelmännen” fortfarande driver runt på pendeltågen… När de börjar kalla sina övervakningskameror i tunnelbanan och på bussarna för “trygghetskameror” börjar knogarna vitna en smula. En kamera som övervakar, oavsett syfte, är fortfarande en övervakningskamera. Att jag dessutom inte känner mig ett jävla dugg tryggare av att vara bevakad och spårad vart jag än går hjälper heller inte. Jag blir så förbannad på allt skitsnack och alla lögner, alla omskrivningar och allt bedrägeri. En övervakningskamera gör ingen tryggare, vad den än kallas, och dess syfte är alltid att just övervaka, oavsett vad det är den övervakar och varför.

Jag vet vad Maciej Zaremba tycker om ordet, och hur jag själv instämmer om dess missbruk, men nu jävlar känner jag ta mig fan kränkt!

Musik
När jag köpte som mest musik, runt slutet av högstadiet och genom gymnasiet, betalade jag för mellan 10 och 15 skivor om året. Det ligger nog ganska väl inom ramen för vad som är normalt för en svensk person i den åldern. Musik var viktigt, och att leva utan musik var otänkbart. Hemma hade vi Telias “bredband” på en halv megabit, så visst var det möjligt att ladda ner musik men inget jag gjorde speciellt systematiskt. I skolan hade jag med mig min MiniDisc-spelare, och väskan full med små skivor. Skivorna hade jag spelat av analogt från farsans stereo, och ibland, när jag orkade, kunde jag släpa upp min lite mindre stereo till datorn på övervåningen, koppla den som förstärkare och omvandlare mellan datorn och MiniDiscen och spela in MP3-filer jag laddat ner.
Nu köper jag inte lika mycket musik, kanske 5-6 skivor om året. Beror detta på att jag laddar ner istället? Nej, jag skulle nog faktiskt inte säga det. Istället har jag blivit mycket mer politiskt medveten, och har dessutom upptäckt sidor som RIAARadar och möjligheten att köpa musik från utomlands med VISA-kort. Jag vägrar helt enkelt köpa musik som inte säljs antigen genom oberoende, mindre skivbolag eller av artisterna själva. Jag köper gärna musik, men jag vägrar bekosta megaindustrins intressen.

Film
Film köper jag definitivt mer av än musik. Bland annat har jag mer sympati för filmskapandet som en dyrare konstform att utöva, och är därför personligen mer benägen att betala för den. Kvalitetsskillnaden på billigare och dyrare utrustning är helt enkelt mer märkbar i film än i musik.
Även om biobesöken minskat en aning i antal den senaste tiden, så har jag aldrig köpt fler filmer på DVD än just nu. Detta trots att jag har en HD-TV och helst ser på nedladdade HD-rippar. Jag gillar helt enkelt att ha skivorna på ett fysiskt medium, och film är ofta bra mycket mer prisvärt än en musikskiva. Hotel Rwanda och Lost In Translation för 99kr på Ica, till exempel. Jämför det med att jag för 79kr på CDON bara får en enda skiva, en skiva som dessutom är snart 40 år gammal och som har täckt sina utgifter för minst 30 år sedan.
Även om jag inte köper film på DVD, då DVD-kvalitet faktiskt inte är så mycket att skryta med längre, så betalar jag gärna för den. Skaparna av The Man From Earth fick en donation på $10, motsvarande ~60kr, som tack för en fantastisk film. Varför just de, varför inte alla filmskapare? För att de hade respekt för sina fans, för att de insåg värdet i att fildelande fans fick filmen att nå ut till mer än 10ggr fler människor än den skulle gjort på egen hand. Självklart är det bara ett exempel, men ett exempel väl värt att visa upp.

TV-serier
Tack vare fildelningen har jag lyckats upptäcka serier som jag aldrig annars skulle ha hittat. Enormt många bra serier visas aldrig på svensk TV, så fildelningen är i många fall det enda alternativet att få tillgång till dem. Visst kan man köpa DVD-samlingar, men att spendera mellan 200kr och en tusenlapp på något man aldrig sett är lite väl riskabelt. TV-serier har den fördelen att de gärna ses i sträck, och därför passar DVD-formatet väldigt bra. Att få hem en låda med skivor och ta en helg för att sträck-glo en hel säsong är en av mina favorit-hobbys.
Att en väldesignad box, fylld med behind-the-scenes och extramaterial, ser jävligt snygg ut i hyllan är heller inte fel.
Utan fildelning hade jag troligtvis aldrig köpt TV-serier alls på DVD.

