Någon har förstått

Denna någon är Bob Lefsetz, och han har verkligen förstått. Inte hur framtiden kommer se ut, utan hur det ser ut just nu. Det som för 10 år sedan var den grymma, tråkiga framtiden där ingen skapade musik, ingen spelade in film och all kreativitet var död, är redan förbi. Det var flera år sedan. Istället för den visionen lever vi i en tid av oändligt skapande, samt en musik- och filmindustri som omsätter mer pengar varje år!

The major labels are freaked out. Because historically they’ve only made money in the recorded music sphere. They’ve got opportunities in the future too, if they’d only step into the twenty first century. But they’re about amalgamation, you’re about…one.

Everything you build comes back to you. Every effort you make enhances your career. Choices may not be as obvious, effects might not be measured instantly, but get in the game for the long haul and watch as dividends get paid.

Bob förstår hur fansen funkar, hur de som är tänkta att betala för kulturen tänker. Han förstår att det går att tjäna pengar på människor även om de är pirater, även om de tror att de har lurat systemet. Alla som tänker “jag går minsann inte på reklamen, jag köper inte märkeskläder bara för att det är coolt” kan öppna garderoben och se vad som hänger där. Öppna kylskåpet och räkna varumärkena. Tittar du verkligen bara på obskyra, italienska 60talssåpor, eller ryska filmer från början av 1900talet?

De som tjänar pengar har alltid, och kommer alltid, hitta nya sätt att göra det på vår bekostnad. Det spelar ingen roll att vi kan ladda ner MP3-filer över nätet, artisterna kan fortfarande sälja T-shirts, samlarobjekt, konsertbiljetter, backstage-pass eller i princip vad som helst med deras namn på.

Don’t tell me you can’t get a deal. That advances are low. That publishing royalties are off. That’s like lamenting you can’t find anybody to fix your cathode ray television. That’s all HISTORY! You’ve now gone cottage industry. Instead of going to the bar, maybe you should get an MBA, because that’s what you’re running, a tiny corporation…that can throw off MILLIONS of dollars if you think about it and execute.

Det är sant att det där är en strategi som många band tillämpat i flera år, utan att bli superstjärnor. Till största delen beror det på att skivbolagen och musikindustrin fortfarande regerar. Du kan inte spela din låt på radion, för att De Stora Fyra har redan köpt upp all tid. MTV vill inte visa din video, för då de går de miste om sina sponsorpengar. Det är en sjuk situation kreativa, framåttänkande artister har försatts i idag. Det beror också, tror jag, på att superstjärnan är död. När en artist kan räkna fans i hundratusental på sin bekantskapslista på Myspace spelar det ingen roll vilken bil den kör, eller hur stort dens hus är.

You’re living in the best era for music creation and distribution in the history of mankind. By complaining, you’re just showing your ignorance. Knowing how to play is not enough. Just like you can’t survive in today’s world without knowing how to type. Don’t cling tighter to history and complain, take a typing lesson, do some research, TAKE A CHANCE!

Till skillnad från Bob så har jag sympati för de artister och kreatörer som blir nerblåsta av förändringens vind, men precis som Bob har jag ingen respekt för de artister som väljer att envist stå kvar trots att de märker att vinden är varm, och blåser mot en värld som är välkomnande och fri.

En kommentar till Christer Berg

Käre herr Berg, jag hoppas det inte gör för ont. Jag syftar på din stackars hjärna som måste slagit kullerbyttor om sig själv för att komma upp med all den självnegerande dynga du just fått mig att läsa.

