En industri med gråten i halsen

DN skriver om en undersökning utförd av Som, Svenska oberoende musikproducenter, där det framgår att “Den typiske svenske skivbolagsdirektören är en man i 40-årsåldern som älskar musik, men inte kan leva på den. För att få verksamheten att gå ihop har han ett annat jobb vid sidan av. Bolaget har inga anställda eftersom omsättningen inte är högre än omkring 250.000 kronor.” Det är säkert en fullständig sanning, och naturligtvis förstår jag att de sjunkande intäkterna och den minskande respekten för skivbolag i allmänhet är en tuff motsättning.

Vi tycker att debatten som rasar fokuserar på en ansiktslös industri med utländska direktörer som man inte vet vilka de är, säger han och fortsätter:
Det är viktigt att det kommer fram att det är människor som sysslar med det här, som satsar energi, entusiasm och egna pengar på det. Det är inte så att fildelarna stjäl från någon anonym jättelik koncern. Man snor från företagare som försöker leva på sin verksamhet.

Jag vet att det är extremt uttjatat, men jag måste säga det. Det är inte stöld. Ingen har tagit något som var deras från början.

Lite längre ner i artikeln står det något som är lite intressant, och väldigt relevant.

Soms medlemmar står dock för en ganska liten del av den totala omsättningen i branschen, cirka 10 procent.

Väl medveten om att det inte gör saken det minsta enklare för de som ingår i de 10 procenten, måste jag ändå påpeka att den “ansiktslösa industrin” är precis vad den kallas. Skulle industrin ha ett ansikte, skulle Som vara en örsnibb eller ett ögonbryn. När dessutom larmrapporterna aldrig talar om annat än skivförsäljning och omsättning är det de resterande 90 procenten som räknas.

Jag tycker självklart inte att det är rätt att hårt arbetande människor, personer som brinner för musik, ska behöva lida, men måste samtidigt även se den stora helheten. När företag lägger ner fabriker och kontor och säger upp tusentals anställda åt gången säger vi “jaha, det var ju synd…” och byter kanal på TVn. När en mindre skara skivbolagsdirektörer har flera år på sig att byta linje, anpassa sig och försöka växa på annat håll men envist vägrar och sedan skriker högt när de riskerar att gå under, ja då är det plötsligt dags att lagstifta deras garanterade inkomst på bekostnad av flera delar av grundlagen och den personliga integriteten? Nej, jag har faktiskt lite svårt att tycka synd om dem.

Forskaren Henrik Ferdfelt har skrivit en avhandling om musikbranschen på Stockholms universitets företagsekonomiska institution.

Fåmansbolagen utgör den stora majoriteten, i nummer och siffror, men uppenbart då inte i omsättningen. Men de gör rätt i att lobba för sin sak, det är klart att de ska tala om att det är tufft, för det är det uppenbarligen, säger han.

Självklart har de rätt att tala om för oss hur tufft det är, men jag har ingen sympati när deras problem är att de inte vill lämna det skepp som sjunker trots att det finns livbåtar runt omkring.

3 thoughts on “En industri med gråten i halsen

  1. Ja alltså när nu en stackars “skivdirektör” beklagar sig över att det inte går att leva på sina A&R-satsningar Martin Bentancourt och Diamond Dogs då förstår man att något är fel.

    Hade det varit en A&R som gråtit över att det inte går att leva på Håkan Hellström, Broder Daniel, Caesars, Jens Lekman, Tough Alliance, Timbuktu osv osv då hade det funnits anledning till oro…men herregud små stackars skivbolag börja med att kontraktera artister som har något att leverera, om inte det funkar då gråter vi gärna ikapp en stund med er men det här, jösses vilken artikel, vilken undersökning, vilket hån!!!

  2. Om man inte kan tjäna pengar på att bumpa obskyr musik (tro det eller ej, all musik fildelas inte) – alltså remastra gamla lp-skivor till cd, eller göra en begränsad cd-upplaga mer tillgänglig – så förblir väl obskyr musik obskyr. Det finns nog en viss efterfrågan på gammal soul/funk eller disco, men när inte kommersiella artister säljer “tillräckligt” bra känns det oroande – ja, jag råkar gilla musik. Du tror inte att bland alla direktörer, bolag, industrier finns en del konsumenter som “har gråten i halsen”?

  3. Joakim: Du inser väl att Håkan Hellström, Broder Daniel och alla andra varit okända en gång i tiden också? Alla skivbolag måste satsa på okända artister någon gång, så jag klandrar absolut inte skivbolagen av den anledning att de ger okända, mindre artister en chans. Det är inte alls vad det handlar om.

    Det jag reagerade starkast på var deras “Industrin är inte ansiktslös!” samtidigt som det framgår att de oberoende bolagen bara är en liten del av den större, fortfarande lika ansiktslösa, industrin. Vill de inte vara delaktiga i den utan visa upp sig som innovativa och nytänkande, ja då får de väl anstränga sig lite. Att springa till farbror staten, rycka i byxbenet och skrika “MEN JAG VILL!!!” räcker helt enkelt inte.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.