Liza tränger ut verkligheten för fantasin

Internetleverantörerna måste ta fullt ansvar för vad de skickar ut. Om deras bredband används för att stjäla, eller att sprida barnporr, bombrecept eller självmordsreklam så ska de bötfällas. Det går att sätta filter på nätet, kineserna klarar det ju.

Så här skriver Liza Marklund idag, och bevisar återigen precis hur liten och lufttät bubblan hon lever i är. Hennes krönika handlar om hennes kompis Johan som är med i ett band. Bandet har kontrakt, har släppt skiva och spelas på radio, vilket Liza tycker är en garanti för att de ska få betalt. För tio år sedan hade nog de allra flesta hållt med henne, men det var som sagt just tio år sedan. Hon räknar antalet sålda fysiska skivor under veckan som bandets singel låg på 13:e plats på topplistan: 379st. Hon antyder dels att topplistorna har någon som helst förankring i människors åsikter, samt att det fortfarande är relevant att räkna antalet sålda fysiska skivor. Hon har fel på båda punkterna.

Däremot hände något annat intressant när skivan hamnade på topplistan. Den hittade verkligen sin publik – men inte den som betalade.
Johan surfar runt och visar på ett par, tre olika fildelarsajter. Raskt räknar vi ihop över 80000 illegala nedladdningar av gruppens skiva. 80000!
– Jag är inte emot tekniken att ladda ner, men det här håller inte, säger Johan. Vi kommer naturligtvis inte att bli rika på det här, men det vore kul att få betalt. Än så länge ligger vi seriöst back med det här projektet.

Om vi dels räknar bort 379 nedladdningar för alla de som köpt skivan men inte kunnat spela den pga DRM-skador, eller bara vill ha den till MP3-spelaren men kanske inte vet hur man gör, och dels räknar bort all felaktig statistik, halva nedladdningar och mångdubblering av räknevärdet pga omstartade sessioner så kommer vi hamna  på en långt lägre siffra. Vi har inte etablerat att bandet ens har 80.000 fans som överhuvudtaget är intresserade av att ladda ner deras musik, vilket leder till mitt sista argument. Knappt en bråkdel av dessa 80.000 nedladdningar är i annat fall köpta och betalade exemplar av fysiska plastskivor. Även om de hade varit det, så hade nedladdningsstatistiken ändå ökat igen, pga anledningarna jag nämnde ovan.

Så vad säger oss siffran 80.000 egentligen? Absolut ingenting, såklart.

Min åsikt om alltihopa är att det är skivbolagets, annonsörernas och finansiärernas ansvar att skydda bandet från falska förhoppningar. Det spelar ingen roll att de spelar in TV i USA, eller släpper skivan utomlands. Inget av det har någonsin betytt att bandet absolut kommer tjäna stora pengar. Att den illusionen lever kvar idag är fullständigt bisarrt, och är knappast fildelarnas fel. Att en medlem i ett band som annars försörjer sig som konstnär inte tjänar tillräckligt är väl knappast heller nyheter. Ja, Liza, det är faktiskt 2009 nu, så till och med du borde ha lärt dig att man inte ger sig in i musik- eller konstnärsbranschen för att tjäna enkla pengar.

– Vi måste minnas att det största förlorarna i längden kommer att bli konsumenterna. Det kommer att komma allt färre nya skivor med allt färre nya artister, med allt lägre kvalitet.

Kalla mig cynisk, men jag tror inte Johan och Liza verkligen oroar sig för vår skull. Om det faktum att vi inte vill betala för musik betyder att vi inte vill ha mer musik heller, då är det bara ännu en anledning att inte ge sig in i den branschen med förhoppningen om att kunna tjäna pengar. Använder man det argumentet, då har man verkligen ingen annan än sig själv att skylla när man inte får betalt.

Faktum är att jag tror kulturen skulle må väldigt bra av att bli av med de som bara utövar den för pengarnas skull. Så många klarar av att skapa så fantastiska verk och samtidigt tjäna sitt uppehälle på annat håll. Det kallas fritid, den tid man använder för sina hobbys. Om du vill leka i garaget och sen i efterhand komma och kalla det arbetstid, då ska du fan ha en riktigt jävla bra anledning att göra det.