Spel
På spel-fronten har det faktiskt också vänt till företagens och skaparnas fördel. Jag har aldrig varit en stor spelare, utan har oftast bara testat det senaste spelet för att tröttna 30 minuter senare. Ofta har jag också tankat hem ett spel bara för att kunna umgås med mina kompisar, som spelar mycket mer än jag gör. Nuförtiden har jag en hyfsad spel-PC, en Xbox 360 och en nintendo Wii hemma. Till PCn köpte jag Valves Orange Box, ett spelpaket innehållandes några av de bästa spelen som gjorts detta decennium. 360n och Wiin är båda omoddade, så där har jag inte ens något val. Jag måste betala för spelen, vilket jag också gladeligen gör när de är så bra som Gears of War, Super Mario Galaxy och Call of Duty 4 är. Dock är det extremt snålt att jag måste betala för att få spela online på den ena konsolen, och inte har möjlighet att göra det alls på den andra. Helt otroligt egentligen, med tanke på dagens Internet-beroende.

Så vad kan man utläsa av detta? Är jag en usel, girig pirat som bara stjäl, snor och baxar och dessutom försöker rättfärdiga detta genom politiska motiv? Visst får du väl tycka det om du vill, men de flesta skulle nog inte hålla med. Att jag spenderar mer pengar nu än tidigare, trots fildelningen, är ett tydligt faktum. Det enda område där jag spenderar mindre pengar är musiken, och det beror till största del på att jag driver en medveten bojkott mot musikindustrin, och inte för att jag vill ha allt gratis. Jag medger även gärna att jag lyssnar på många ggr mer musik nu än tidigare, specifikt tack vare fildelningen, men att det är musik jag ändå inte skulle ha köpt om fildelningen inte varit ett faktum. Många vill argumentera att det inte är ett legitimt skäl, men det är det. Industrin har ingen rätt att kalla sig själva offer, om det enda de förlorar är pengar de bara önskar att de skulle kunnat få. Att jag fildelar musik är naturligtvis omoraliskt i deras ögon, och för tillfället även olagligt, men att det skulle vara stöld eller överhuvudtaget resultera i ekonomisk förlust är ren och skär lögn. Det är att påstå en sak, när all fakta pekar på något annat.

Till sist vill jag visa än en gång varför musikindustrin än dömd att gå under. På bussen till jobbet imorse såg jag en affisch upptejpad på busshållplatsens glas. Affischen gjorde reklam för en audition. En audition där 4 personer skulle vaskas fram ur massorna för att bilda ett band som “världens största skivbolag” redan hade organiserat lansering runt hela världen för. En “supergrupp” utan namn, utan material, utan ens medlemmar. Ändå får de möjlighet att bli världsartister. Istället för att se sig omkring och upptäcka alla fantastiska artister, band och grupper som bara väntar på en chans att bli hjälpta en liten, liten bit på vägen, så spenderar skivbolagen tid, pengar och arbetskraft på att bygga sin egen “supergrupp” från grunden. Det här är samma industri som klagar på att folk inte ger dem tillräckligt med pengar längre.

Jag undrar varför…

Torrentfreak skriver om intervjun såhär:

Of course, no mainstream news item would be complete without an attempt to suggest that The Pirate Bay Four are profiteering from piracy. As the reporter quickly skims through a pile of papers stacked taller than herself while sitting down, she glibly states that this evidence “seems to prove that The Pirate Bay is actually a multi-million dollar business with off-shore accounts and trust funds all over the world.” They would indeed, if they filled the site with spyware and malware ridden ads, but in reality they barely break even.

Also appearing in the clip is Ludwig Werner, CEO of Bonnier Amigo Music Group who thinks that as The Pirate Bay makes money from advertising, they are “just as bad as any Hollywood industry or major record company. It’s all about greed.” From a music industry boss, that’s an interesting comment.

