All hail hypocrisy!

TPBs Gottfrid Svartholm Warg a.k.a. Anakata gick med på att intervjuas på TV. Det gjorde även Bonnier Amigo Music Groups VD Ludwig Werner och Sveriges “Vanessa Paradis” (vem är det?), Pernilla Andersson (vem är det?). Det intressanta här är att, trots att Anakata är den anklagade, gör både Werner och Andersson mer för att skada sig själva än Anakata skulle kunna göra ens om han försökte.

Torrentfreak skriver om intervjun såhär:

Of course, no mainstream news item would be complete without an attempt to suggest that The Pirate Bay Four are profiteering from piracy. As the reporter quickly skims through a pile of papers stacked taller than herself while sitting down, she glibly states that this evidence “seems to prove that The Pirate Bay is actually a multi-million dollar business with off-shore accounts and trust funds all over the world.” They would indeed, if they filled the site with spyware and malware ridden ads, but in reality they barely break even.

Also appearing in the clip is Ludwig Werner, CEO of Bonnier Amigo Music Group who thinks that as The Pirate Bay makes money from advertising, they are “just as bad as any Hollywood industry or major record company. It’s all about greed.” From a music industry boss, that’s an interesting comment.

The clip finishes up showing Swedish musician, Pernilla Andersson (apparently Sweden’s answer to Vanessa Paradis), who is by the reporters account, suffering at the hands of The Pirate Bay. I personally couldn’t find any of her work indexed on the site.

Jag har sagt det förut, och uppenbarligen kommer jag få fortsätta säga det, men hur skulle det vara om antipirat-sidan höll sig till sanningen för en gångs skull? TPB-gänget är inte dömda för någonting, och hela målet är en stor prövning för att se om det ens är möjligt att döma någon för det de påstås ha gjort. Det faktum att du måste prova en skostorlek innan du köper den, betyder inte automatiskt att storleken är fel, likaså är TPB-killarna oskyldiga tills motsatsen bevisats.

Att såväl “kändisar” som industriledare snubblar över varandras lögner och smutskastningar är vi vana vid numera. Medan anti-folket förgäves skiftar argument och hittar på nya, fulare metoder står pro-folket fast vid sin åsikt, samma åsikt de haft ända från början. Liza Marklund kallar de artister som står upp bakom piratpartiet för värdelösa amatörer bara för att de inte är kända, men Pernilla Andersson, en artist jag aldrig hört talas om och som tydligen inte ens kan visa att några av hennes verk ens finns i TPBs index, får uttala sig som ett offer i TV. Jan Guillou hoppar hals över huvud in i debatten, trots att han inte ens kan använda en dator. Werner, Werner, Werner – erkänner rakt ut att branschen han företräder är korrupt och enbart intresserad av att tjäna pengar på andra människors bekostnad. Ifpi påstår att deras bredbandsskatt är det första och enda konstruktiva förslaget till lösning på fildelningsproblemet, trots att piratpartiet och dess anhängare levererat idéer och förslag i flera års tid.

Kort sagt, jag är jävligt trött på hur den här skendebatten målas upp i media. Vi KAN hjälpa industrin om den bara ger oss chansen. Vi är deras kunder, vi VET vad vi vill ha, men ingen frågar. Istället fortsätter de, som de slämmiga försäljare de är, att truga. “Inte vill du väl vara olaglig? Betala för det här istället, så slipper Jesus döda alla kattungarna och du kommer till himlen. Nejdå, det är inte alls sämre, det är ju lagligt!

Det här är inte roligt längre.

Debatten debatteras flitigt

Slösurfade på IDG.se och hittade lite intressanta artiklar. Bland annat skrev Oscar Swartz om TPB-grabbarna, och hur överdrivna alla påståenden om deras miljoner och deras barnporr faktiskt är. Jag trodde “oskyldig tills motsatsen är bevisad” gällde i Sverige också, men det håller uppenbarligen inte gammel-media med om.

Nästa artikel kommenterar Ifpis förslag om lösning på fildelnings-problemet. Den säger egentligen ingenting mer än Ifpis egna artikel, men visst, rapporteras ska det väl ändå.

Tredje artikeln handlar om film och TV-serier, något som inte får lika mycket plats som musiken i den stora debatten. Personligen tycker jag piratkopieringen av film och TV-serier är allvarligare, då de faktiskt kostar stora summor pengar att producera och involverar många fler personer än musikproduktion. Visst, flera av mina favoritfilmer är indie-rullar med budget på bara några tusen dollar styck, men det är lättare att inse att den ekonomiska mellanskillnaden blir en aning högre.