Hjälp mig att förstå

En sak som jag inte förstår, och som jag heller inte förrän nu förstått att jag faktiskt inte förstår, är sambandet mellan fildelning och skivförsäljning. Eller, närmare bestämt, varför minskad fildelning automatiskt betyder ökad försäljning. Jag är ett livs levande exempel på att IPRED-lagen inte kommer ge en enda extra krona i kassan om den går igenom i Februari, vare sig på ökad konsumtion eller genom stämningar. Jag förstår helt enkelt inte varför man antar att de som inte längre vågar fildela kommer börja storkonsumera plastskivor igen.

Fysiska medier är döda. De ligger ruttnade på gatan, stinkandes och svullna, för att ingen vill ha dem. Varför ska jag täcka 10 kvadratmeter vägg med billy-hyllor fyllda med stora plastfodral – som till 80% bara innehåller luft – när jag kan köpa en enda hårddisk som rymmer precis samma mängd kultur? Visst är det många idag som satsar digitalt, men det är samtidigt naivt att tro att skivbolagens enda syfte inte är att fortsätta sälja plastskivor.

Det är sant att unga idag är uppväxta med fildelning som något helt naturligt. Vi omges varje dag av iPods, laptops och USB-minnen, men det är en sällsynt sak att se någon jogga förbi med en bärbar CD-spelare, eller för den delen en kassett-spelare. I en mobil värld är det viktigt att inte tyngas ner av filerna man bär med sig, utöver all den elektronik vi redan har i fickor och väskor. Det är även sant att unga idag är uppväxta med att fildela även illegalt. Det knasiga uppstår när lobbyister och politiker börjar påstå att om vi inför en lag som gör det olagligt att ladda ner filer digitalt, så kommer folk söka sig ut på gatorna igen, kisandes med blodspruckna ögon i det starka dagsljuset, och leta upp närmsta skivaffär för att kunna spendera 10ggr så mycket pengar på hälften så värdefulla produkter. Varför ska vi lagstifta en regression från dynamiska, lätthanterade datafiler till platskrävande, ömtåliga och DRM-skitiga plastskivor? Jag förstår det inte!

Slutligen, för de som tror att fildelning är kulturens sista spik i kistan – fildelning är kultur! Det är vår kultur och framtidens kultur. Det är helt bisarrt att motsätta sig den kulturellt sett mest fantastiska utveckling vi varit med om under hela människans existens. Vi har gått från gemensamt sjungande vid lägerelden till att hela världen kan vara med och sjunga på en gång! Det finns ingen gräns för hur mycket Internet och fildelning kan gynna hela världens kultur, om bara politikerna och bolagen kunde öppna ögonen och se förbi sina kvartalsrapporter.

Att skapa konst och kultur är ingen rättighet, det är ett privilegium, och något vi ska värna om så länge vi lever och finns.

Ingen grin-olle, inte!

Överallt numera hör vi om de stackars upphovsmännen, de stackars kreatörerna och de stackars artisterna. De snuskigt onda och sjukligt själviska piraterna åker ju hem till alla dessa människor och rånar dem in på bara skinnet! Fildelningen betyder slutet på hela kulturvärlden, precis som kassett-banden och det självspelande pianot har gjort förut. Att kulturindustrin inte bara överlevt, utan till och med ökat sina intäkter, under hela det decennium som “illegal” fildelning varit ett faktum, det är inte väsentligt.

Nå väl, vad säger då de faktiska artisterna om detta? Tja, att Trent Reznor i Nine Inch Nails eller britterna i Radiohead inte gnäller, det vet vi redan. Innovativa och nyskapande lösningar för hur man fortsätter lura pengar ur gladeligen betalande pirater ligger på hög hos dessa personer. Nu har ännu en artist, en av mina absoluta favoriter, sällat sig till skaran som inte stämmer först, och frågar sen.

Anneke Van Giersbergen, tidigare sångerska i det holländska progressiva rock-bandet The Gathering (ja, samma The Gathering som vissa känner igen som dödsmetall-band på 80/90-talet), kör numera solo under namnet Agua de Annique och släppte tidigare i år sin första skiva. Jag köpte både singeln och skivan genom att betala direkt till Annekes eget PayPal-konto, och fick singeln som digital, DRM-fri nedladdning och skivan i CD-form, signerad av Anneke. Inga mellanhänder, inga extra kostnader. All vinst gick direkt till artisten (som då sedan hon är ansvarig för att fördela ner på låtskrivare, studiomusiker och alla andra som kan tänkas vara inblandade och vill ha betalt).