  1. Du har inte ens läst piratpartiets förslag, så kommentera gärna, men EFTER att du faktiskt läst dem. Det är för din egen skull, jag lovar.
  2. Jag, liksom alla andra som kommenterat, är bland de som älskar film, musik och spel. Så mycket att vi väljer att lägga pengar på det TROTS att vi skulle kunna ladda ner det gratis. Vad säger det om oss egentligen? Vill vi ha saker gratis, eller är vi så villiga att stödja kulturen att vi betalar för något som egentligen inte kostar oss något. Ja, vi förstör marknadsekonomins ideal, men på det fullt motsatta sätt än det du påstår.
  3. Dina exempel om Henry Ford, jordbruken och textilproduktionerna stöttar piraternas argument om att vi inte kan lagstifta om garanterad inkomst för en industri som säljer något få längre vill köpa. Tack för att du håller med oss pirater!
  4. Att författare och låtskrivare inte får pengar beror på att deras kontrakt inte är anpassade för den nya verkligheten. Band får pengar för varje spelning, låt låtskrivarna få det också. Problem solved! Det är dessutom precis detta författarstrejken i Hollywood för ett par månader sen gick ut på. En omarbetning av de gamla, föråldrade strukturerna är alltså redan i full gång.
  5. Requiem for a Dream hade en budget på ~26 miljoner kronor. 26 < 50. Wikipedia har svaren. Darren Aronofskys första film hade dessutom en budget på bara 355.000 kronor och är, i min mening, mycket bättre än Requiem for a Dream. Pengar är inte allt.
  6. När vi förlorat vår moderna kultur, kommer vi att upptäcka hur mycket vi älskade den. Och då, först då, när vårt begär efter att hitta en ny fungerande “affärsmodell” blir tillräckligt starkt – då kommer den. Det blir en modell som samklingar med den digitala informationsåldern, snarare än med industrialismens föråldrade tänk.
    Ja, men så vad är då problemet? Vill du dra ut på processen genom att vägra fildela? Vill du utsätta alla stackars svältande kulturarbetare för en smärtsam, långsam och jobbig övergång? Fildela mera, och hjälp den nya affärsmodellen på vägen istället. Om det du själv skriver skulle vi alla tjäna på det, så varför skriver du en hel krönika om att motarbeta ditt slutgiltiga förslag?

Herr Berg, gör om och gör rätt. Vem som helst med en 7årings läskunskap hade kunnat skriva en mer faktamässigt korrekt artikel, och säkert lyckats låta bli att säga emot sig själv – fler än en gång.

Bättre lycka nästa gång!

Den Fula Gank-ungen

När man säger (eller tja, skriver, som i det här fallet) DRM tänker man oftast direkt på musik. Galna och helt uppenbart moraliskt förkastliga system som hindrar dig från att spela upp en CD i bilen, eller som installerar rootkits på din Windows-burk. Trots att du betalat för produkten istället för att ladda ner den illegalt så måste du stå ut med dessa problem. Förresten, stryk “trots”. På grund av. Industrin har satt i system att jävlas så mycket de kan med de kunder som fortfarande betalar dem pengar, samtidigt som de tar de där pengarna och bränner allt på advokater och domstolsmål. Det är fullständigt bakvänt, men så vanligt att vi nästan börjat acceptera det. Industrin fortsätter tjata och gnälla om de elaka piraterna och hur synd det är om dem när de nu måste arbeta för att förtjäna sina pengar, tills vi börjar tro på det och faktiskt tycka synd om dem. Det har gått så långt att parasiten lyckats övertyga djuret vars blod den suger, att den skulle må sämre utan blodsugaren hängandes på ryggen.

Nå väl, vi kan konstatera att musik-industrin stulit rampljuset från nästan hela resten av kultur-industrin. Spel, till exempel. Ars Technica intervjuar Brad Wardell, VD för spelstudion Stardock, som berättar att han fullständigt skiter i både piraterna och deras illegala kopiering av Stardocks spel.

Don’t let people who aren’t your audience control the titles you make, and ignore piracy. This is much like Trent Reznor’s strategy, although the execution is different. Instead of worrying about pirates, just leave the content out in the open. The market Reznor plays to will still buy the music; he’s simply stopped worrying about the pirates. He came to the same conclusion: they weren’t customers, they might never be customers, so spending money to try to stop them serves no purpose.