The clip finishes up showing Swedish musician, Pernilla Andersson (apparently Sweden’s answer to Vanessa Paradis), who is by the reporters account, suffering at the hands of The Pirate Bay. I personally couldn’t find any of her work indexed on the site.

Jag har sagt det förut, och uppenbarligen kommer jag få fortsätta säga det, men hur skulle det vara om antipirat-sidan höll sig till sanningen för en gångs skull? TPB-gänget är inte dömda för någonting, och hela målet är en stor prövning för att se om det ens är möjligt att döma någon för det de påstås ha gjort. Det faktum att du måste prova en skostorlek innan du köper den, betyder inte automatiskt att storleken är fel, likaså är TPB-killarna oskyldiga tills motsatsen bevisats.

Att såväl “kändisar” som industriledare snubblar över varandras lögner och smutskastningar är vi vana vid numera. Medan anti-folket förgäves skiftar argument och hittar på nya, fulare metoder står pro-folket fast vid sin åsikt, samma åsikt de haft ända från början. Liza Marklund kallar de artister som står upp bakom piratpartiet för värdelösa amatörer bara för att de inte är kända, men Pernilla Andersson, en artist jag aldrig hört talas om och som tydligen inte ens kan visa att några av hennes verk ens finns i TPBs index, får uttala sig som ett offer i TV. Jan Guillou hoppar hals över huvud in i debatten, trots att han inte ens kan använda en dator. Werner, Werner, Werner – erkänner rakt ut att branschen han företräder är korrupt och enbart intresserad av att tjäna pengar på andra människors bekostnad. Ifpi påstår att deras bredbandsskatt är det första och enda konstruktiva förslaget till lösning på fildelningsproblemet, trots att piratpartiet och dess anhängare levererat idéer och förslag i flera års tid.

Kort sagt, jag är jävligt trött på hur den här skendebatten målas upp i media. Vi KAN hjälpa industrin om den bara ger oss chansen. Vi är deras kunder, vi VET vad vi vill ha, men ingen frågar. Istället fortsätter de, som de slämmiga försäljare de är, att truga. “Inte vill du väl vara olaglig? Betala för det här istället, så slipper Jesus döda alla kattungarna och du kommer till himlen. Nejdå, det är inte alls sämre, det är ju lagligt!”

Det här är inte roligt längre.

Nästa artikel kommenterar Ifpis förslag om lösning på fildelnings-problemet. Den säger egentligen ingenting mer än Ifpis egna artikel, men visst, rapporteras ska det väl ändå.

Tredje artikeln handlar om film och TV-serier, något som inte får lika mycket plats som musiken i den stora debatten. Personligen tycker jag piratkopieringen av film och TV-serier är allvarligare, då de faktiskt kostar stora summor pengar att producera och involverar många fler personer än musikproduktion. Visst, flera av mina favoritfilmer är indie-rullar med budget på bara några tusen dollar styck, men det är lättare att inse att den ekonomiska mellanskillnaden blir en aning högre.

Tittare som laddar hem, pratar om och onlinediskuterar serier innan de har haft svensk premiär kan fungera som reklam, enligt Clara Scherman, inköpschef på TV 4-gruppen.

Ja, men är det inte vad väldigt många personer påpekat väldigt länge? Artikeln fortsätter med att nämna bl.a. Lost och Prison Break som populära serier på internet. Varför är de mer populära än andra? Kan det ha att göra med att t.ex. Lost baserat stora delar av sin marknadsföring just på Internet, med videor, hemsidor och ARG-spel (Alternate Reality Game), saker som innebär ett oerhört mervärde för de största fansen? Jag tror det. Om man, som jag, ser den stora majoriteten av sina favorit-serier på datorn är man inte intresserad av klassisk, gammaldags marknadsföring. En viral-video på youtube tilltalar mig mycket mer än en taskigt klippt trailer på TV4, som säkert avbryter ett annat program jag redan kollar på.