Tittare som laddar hem, pratar om och onlinediskuterar serier innan de har haft svensk premiär kan fungera som reklam, enligt Clara Scherman, inköpschef på TV 4-gruppen.

Ja, men är det inte vad väldigt många personer påpekat väldigt länge? Artikeln fortsätter med att nämna bl.a. Lost och Prison Break som populära serier på internet. Varför är de mer populära än andra? Kan det ha att göra med att t.ex. Lost baserat stora delar av sin marknadsföring just på Internet, med videor, hemsidor och ARG-spel (Alternate Reality Game), saker som innebär ett oerhört mervärde för de största fansen? Jag tror det. Om man, som jag, ser den stora majoriteten av sina favorit-serier på datorn är man inte intresserad av klassisk, gammaldags marknadsföring. En viral-video på youtube tilltalar mig mycket mer än en taskigt klippt trailer på TV4, som säkert avbryter ett annat program jag redan kollar på.

Den fjärde, och sista, artikeln säger egentligen allt. Världen har förändrats, vi människor har förändrats. Vi utnyttjar helt andra metoder för att komma åt kulturen, metoder som inte passar i industrins stela mönster. Vi ska tvingas titta på reklam på TVn trots att vi inte är intresserade av den, bara för att någon ska fortsätta tjäna pengar. Jag jobbar med IT-support, och jag skulle aldrig få betalt om jag fortsatte skruva och knappa på samma dator år ut och år in. Jag måste fixa datorn, lämna tillbaka den och börja jobba på nästa. Framsteg. Utveckling. Jag skulle aldrig få betalt om jag fortsatte mecka med något som aldrig någonsin kommer bli helt igen. Ändå är det precis vad många industriledare vill.

Även om intresseorganisationerna, massmedia och de sedvanliga idioterna vägrar tro på mig när jag säger det, så har jag faktiskt ingenting emot att betala för mig. Jag vill absolut att artister och konstnärer ska kunna livnära sig på sin konst. Om någon skapar något jag uppskattar, då vill jag betala för det. Tyvärr finns det bara två sätt att betala i dagsläget. Antingen är du en snäll konsument och betalar för vad som helst industrin tycker att du ska betala för, eller så är du en snuskig pirat vars pengar industrin in verkar vilja ha alls. Jag anser mig själv tillhöra ett tredje fack, nämligen den med pirater som gärna betalar, men bara för produkter som är värda priset. 100kr för en komprimerad, inlåst MP3-fil där bara marginalerna av vinsten går till artisten är inte en prisvärd produkt. Om jag ska ge bort pengarna jag själv tjänat ihop, då vill jag behålla rätten att ställa lite krav angående kvalitet och värde först.

Liza Marklund smutskastar miljontals svenskar på en gång, men svarar inte ens när man ber henne presentera bevisen. Ifpi påstår att ingen kommit med konkreta förslag på lösningar, trots att piratsidan inte gjort annat än knåpa ihop kreativa, ekonomiskt gångbara metoder i flera år nu. Gammalmedia skriver stora rubriker om barnporr, trots att det varken bygger på bevis eller ens har något alls med huvudfrågan att göra.

Är det bara jag som känner mig ignorerad? Är det bara jag som trodde att kunden alltid har rätt?

Ifpi stegar tappert vidare mot sin undergång

Representanter för Ifpi har skrivit en debattartikel i Göteborgsposten idag. Den handlar om fildelning. Ingen är förvånad? Ok, då fortsätter vi.

Ifpi har gått från att i flera år skrika “ALLA FILDELARE ÄR KRIMINELLA SKURKAR OCH BANDITER!!” till att, över en natt, byta tonläge och vilja komma fram till en kompromissad lösning till problemet fildelning. Varför? Jo, för att de äntligen insett att de annars kommer förlora pengar. Det handlar inte om någons åsikt, ideologi eller ens om politik. Ifpis budskap byter mening i samma ögonblick som det ekonomiska resultatet redovisas.

Så, vart står vi då? Äntligen kommer Ifpi med lite konstruktiva förslag och idéer om förbättring, istället för att förlita sig på att det svenska folket frivilligt godkänner att bli kriminaliserade. Tyvärr bygger Ifpis förslag fortfarande på felaktig fakta och ibland rena lögner.