Just det där argumentet har dykt upp här och var i flera år, men aldrig riktigt tagits på allvar. Jag misstänker att det har lite med mentaliteten kring just musik att göra, till skillnad från spel. Spela är något bara ungar gör, oftast på gränsen till missbruk eller som träning inför någon skolmassaker, medan alla människor lyssnar på musik. Försök bara att påstå att du absolut inte tycker om musik, och studera de reaktioner du får till svar. Jag tror ändå det ligger något i tanken att de som laddar ner en digital produkt illegalt i flera fall inte skulle köpt den lagligt oavsett omständigheterna, varför det är sinnessjukt att räkna varje enskild pirat som en förlorad kund.

Wardell fortsätter med att citera försäljningsstatistik i förhållande till kvalitet, och det är alldeles tydligt att ett spel som faktiskt är genuint bra säljer bättre än spel som är mediokra, eller rent av dåliga. Precis som det ska vara, alltså. Det känns fel att behöva reagera över att något stämmer, istället för motsatsen.

Nu är det ju så att det här är min personliga blogg, så vad är då min personliga åsikt om kopieringsskydd på spel?
För det första har jag praktiskt taget slutat spela på PC, det är Xbox360 eller Nintendo Wii som gäller just nu. Båda konsolerna är dessutom ochippade, så jag har inte mycket annat val än att köpa spelen lagligt, även om det inte hindrar mig från att bojkotta “lägga på 20% på priset och låtsas att det regnar”-kedjorna som Game och EB Games. Av de spel jag spelat på datorn är det med World of Warcraft eller Half-life 2 med uppföljare. WoW hanterar pirat-problemet väldigt enkelt, då man måste köpa ett ex för att få den kod du behöver för att skapa ett konto. Ingen kod, inget konto, inget spela. Half-Life 2 genom Steam kräver att du aktiverar spelet innan du får tillgång till det, även om det inte är 100% pirat-säkert då de tillåter en att spela offline efter aktivering. Genom att fejka aktiveringen kan du lura Steam att tro att du kör i offline-läge. Trots detta är det lättare och mindre riskabelt att bara köpa spelet genom Steam, och förhållandevis billigt jämfört med att köpa andra spel i butik.

Som Brad Wardell påpekar skadar inte DRM-skydd och CD-kontroller några andra än de som lagligt köpt produkterna och bidragit finansiellt till skaparnas ekonomiska välmående. Istället för att tacka sina kunder skiter man på dem, för att sen glorifiera piraterna genom att ägna dem all uppmärksamhet man kan.

Det är skillnad på pirater och pirater, och lika mycket som den typ av pirater jag anser mig tillhöra vill ha den respekt vi förtjänar, önskade man ibland att industrin hade lika mycket vett som Stardock att skita i oss och koncentrera sig på sitt jobb istället. Att jaga pirater gör ingen skiva, ingen film och inget spel bättre, men att sätta sig ner och tänka efter gör garanterat det.

Hur långt får det gå innan DU blir förbannad?

Jag är inte rädd för Ifpi, Pontén och resten av fjantarna. Jag är arg. Förbannad. Hur i helvete tänker de egentligen?!

RIAA och MPAA, tillsammans populärt kallade MAFIAA, har under flera år utvecklat sin affärsmetod i USA. Den som går ut på att utpressa människor att betala stora summor pengar, “annars stämmer vi dig”. Den som går ut på att samla ihop miljoner dollar varje år, som sedan försvinner ner i advokaters och juristfirmors fickor, istället för att gå till artisterna MAFIAA säger sig företräda. Den som går ut på att missbruka copyright och upphovsrätt för ekonomisk vinning, på bekostnad av all sorts kultur och människors fri- och rättigheter. Det är sjukt hur de får härja så fritt i USA, ännu sjukare hur ett land som Sverige välkomnar en sådan metod.