Den fjärde, och sista, artikeln säger egentligen allt. Världen har förändrats, vi människor har förändrats. Vi utnyttjar helt andra metoder för att komma åt kulturen, metoder som inte passar i industrins stela mönster. Vi ska tvingas titta på reklam på TVn trots att vi inte är intresserade av den, bara för att någon ska fortsätta tjäna pengar. Jag jobbar med IT-support, och jag skulle aldrig få betalt om jag fortsatte skruva och knappa på samma dator år ut och år in. Jag måste fixa datorn, lämna tillbaka den och börja jobba på nästa. Framsteg. Utveckling. Jag skulle aldrig få betalt om jag fortsatte mecka med något som aldrig någonsin kommer bli helt igen. Ändå är det precis vad många industriledare vill.

Även om intresseorganisationerna, massmedia och de sedvanliga idioterna vägrar tro på mig när jag säger det, så har jag faktiskt ingenting emot att betala för mig. Jag vill absolut att artister och konstnärer ska kunna livnära sig på sin konst. Om någon skapar något jag uppskattar, då vill jag betala för det. Tyvärr finns det bara två sätt att betala i dagsläget. Antingen är du en snäll konsument och betalar för vad som helst industrin tycker att du ska betala för, eller så är du en snuskig pirat vars pengar industrin in verkar vilja ha alls. Jag anser mig själv tillhöra ett tredje fack, nämligen den med pirater som gärna betalar, men bara för produkter som är värda priset. 100kr för en komprimerad, inlåst MP3-fil där bara marginalerna av vinsten går till artisten är inte en prisvärd produkt. Om jag ska ge bort pengarna jag själv tjänat ihop, då vill jag behålla rätten att ställa lite krav angående kvalitet och värde först.

Liza Marklund smutskastar miljontals svenskar på en gång, men svarar inte ens när man ber henne presentera bevisen. Ifpi påstår att ingen kommit med konkreta förslag på lösningar, trots att piratsidan inte gjort annat än knåpa ihop kreativa, ekonomiskt gångbara metoder i flera år nu. Gammalmedia skriver stora rubriker om barnporr, trots att det varken bygger på bevis eller ens har något alls med huvudfrågan att göra.

Är det bara jag som känner mig ignorerad? Är det bara jag som trodde att kunden alltid har rätt?

Ifpi har gått från att i flera år skrika “ALLA FILDELARE ÄR KRIMINELLA SKURKAR OCH BANDITER!!” till att, över en natt, byta tonläge och vilja komma fram till en kompromissad lösning till problemet fildelning. Varför? Jo, för att de äntligen insett att de annars kommer förlora pengar. Det handlar inte om någons åsikt, ideologi eller ens om politik. Ifpis budskap byter mening i samma ögonblick som det ekonomiska resultatet redovisas.

Så, vart står vi då? Äntligen kommer Ifpi med lite konstruktiva förslag och idéer om förbättring, istället för att förlita sig på att det svenska folket frivilligt godkänner att bli kriminaliserade. Tyvärr bygger Ifpis förslag fortfarande på felaktig fakta och ibland rena lögner.

För oss är det inte framför allt sanktioner och rättsliga åtgärder mot fildelare som är den långsiktigt hållbara lösningen på att musikskapare går miste om ersättning när musik sprids olagligt på internet. I stället bjuder vi nu in internetoperatörerna till samarbete i syfte att undersöka möjligheterna till internetabonnemang som gör det lagligt att ladda ner all musik på internet. En sådan lösning kan bli verklighet genom att internetoperatörerna sluter licensavtal med Stim och andra rättighetshavare.

Vi börjar med en liten lögn, för att sen peka på ett rimligt och bra förslag från deras sida. So far, so good.

Vi utbyter låtar, spellistor, musiktips och musikreklam mer än något annat via internet. Alla som arbetar med musik borde givetvis ta detta förhållande som ett fantastiskt kvitto på musikens enorma betydelse i människors liv.

Absolut, men det hade jag kunna påpeka för 10 år sedan. Här har inget förändrats.

Debatten om fildelning och upphovsrätt har hittills i huvudsak inneburit att skyttegravarna mellan två oförsonliga läger grävts allt djupare. Många kräver en bibehållen äganderätt till konstnärliga alster på nätet och ökade kontrollmöjligheter [...] Motståndarna varnar för skapandet av ett kontrollsamhälle och tycks vara beredda att slänga upphovsrätten på historiens skräphög.