För oss är det inte framför allt sanktioner och rättsliga åtgärder mot fildelare som är den långsiktigt hållbara lösningen på att musikskapare går miste om ersättning när musik sprids olagligt på internet. I stället bjuder vi nu in internetoperatörerna till samarbete i syfte att undersöka möjligheterna till internetabonnemang som gör det lagligt att ladda ner all musik på internet. En sådan lösning kan bli verklighet genom att internetoperatörerna sluter licensavtal med Stim och andra rättighetshavare.

Vi börjar med en liten lögn, för att sen peka på ett rimligt och bra förslag från deras sida. So far, so good.

Vi utbyter låtar, spellistor, musiktips och musikreklam mer än något annat via internet. Alla som arbetar med musik borde givetvis ta detta förhållande som ett fantastiskt kvitto på musikens enorma betydelse i människors liv.

Absolut, men det hade jag kunna påpeka för 10 år sedan. Här har inget förändrats.

Debatten om fildelning och upphovsrätt har hittills i huvudsak inneburit att skyttegravarna mellan två oförsonliga läger grävts allt djupare. Många kräver en bibehållen äganderätt till konstnärliga alster på nätet och ökade kontrollmöjligheter […] Motståndarna varnar för skapandet av ett kontrollsamhälle och tycks vara beredda att slänga upphovsrätten på historiens skräphög.

I stort sett korrekt, men avslutas återigen med en lögn. Piratpartiet vill inte skrota upphovsrätten, vi vill reformera den. Naturligtvis finns det även de som vill skrota upphovsrätten, men jag misstänker att de är i minoritet.

Långsiktigt är en fortsatt tydlig lagstiftning om vad som är tillåtet och otillåtet mycket viktig för attityder till äganderätten till konstnärliga alster.

Hade varit korrekt om dagens lagstiftning faktiskt varit tydlig. Det är den inte, speciellt inte med dagens teknik och syn på kultur i allmänhet. Dagens lagstiftning kriminaliserar något som mer än 1/10 av Sveriges befolkning inte tycker är ett brott.

Grundfrågan är i stället hur vi kan skapa en situation som skulle uppskattas av både musikskapare och internetanvändare: Nya lösningar som främjar både att de som skapar musik kan få ersättning för sitt arbete och att nätets frihet och smidighet kan utnyttjas och utvecklas maximalt för alla internetanvändare. Hittills har sådana förslag lyst med sin frånvaro i debatten.

Nej, hittils har Ifpi och resten av industrin ignorerat alla förslag till fördel för lagstiftning och maffia-metoder. En ren lögn, alltså. Piraterna har kommit med hundratals kreativa förslag till hur artisterna ska få sin ersättning. Däremot har förslagen om hur skivbolagen och industrin ska få betalt absolut lyst med sin frånvaro, men av en anledning. Majoriteten anser nämligen inte att dessa mellanhänder behövs. Piratpartiet vill inget annat än att ersätta artisterna för deras skapande. Vad vi inte vill är betala mellanhänderna för tjänster vi inte längre behöver.

 I typfallet innebär det att en vanlig internetanvändares månadsavgift höjs med ett belopp som står i proportion till det samlade nyttjandet av musik på nätet. I gengäld ska han eller hon fritt och lagligt kunna ladda ner och för eget bruk använda tillgänglig musik på internet.

Det här är alltså kontentan av Ifpis förslag: en bredbandsskatt. Den här lösningen har föreslagits så många gånger att folk tröttnat på att höra den, men eftersom Ifpi först nu börjat lyssna alls är det alltså uppenbarligen första gången de hör talas om idén.

Rent generellt är det väl en ganska hyfsad lösning, speciellt om den är frivillig. Tyvärr säger den ingenting om uppladdning av musik, och jag misstänker att Ifpi – om man läser lite mellan raderna – anser att ISPerna även ska börja tillhandahålla diverse jukebox-tjänster, alt. “gratis” musiksajter som drivs av skivindustrin. Med andra ord måste vi fortsätta stå ut med högkomprimerade, överprisade musikfiler där 90%+ av ersättningen går till mellanhänder, inte artisten. Att vi betalar till ISPn, som i sin tur betalar STIM-pengar i stil med radio, spelar ingen roll.

Det Ifpi föreslår är ett slags modifierad status quo. Artisten som skapat ett verk kommer inte se mer pengar än tidigare, och industrin runtomkring artisten kommer fortsätta växa sig mäktigare och mäktigare. RIAA har börjat prata om obligatoriska filter-agenter på allas datorer som ska snoka och spana på din egen dator, något som är ännu värre än den statliga övervakning de försöker driva igenom nu. Den skulle gå att kringgå med kryptering utan någon större ansträngning. Nu föreslår de alltså att övervakningen ska ske så nära skinnet på en person som möjlig. Vad är nästa steg? Mikrofoner i öronen som registrerar all musik vi lyssnar på?

