Jag gör vad jag vill

Så där, då har man gjort sin medborgerliga plikt och röstat i EU-valet. De som känner mig vet förmodligen redan vilket parti som fick min röst.

Jag förstår inte varför det är en sån stor grej att gå och rösta. Varför finns det vissa som låter bli? Och varför känner de sig ändå berättigade att gnälla när staten gör något de inte vill? Jag röstar inte för att jag måste, utan för att jag inte skulle låta mig själv slippa. Om jag inte röstar, så är det ingen annans fel än mitt eget ifall fel parti kommer till makten. Om jag röstar, men det ändå inte går som jag vill, då kan jag åtminstone skylla på alla andra. Men om jag inte röstar alls… Vad har jag då för rätt att klaga?

I andra nyheter: Fuck you, Ray Comfort!

Jag blir alldeles vansinning på den idioten. Inte nog med att han rakt ut (och upprepade gånger) blåljuger om ateister, hans blåögda, blåsta anhängare försvarar hans vartenda ord utan att ens förstå vad han säger! Det finns de som, med viss rätta, frågar varför jag är så “militant” ateist när jag bor i Sverige. Här är kyrkan och religionen trots allt ganska svag, och ingen bryr sig överhuvudtaget vilken tro man anser sig tillhöra. Men med folk som Comfort, med sitt jävla leende på läpparna och sin gloria på sned, så går ingen oberörd, oavsett vart man bor. Internet är trots allt gränslöst, och om han anser sig ha rätt att sitta i Nya Zeeland och förolämpa mig personligen, då anser jag mig ha rätten att bli arg också.

Det värsta med honom är inte att han är kristen, det är hans sätt att se på trolösa med det allra yttersta förakt, och sen ha mage att påstå att han hånar oss för att han älskar oss! Om jesus levde idag vet jag någon som hade mist både syn och lemmar, för inte ens Kristus själv skulle ha tålamodet att stå ut med den charlatanen.

En gång till, med övertygelse!

Ateister och ateismen har alltid varit en nagel i ögat på de religiösa, i Sverige kanske mer specifikt de kristna. Rent generellt känns det som att kristendomens huvudsyfte är att lägga sig i folks liv, vare sig de redan är frälsta eller inte. Så, vi har alltså en situation där de som kallar sig ateister, och därmed inte uttalar sig om gudar och tro, är direkt stötande för de som kallar sig religiösa.

Många verkar vara av övertygelsen om att ateister går omkring och förnekar Gud så ofta de kan. Om en diskussion råkar luta åt tro så hoppar ateisten fram och skriker “ha ha, ni är alla lurade! Det finns ingen Gud!”, men så är inte fallet. Ateister tror inte på Gud för att det inte finns någon mening med det. Ateister tror inte ens det finns någon mening med att tro att det finns en Gud, eller någon annan gud för den delen. Vi är alltså aktivt passiva, medvetet omedvetna, om allt vad gudar och tro är, och detta är något som ständigt och jämt missförstås.

Alltså, att försöka ogiltigförklara ateism, och alla dess släktingar, genom att föra argumentet “Gud finns för att Gud finns” funkar inte riktigt. Inte heller funkar det att säga att Gud finns för att vi inte vet om han, eller något annat, finns, och att vi därför måste anta att han finns. Varför måste vi anta det? Kan vi inte bara… Jag vet inte, låta bli?

Jag förstår att det måste vara enormt frustrerande för en övertygad kristen att bli påmind om de gudlösa ateisterna, men jag önskar att de kunde lägga sin energi på att utforska sin egen tro istället för alla andras. Att ateismen blivit någon av en aktivistisk rörelse (inte så mycket i Sverige, men väl i USA och andra länder) beror snarare på att kristendomen, eller de religioner som anses vara i majoritet där, är och har varit aktivistiska redan så länge. Som gudlös orkar man bara höra så många gånger att man är dum i huvudet som inte tror, innan man börjar försöka frälsa tillbaka.

Det finns ett mycket klokt citat som används alldeles för sällan, som belyser det orimliga och ologiska i den religiösa strukturen. Att tro är alltså i sig inget fel, men det är fel att anta – i vissa fall förvänta sig – att andra tror likadant eller på samma sak som en själv.

I contend that we are both atheists. I just believe in one fewer god than you do. When you understand why you dismiss all the other possible gods, you will understand why I dismiss yours.

– Stephen Roberts

Kan Gud göra ett ord så krångligt att han själv inte förstår det?

Jag är inte speciellt förtjust i religion. Jag tycker religion skapar motsättningar och enbart bidrar till krig och annat elände. Jag tycker inte religioners moraliska lagar och regler är någon tröst heller, för de skulle lika gärna kunna existera som helt vanlig mänsklig moral, och behöver inte ha något med religion att göra. Trots detta envisas de religiösa med att tillhöra en religion som i nio fall utav tio har skapat mer lidande och död än lycka och fred. I mina ögon är religiösa människor sorgliga som inte vågar leva utan någon att skylla på när saker går fel.

Med det sagt tycker jag inte automatiskt illa om alla troende jag känner eller har mött. Även religiösa människor kan vara helt ok, och jag tänker inte döma ut någon för vad de väljer att tro på även om jag reserverar rätten att tycka aktivt illa om det.

Nåväl, ibland kan även bittra, gudlösa ateister som jag uppleva det där intensiva, strålande ljuset av något större än en själv. I mitt fall är det två ord. Theological Noncognitivism.

Jag rekommenderar en relativt stark engelska-kunskap innan man ens försöker dekryptera innehållet i artikeln. Det är tungt och kryptiskt, men mördande logiskt när man väl förstår det. Logik är något vi ateister uppskattar. Frågan är om man vill kalla sig själv ateist längre.

Ord är spännande saker :)