Så, varför är Anneke så häftig, undrar ni? Hon släppte ju bara en skiva, och en singel som download, det gör ju precis alla nuförtiden. Skillnaden är att hon tar det där lilla, extra steget som så många svenska “artister” och “upphovsmän” verkar vägra vilja ta. Hon anstränger sig själv för att tjäna pengar på den produkt hon tillhandahåller: sig själv.

Hello Agua Friends!
Our single ‘Come Wander With Me’ is now available in all Music Stores. Together with them we have set up a great contest.
In the Music Store (there are 130 Music Stores in the Netherlands!) that sells the most singles of ‘Come Wander With Me’ I will give an exclusive acoustic concert! So go to the nearest Music Store, buy the single and maybe I will be playing in your neighbourhood very soon!
The contest starts at Friday the 14th of November and will end on Thursday the 11th of December.
Check for the Music Store closest to you: http://www.musicstore.nl/winkel?WinkelAktie=info
Many Greetings! Anneke

Hon inser alltså inte bara att live-spelningar är bland de bästa sätten att tjäna regelbundna pengar på sitt artisteri, utan hon kommer även på ett smart sätt att locka hennes fans att köpa den nya singeln i fysisk form i en skivbutik. Huruvida det lyckas återstår att se, men det är tveklöst ett nytt och logiskt sätt att ge ett visst mervärde på den köpta betalade produkten.

I en tid när allt fler människor inte ser en fysisk CD-skiva som ett mervärde, utan snarare en belastning, och inte känner för att betala extra för att själv behöva rippa skivan till iPoden, är det fler artister av det här slaget vi behöver. Kvinnor som Anneke, och män Som Trent Reznor, de klagar och gnäller inte på farbror Staten att stifta läskiga lagar. De stämmer inte de enda personer som de kan lita på fortsätter att ge dem pengar, utan skapar fler och större anledningar för folk annat än fans att köpa deras produkter.

Upphovsmän och artister är inte speciella, hur gärna de än vill få oss att tro det. De ingår i en industri som tillverkar och distribuerar produkter. Precis som alla andra industrier måste de själva se till att det finns en efterfrågan, för finns det ingen sådan så kommer ingen köpa något avsett vilka hemska lagar deras skivbolags lobbyister lyckas tjata sig till.

Någon har förstått

Denna någon är Bob Lefsetz, och han har verkligen förstått. Inte hur framtiden kommer se ut, utan hur det ser ut just nu. Det som för 10 år sedan var den grymma, tråkiga framtiden där ingen skapade musik, ingen spelade in film och all kreativitet var död, är redan förbi. Det var flera år sedan. Istället för den visionen lever vi i en tid av oändligt skapande, samt en musik- och filmindustri som omsätter mer pengar varje år!

The major labels are freaked out. Because historically they’ve only made money in the recorded music sphere. They’ve got opportunities in the future too, if they’d only step into the twenty first century. But they’re about amalgamation, you’re about…one.

Everything you build comes back to you. Every effort you make enhances your career. Choices may not be as obvious, effects might not be measured instantly, but get in the game for the long haul and watch as dividends get paid.

Bob förstår hur fansen funkar, hur de som är tänkta att betala för kulturen tänker. Han förstår att det går att tjäna pengar på människor även om de är pirater, även om de tror att de har lurat systemet. Alla som tänker “jag går minsann inte på reklamen, jag köper inte märkeskläder bara för att det är coolt” kan öppna garderoben och se vad som hänger där. Öppna kylskåpet och räkna varumärkena. Tittar du verkligen bara på obskyra, italienska 60talssåpor, eller ryska filmer från början av 1900talet?

De som tjänar pengar har alltid, och kommer alltid, hitta nya sätt att göra det på vår bekostnad. Det spelar ingen roll att vi kan ladda ner MP3-filer över nätet, artisterna kan fortfarande sälja T-shirts, samlarobjekt, konsertbiljetter, backstage-pass eller i princip vad som helst med deras namn på.

