Mitt Twitter-körsbär har spruckit

Så var dagen kommen när Martin1010110 skickade sitt första tweet ut i cyberrymden. Jag vet inte ens om någon läste det, men nu finns det där. Så länge Twitter finns kvar, så kommer mina max 140 tecken långa meddelanden finnas på internet för vem som helst att läsa. Även om Twitter skulle lägga ner, så har förmodligen Google och andra företag indexerat, scannat och cachat mina tweets flera gånger om.

Det är en lite skrämmande tanke ändå, att det man säger aldrig riktigt kan bli osagt. Om jag säger något till dig, ansikte-mot-ansikte, så färdas ljudvågorna kanske något 10-tal meter innan de försvinner helt och hållet. Om ingen annan än du fanns i närheten och kunde registrera mina ljudvågor, så är du nu den enda i hela världen som överhuvudtaget vet vad jag har sagt. En person, utav 6 miljarder. Men när jag skriver något på Twitter så kan precis vem som helst med en dator, mobil eller till och med MP3-spelare, läsa det jag skrivit både nu och i många, många år framöver.

Så vad är poängen med Twitter då? Tja, för mig är det mest en kul grej, något man måste ha provat på innan man riktigt kan uttala sig om det. Visst känns det roligt att kunna skriva precis vad man gör i varje ögonblick, som om det faktiskt vore viktigt för något att veta. Är det någon som tänker något mer än “jaha” när de läser att jag precis klivit ur duschen? Att jag sitter på jobbet (igen)? Eller att jag fått mina deklarationspapper med posten? Tveksamt, men varför inte? Om inte för andra, så är det åtminstone skönt att själv få skriva av sig, även om det är kort. Plita ner en tanke man annars glömmer bort, skicka en fråga till någon eller bara rent allmänt skicka ut en åsikt till världen, så att ingen kan påstå att de inte vet vart man står.

Jag misstänker att min Twitter-vistelse kommer bli ganska kort, precis som min Tumblr och min Facebook. Bloggandet har kommit och gått, och Flickr är faktiskt en riktigt underbar tjänst, men många av alla dessa mikrobloggar, sociala medier och vänskapsringar är helt enkelt bara för mycket tjafs. Det är lite som att gå till närmsta skolmatsal och skriva upp sig på precis varenda självhjälpsmöte, varje föräldramöte, varje skolavslutning och skolstart och varje klass-show. Varför lurar jag mig själv att jag är intresserad av andra människors varenda liten detalj på internet, när jag inte kunde bry mig mindre i verkligheten?

För att jag kan, förmodligen. För att möjligheten finns där, bara några knapptryckningar bort.