I stort sett korrekt, men avslutas återigen med en lögn. Piratpartiet vill inte skrota upphovsrätten, vi vill reformera den. Naturligtvis finns det även de som vill skrota upphovsrätten, men jag misstänker att de är i minoritet.

Långsiktigt är en fortsatt tydlig lagstiftning om vad som är tillåtet och otillåtet mycket viktig för attityder till äganderätten till konstnärliga alster.

Hade varit korrekt om dagens lagstiftning faktiskt varit tydlig. Det är den inte, speciellt inte med dagens teknik och syn på kultur i allmänhet. Dagens lagstiftning kriminaliserar något som mer än 1/10 av Sveriges befolkning inte tycker är ett brott.

Grundfrågan är i stället hur vi kan skapa en situation som skulle uppskattas av både musikskapare och internetanvändare: Nya lösningar som främjar både att de som skapar musik kan få ersättning för sitt arbete och att nätets frihet och smidighet kan utnyttjas och utvecklas maximalt för alla internetanvändare. Hittills har sådana förslag lyst med sin frånvaro i debatten.

Nej, hittils har Ifpi och resten av industrin ignorerat alla förslag till fördel för lagstiftning och maffia-metoder. En ren lögn, alltså. Piraterna har kommit med hundratals kreativa förslag till hur artisterna ska få sin ersättning. Däremot har förslagen om hur skivbolagen och industrin ska få betalt absolut lyst med sin frånvaro, men av en anledning. Majoriteten anser nämligen inte att dessa mellanhänder behövs. Piratpartiet vill inget annat än att ersätta artisterna för deras skapande. Vad vi inte vill är betala mellanhänderna för tjänster vi inte längre behöver.

 I typfallet innebär det att en vanlig internetanvändares månadsavgift höjs med ett belopp som står i proportion till det samlade nyttjandet av musik på nätet. I gengäld ska han eller hon fritt och lagligt kunna ladda ner och för eget bruk använda tillgänglig musik på internet.

Det här är alltså kontentan av Ifpis förslag: en bredbandsskatt. Den här lösningen har föreslagits så många gånger att folk tröttnat på att höra den, men eftersom Ifpi först nu börjat lyssna alls är det alltså uppenbarligen första gången de hör talas om idén.

Rent generellt är det väl en ganska hyfsad lösning, speciellt om den är frivillig. Tyvärr säger den ingenting om uppladdning av musik, och jag misstänker att Ifpi – om man läser lite mellan raderna – anser att ISPerna även ska börja tillhandahålla diverse jukebox-tjänster, alt. “gratis” musiksajter som drivs av skivindustrin. Med andra ord måste vi fortsätta stå ut med högkomprimerade, överprisade musikfiler där 90%+ av ersättningen går till mellanhänder, inte artisten. Att vi betalar till ISPn, som i sin tur betalar STIM-pengar i stil med radio, spelar ingen roll.

Det Ifpi föreslår är ett slags modifierad status quo. Artisten som skapat ett verk kommer inte se mer pengar än tidigare, och industrin runtomkring artisten kommer fortsätta växa sig mäktigare och mäktigare. RIAA har börjat prata om obligatoriska filter-agenter på allas datorer som ska snoka och spana på din egen dator, något som är ännu värre än den statliga övervakning de försöker driva igenom nu. Den skulle gå att kringgå med kryptering utan någon större ansträngning. Nu föreslår de alltså att övervakningen ska ske så nära skinnet på en person som möjlig. Vad är nästa steg? Mikrofoner i öronen som registrerar all musik vi lyssnar på?

Hillary Clinton borde givetvis utses till demokraternas presidentkandidat, det säger ju sig självt. Hon är vald senator och har alltså den politiska erfarenheten, hon har levt och arbetat på absolut högsta nivå i Vita Huset i åtta och har därmed också den administrativa, – och framför allt: hon har den personlighet som krävs. Hon vet vilken press jobbet innebär och är ändå beredd att ta det.