Liza, the one and only

Jaha, så var Liza Marklund i farten igen. Lika världsfrånvänd och sensationalistisk som vanligt. Lyssna bara på det här:

Hillary Clinton borde givetvis utses till demokraternas presidentkandidat, det säger ju sig självt. Hon är vald senator och har alltså den politiska erfarenheten, hon har levt och arbetat på absolut högsta nivå i Vita Huset i åtta och har därmed också den administrativa, – och framför allt: hon har den personlighet som krävs. Hon vet vilken press jobbet innebär och är ändå beredd att ta det.

Allvarligt? Nog för att man kan finna många fel på precis varenda en av USAs president-kandidater, men Hillary är nog faktiskt inte vad USA behöver just nu. Mos Def, artisten och aktivisten, uttalade sig om president-valet och beskrev det på följande sätt: “They’re passing the Presidency around like a party joint – it goes from the Bushes to Clinton, back to Bushes . . .

Själv tycker jag Barack Obama känns som det minst farliga valet. Jag tänker inte säga bästa, för alla kandidater känns ganska tvivelaktiga, om än alla på olika grunder. Nåväl, Liza får väl tycka som hon vill, det påverkar ändå inte valet. Trist bara att Liza gör samma misstag som många andra amerikaner, nämligen att kvinnor röstar på kvinnor. Hon är inte den bästa kandidaten, hon är bara den enda kvinnliga.

I slutet på artikeln lägger hon in en punkt kallad “Veckans åtal”. Gissa vad den punkten handlar om?

“Fildelarsajten” Pirate Bay påstår sig vara idealistisk och självuppoffrande.
I själva verket tjänar sajten grova pengar på porr – pengar som göms undan på skatteparadiset British Virgen Island.
Andra fakta: En av de män som åtalades i torsdags är en känd högerextremist och multimiljonär. Personen bakom nätverket som äger Pirate Bay är också administratör för Internets största porrimperium.
Han har också ensamrätt på annonserna för alla de viktigaste porrsajterna.
Minst en av dem har förmedlat bilder på minderåriga barn.
Undrar om alla försvarare av Pirate Bay stöttar rasism, skattesmitning och barnporr också?

Wow… Det är riktigt snyggt hur hon, utan att faktiskt skriva det, antyder att det hon påstår är “fakta”. Ingenting hon häver ur sig är fakta, inte någonstans, inte någonsin. Det är rent förtal, och det är verkligen pinsamt hur en människa får plats i en stor, svensk tidning för att enbart kräkas bokstäver på ett papper.

Liza Marklund bevisar dock återigen något de flesta pirater/reformister hävdat länge och ofta, nämligen att det enda antipirat/klassicist-sidan överhuvudtaget kan göra är att ljuga och bedra för att få sin vilja igenom. Lägg nu även till förtal, för om man inte kan vinna genom att skrika högst, så måste man tydligen försöka vinna genom att skrika fulast saker.

Jag har ingen som helst respekt för Liza Marklund längre, varken som person eller författare. Ironiskt nog är det nog ingen offentlig person idag som kunnat få mig att vilja fildela illegalt i rent motstånd som hon.

Två exempel idag visar på vilken nivå av klass vardera sidan står på i denna debatt. Dels har vi Liza Marklund som, istället för att tänka ut något intelligent, drar röven över tangentbordet och skickar in vad som än skrivs ut till kvällstidningen. Dels har vi Rosetta Sten som, genom att använda den hjärna hon föddes med, vänt och vridit på alla argumenten, från båda hållen, och kommit fram till att piraternas/reformisternas lösning är den enda möjliga. Jag säger inte att hennes åsikt är korrekt bara för att den speglar min egen. Jag säger att den är korrekt för att den är grundad på rationellt tänkande och resonerande istället för girighet och maktlystnad. Rosetta Sten avslutar dessutom med att en av personerna som fick bägaren att rinna över var ingen annan än Jan Guillou själv, samt en intervju med hans fru där hon berättar hur han fortfarande använder skrivmaskin för att skriva sina böcker, och inte ens vet hur man använder e-mail.

Ibland undrar jag vad vissa människor använder sin hjärna till. Liza Marklund har i alla fall bevisligen slarvat bort sin egen, och ersatt den med första bästa köttfärslimpa

Uppdatering på Martin-fronten

Nu har jag faktiskt babblat på om fildelning, copyright och DRM ganska länge, så en liten paus vore nog inte helt fel.