Don’t tell me you can’t get a deal. That advances are low. That publishing royalties are off. That’s like lamenting you can’t find anybody to fix your cathode ray television. That’s all HISTORY! You’ve now gone cottage industry. Instead of going to the bar, maybe you should get an MBA, because that’s what you’re running, a tiny corporation…that can throw off MILLIONS of dollars if you think about it and execute.

Det är sant att det där är en strategi som många band tillämpat i flera år, utan att bli superstjärnor. Till största delen beror det på att skivbolagen och musikindustrin fortfarande regerar. Du kan inte spela din låt på radion, för att De Stora Fyra har redan köpt upp all tid. MTV vill inte visa din video, för då de går de miste om sina sponsorpengar. Det är en sjuk situation kreativa, framåttänkande artister har försatts i idag. Det beror också, tror jag, på att superstjärnan är död. När en artist kan räkna fans i hundratusental på sin bekantskapslista på Myspace spelar det ingen roll vilken bil den kör, eller hur stort dens hus är.

You’re living in the best era for music creation and distribution in the history of mankind. By complaining, you’re just showing your ignorance. Knowing how to play is not enough. Just like you can’t survive in today’s world without knowing how to type. Don’t cling tighter to history and complain, take a typing lesson, do some research, TAKE A CHANCE!

Till skillnad från Bob så har jag sympati för de artister och kreatörer som blir nerblåsta av förändringens vind, men precis som Bob har jag ingen respekt för de artister som väljer att envist stå kvar trots att de märker att vinden är varm, och blåser mot en värld som är välkomnande och fri.

En kommentar till Christer Berg

Käre herr Berg, jag hoppas det inte gör för ont. Jag syftar på din stackars hjärna som måste slagit kullerbyttor om sig själv för att komma upp med all den självnegerande dynga du just fått mig att läsa.

  1. Du har inte ens läst piratpartiets förslag, så kommentera gärna, men EFTER att du faktiskt läst dem. Det är för din egen skull, jag lovar.
  2. Jag, liksom alla andra som kommenterat, är bland de som älskar film, musik och spel. Så mycket att vi väljer att lägga pengar på det TROTS att vi skulle kunna ladda ner det gratis. Vad säger det om oss egentligen? Vill vi ha saker gratis, eller är vi så villiga att stödja kulturen att vi betalar för något som egentligen inte kostar oss något. Ja, vi förstör marknadsekonomins ideal, men på det fullt motsatta sätt än det du påstår.
  3. Dina exempel om Henry Ford, jordbruken och textilproduktionerna stöttar piraternas argument om att vi inte kan lagstifta om garanterad inkomst för en industri som säljer något få längre vill köpa. Tack för att du håller med oss pirater!
  4. Att författare och låtskrivare inte får pengar beror på att deras kontrakt inte är anpassade för den nya verkligheten. Band får pengar för varje spelning, låt låtskrivarna få det också. Problem solved! Det är dessutom precis detta författarstrejken i Hollywood för ett par månader sen gick ut på. En omarbetning av de gamla, föråldrade strukturerna är alltså redan i full gång.
  5. Requiem for a Dream hade en budget på ~26 miljoner kronor. 26 < 50. Wikipedia har svaren. Darren Aronofskys första film hade dessutom en budget på bara 355.000 kronor och är, i min mening, mycket bättre än Requiem for a Dream. Pengar är inte allt.
  6. När vi förlorat vår moderna kultur, kommer vi att upptäcka hur mycket vi älskade den. Och då, först då, när vårt begär efter att hitta en ny fungerande “affärsmodell” blir tillräckligt starkt – då kommer den. Det blir en modell som samklingar med den digitala informationsåldern, snarare än med industrialismens föråldrade tänk.
    Ja, men så vad är då problemet? Vill du dra ut på processen genom att vägra fildela? Vill du utsätta alla stackars svältande kulturarbetare för en smärtsam, långsam och jobbig övergång? Fildela mera, och hjälp den nya affärsmodellen på vägen istället. Om det du själv skriver skulle vi alla tjäna på det, så varför skriver du en hel krönika om att motarbeta ditt slutgiltiga förslag?

Herr Berg, gör om och gör rätt. Vem som helst med en 7årings läskunskap hade kunnat skriva en mer faktamässigt korrekt artikel, och säkert lyckats låta bli att säga emot sig själv – fler än en gång.

Bättre lycka nästa gång!