Allvarligt? Nog för att man kan finna många fel på precis varenda en av USAs president-kandidater, men Hillary är nog faktiskt inte vad USA behöver just nu. Mos Def, artisten och aktivisten, uttalade sig om president-valet och beskrev det på följande sätt: “They’re passing the Presidency around like a party joint – it goes from the Bushes to Clinton, back to Bushes . . . ”

Själv tycker jag Barack Obama känns som det minst farliga valet. Jag tänker inte säga bästa, för alla kandidater känns ganska tvivelaktiga, om än alla på olika grunder. Nåväl, Liza får väl tycka som hon vill, det påverkar ändå inte valet. Trist bara att Liza gör samma misstag som många andra amerikaner, nämligen att kvinnor röstar på kvinnor. Hon är inte den bästa kandidaten, hon är bara den enda kvinnliga.

I slutet på artikeln lägger hon in en punkt kallad “Veckans åtal”. Gissa vad den punkten handlar om?

“Fildelarsajten” Pirate Bay påstår sig vara idealistisk och självuppoffrande.
I själva verket tjänar sajten grova pengar på porr – pengar som göms undan på skatteparadiset British Virgen Island.
Andra fakta: En av de män som åtalades i torsdags är en känd högerextremist och multimiljonär. Personen bakom nätverket som äger Pirate Bay är också administratör för Internets största porrimperium.
Han har också ensamrätt på annonserna för alla de viktigaste porrsajterna.
Minst en av dem har förmedlat bilder på minderåriga barn.
Undrar om alla försvarare av Pirate Bay stöttar rasism, skattesmitning och barnporr också?

Wow… Det är riktigt snyggt hur hon, utan att faktiskt skriva det, antyder att det hon påstår är “fakta”. Ingenting hon häver ur sig är fakta, inte någonstans, inte någonsin. Det är rent förtal, och det är verkligen pinsamt hur en människa får plats i en stor, svensk tidning för att enbart kräkas bokstäver på ett papper.

Liza Marklund bevisar dock återigen något de flesta pirater/reformister hävdat länge och ofta, nämligen att det enda antipirat/klassicist-sidan överhuvudtaget kan göra är att ljuga och bedra för att få sin vilja igenom. Lägg nu även till förtal, för om man inte kan vinna genom att skrika högst, så måste man tydligen försöka vinna genom att skrika fulast saker.

Jag har ingen som helst respekt för Liza Marklund längre, varken som person eller författare. Ironiskt nog är det nog ingen offentlig person idag som kunnat få mig att vilja fildela illegalt i rent motstånd som hon.

Två exempel idag visar på vilken nivå av klass vardera sidan står på i denna debatt. Dels har vi Liza Marklund som, istället för att tänka ut något intelligent, drar röven över tangentbordet och skickar in vad som än skrivs ut till kvällstidningen. Dels har vi Rosetta Sten som, genom att använda den hjärna hon föddes med, vänt och vridit på alla argumenten, från båda hållen, och kommit fram till att piraternas/reformisternas lösning är den enda möjliga. Jag säger inte att hennes åsikt är korrekt bara för att den speglar min egen. Jag säger att den är korrekt för att den är grundad på rationellt tänkande och resonerande istället för girighet och maktlystnad. Rosetta Sten avslutar dessutom med att en av personerna som fick bägaren att rinna över var ingen annan än Jan Guillou själv, samt en intervju med hans fru där hon berättar hur han fortfarande använder skrivmaskin för att skriva sina böcker, och inte ens vet hur man använder e-mail.

Ibland undrar jag vad vissa människor använder sin hjärna till. Liza Marklund har i alla fall bevisligen slarvat bort sin egen, och ersatt den med första bästa köttfärslimpa…

För de som undrar vad som händer i mitt liv, så har jag och sambon idag skrivit kontrakt på en andrahands-lägenhet ett kvarter ifrån där vi bor nu. Tur det, för det började bli lite bråttom att hitta nånstans att bo alls. Uppbyte från en etta till en tvåa, där vi får bo till slutet på mars nästa år. Inte helt optimalt, men det ger oss åtminstone mer tid att fortsätta leta förstahandskontrakt eller spara ihop till en bostadsrätt.