För de som undrar vad som händer i mitt liv, så har jag och sambon idag skrivit kontrakt på en andrahands-lägenhet ett kvarter ifrån där vi bor nu. Tur det, för det började bli lite bråttom att hitta nånstans att bo alls. Uppbyte från en etta till en tvåa, där vi får bo till slutet på mars nästa år. Inte helt optimalt, men det ger oss åtminstone mer tid att fortsätta leta förstahandskontrakt eller spara ihop till en bostadsrätt.

Damian, vår lilla tiger, trivs bara bättre och bättre. Nu har han inga problem alls att bli klappad, och hoppar gärna upp och kelar i sängen på helgmorgonarna. Pigg och kry är han också, så allt som råkar hamna på golvet blir omedelbart till en leksak som ska jagas runt genom lägenheten. Hur han kommer reagera på flytten återstår att se, men jag misstänker att det kommer vara väldigt spännande med alla lådor!

Har nu äntligen sett igenom alla Bond-filmerna jag fick i födelsedagspresent, alla 21 stycken. Det är fruktansvärt intressant att se hur världen utvecklats genom tiden. Från rymd-racet till kalla kriget, från superskurkar till terrorister, från skottsäkra bilfönster till helt och hållet osynliga bilar. Det enda som aldrig förändrats är Bond själv, vars hjältedåd är precis lika aktuella när de än utspelar sig. På tal om hur skurkarna utvecklats genom filmserien skulle jag nog inte bli helt förvånad om nästa skurk försöker ruiniera världen genom att iscensätta en gigantisk fildelningskatastrof :)

På tal om Bond, och det faktum att jag trots min första paragraf inte kan hålla mig från att tala om DRM, så är det ju Sony som antingen äger rättigheterna eller ger ut filmerna – oavsett vilket står deras logo tydligt på fodralen – Sony som varit ett av de företag som grinat mest om fildelningen. Det får som följd att innan jag får börja titta på var och en av de 21 hittills utkomna Bond-filmerna tvingas jag utsättas för en kortfilm där jag utpekas som tjuv. “You wouldn’t steal a car…” lyder texten emellan klippen och nej, det skulle jag inte. Uppenbarligen har jag heller inte stulit filmen jag tittar på, då jag skulle sluppit kortfilmen om jag gjort det. Jag skulle ge mycket för en pratstund med den eller de personer som kom på idéen att lägga in denna filmen först på DVD-skivan. Det enda jag kan föreställa mig är hur de suttit kring ett bord och frågat sig “hur kan vi irritera de personer som betalar vår lön på ett sätt som de elaka piraterna enklast slipper?” Det finns verkligen ingen som helst logik i det. Istället för att skapa mervärde på de lagliga alternativen, manipulerar de sina produkter på ett sätt som gör att mervärdet uppstår i att illegalt anförskaffa kopior utan de störande klippen i början. Det handlar inte om att de grinar om att folk piratkopierar deras material, det handlar om att de driver folk till att hellre piratkopiera materialet än att spendera pengar på en produkt vars värde företaget aktivt förminskar.

Som så många andra bloggare redan har påpekat så är fildelningsdebatten ingen debatt. Det är ingen debatt om det bara är ena sidan som överhuvudtaget argumenterar för sin sak. Det är ingen debatt om det bara är ena sidan som faktiskt funderar på varför de tycker som de gör, och hur de bäst förmedlar sin åsikt så att andra sidan kan förstå. Att stå och envist skrika en och samma sak tills rösten spricker är inte att varken argumentera eller debattera.

Jag kan verkligen inte tycka synd om storföretagen som trots fildelningen drar in miljardbelopp i vinst varje år, men som ändå vill utpeka mig som tjuv och kriminell. Jag som har en ganska ansenlig samling lagligt inköpt film, som skänkt pengar till både filmskapare och musiker vars verk jag laddat ner över Internet, och som gärna går på både bio och konsert när jag får chansen. Ska man se till statistik så har mina inköp av film enbart ökat sen jag började ladda ner, och mina inköp av musik har varit relativt oförändrade trots att jag skaffar massor av ny musik genom bittorrent. Ingen har alltså faktiskt förlorat några pengar på mina aktiviteter, det enda de förlorat är en imaginär vinst de skulle kunnat haft om jag, mot all förmodan, skulle köpt all den kultur jag konsumerar. Och när de försöker stifta lagar och göra folk kriminella över något de skulle kunnat haft har jag svårt att se det som rätt.

Nej, nu är det dags att laga middag och avnjuta resten av kvällen med en god film.