Damian, vår lilla tiger, trivs bara bättre och bättre. Nu har han inga problem alls att bli klappad, och hoppar gärna upp och kelar i sängen på helgmorgonarna. Pigg och kry är han också, så allt som råkar hamna på golvet blir omedelbart till en leksak som ska jagas runt genom lägenheten. Hur han kommer reagera på flytten återstår att se, men jag misstänker att det kommer vara väldigt spännande med alla lådor!

Har nu äntligen sett igenom alla Bond-filmerna jag fick i födelsedagspresent, alla 21 stycken. Det är fruktansvärt intressant att se hur världen utvecklats genom tiden. Från rymd-racet till kalla kriget, från superskurkar till terrorister, från skottsäkra bilfönster till helt och hållet osynliga bilar. Det enda som aldrig förändrats är Bond själv, vars hjältedåd är precis lika aktuella när de än utspelar sig. På tal om hur skurkarna utvecklats genom filmserien skulle jag nog inte bli helt förvånad om nästa skurk försöker ruiniera världen genom att iscensätta en gigantisk fildelningskatastrof :)

På tal om Bond, och det faktum att jag trots min första paragraf inte kan hålla mig från att tala om DRM, så är det ju Sony som antingen äger rättigheterna eller ger ut filmerna – oavsett vilket står deras logo tydligt på fodralen – Sony som varit ett av de företag som grinat mest om fildelningen. Det får som följd att innan jag får börja titta på var och en av de 21 hittills utkomna Bond-filmerna tvingas jag utsättas för en kortfilm där jag utpekas som tjuv. “You wouldn’t steal a car…” lyder texten emellan klippen och nej, det skulle jag inte. Uppenbarligen har jag heller inte stulit filmen jag tittar på, då jag skulle sluppit kortfilmen om jag gjort det. Jag skulle ge mycket för en pratstund med den eller de personer som kom på idéen att lägga in denna filmen först på DVD-skivan. Det enda jag kan föreställa mig är hur de suttit kring ett bord och frågat sig “hur kan vi irritera de personer som betalar vår lön på ett sätt som de elaka piraterna enklast slipper?” Det finns verkligen ingen som helst logik i det. Istället för att skapa mervärde på de lagliga alternativen, manipulerar de sina produkter på ett sätt som gör att mervärdet uppstår i att illegalt anförskaffa kopior utan de störande klippen i början. Det handlar inte om att de grinar om att folk piratkopierar deras material, det handlar om att de driver folk till att hellre piratkopiera materialet än att spendera pengar på en produkt vars värde företaget aktivt förminskar.

Som så många andra bloggare redan har påpekat så är fildelningsdebatten ingen debatt. Det är ingen debatt om det bara är ena sidan som överhuvudtaget argumenterar för sin sak. Det är ingen debatt om det bara är ena sidan som faktiskt funderar på varför de tycker som de gör, och hur de bäst förmedlar sin åsikt så att andra sidan kan förstå. Att stå och envist skrika en och samma sak tills rösten spricker är inte att varken argumentera eller debattera.

Jag kan verkligen inte tycka synd om storföretagen som trots fildelningen drar in miljardbelopp i vinst varje år, men som ändå vill utpeka mig som tjuv och kriminell. Jag som har en ganska ansenlig samling lagligt inköpt film, som skänkt pengar till både filmskapare och musiker vars verk jag laddat ner över Internet, och som gärna går på både bio och konsert när jag får chansen. Ska man se till statistik så har mina inköp av film enbart ökat sen jag började ladda ner, och mina inköp av musik har varit relativt oförändrade trots att jag skaffar massor av ny musik genom bittorrent. Ingen har alltså faktiskt förlorat några pengar på mina aktiviteter, det enda de förlorat är en imaginär vinst de skulle kunnat haft om jag, mot all förmodan, skulle köpt all den kultur jag konsumerar. Och när de försöker stifta lagar och göra folk kriminella över något de skulle kunnat haft har jag svårt att se det som rätt.

Nej, nu är det dags att laga middag och avnjuta resten av kvällen med en god film.