Det hävdas att det inte är rätt att upphovsrättsindustrin ska behöva lämna in polisanmälningar, istället ska de få gå direkt till en domstol och få ut personuppgifter. I klarspråk hävdas det alltså att en privatperson eller ett privat företag ska kunna få din adress för att sen ringa på med basebollträ i handen och en hotfull blick i ögonen. Är det rätt? Finns det ens något överhuvudtaget liknande någonstans i det Svenska rättsväsendet? Det här är inget annat än statligt sponsrad maffia-verksamhet.

En annan sak jag surnade till över på bussen hem från jobbet är SLs reklam om prishöjningarna på månadskort. Never mind att de höjer priset (igen) utan att erbjuda något mer än tidigare, never mind att de fortfarande inte kan få tåg och bussar att gå i tid, never mind att tiggarna och “spelmännen” fortfarande driver runt på pendeltågen… När de börjar kalla sina övervakningskameror i tunnelbanan och på bussarna för “trygghetskameror” börjar knogarna vitna en smula. En kamera som övervakar, oavsett syfte, är fortfarande en övervakningskamera. Att jag dessutom inte känner mig ett jävla dugg tryggare av att vara bevakad och spårad vart jag än går hjälper heller inte. Jag blir så förbannad på allt skitsnack och alla lögner, alla omskrivningar och allt bedrägeri. En övervakningskamera gör ingen tryggare, vad den än kallas, och dess syfte är alltid att just övervaka, oavsett vad det är den övervakar och varför.

Jag vet vad Maciej Zaremba tycker om ordet, och hur jag själv instämmer om dess missbruk, men nu jävlar känner jag ta mig fan kränkt!

Jag, konsument

På bussen hem från jobbet igår började jag fundera lite på hur fildelningen påverkat mig, och hur jag “konsumerar” dagens kultur. Hur mycket mindre betalar jag egentligen nu när jag utnyttjar allt vad Internet har att erbjuda?

Musik
När jag köpte som mest musik, runt slutet av högstadiet och genom gymnasiet, betalade jag för mellan 10 och 15 skivor om året. Det ligger nog ganska väl inom ramen för vad som är normalt för en svensk person i den åldern. Musik var viktigt, och att leva utan musik var otänkbart. Hemma hade vi Telias “bredband” på en halv megabit, så visst var det möjligt att ladda ner musik men inget jag gjorde speciellt systematiskt. I skolan hade jag med mig min MiniDisc-spelare, och väskan full med små skivor. Skivorna hade jag spelat av analogt från farsans stereo, och ibland, när jag orkade, kunde jag släpa upp min lite mindre stereo till datorn på övervåningen, koppla den som förstärkare och omvandlare mellan datorn och MiniDiscen och spela in MP3-filer jag laddat ner.
Nu köper jag inte lika mycket musik, kanske 5-6 skivor om året. Beror detta på att jag laddar ner istället? Nej, jag skulle nog faktiskt inte säga det. Istället har jag blivit mycket mer politiskt medveten, och har dessutom upptäckt sidor som RIAARadar och möjligheten att köpa musik från utomlands med VISA-kort. Jag vägrar helt enkelt köpa musik som inte säljs antigen genom oberoende, mindre skivbolag eller av artisterna själva. Jag köper gärna musik, men jag vägrar bekosta megaindustrins intressen.

Film
Film köper jag definitivt mer av än musik. Bland annat har jag mer sympati för filmskapandet som en dyrare konstform att utöva, och är därför personligen mer benägen att betala för den. Kvalitetsskillnaden på billigare och dyrare utrustning är helt enkelt mer märkbar i film än i musik.
Även om biobesöken minskat en aning i antal den senaste tiden, så har jag aldrig köpt fler filmer på DVD än just nu. Detta trots att jag har en HD-TV och helst ser på nedladdade HD-rippar. Jag gillar helt enkelt att ha skivorna på ett fysiskt medium, och film är ofta bra mycket mer prisvärt än en musikskiva. Hotel Rwanda och Lost In Translation för 99kr på Ica, till exempel. Jämför det med att jag för 79kr på CDON bara får en enda skiva, en skiva som dessutom är snart 40 år gammal och som har täckt sina utgifter för minst 30 år sedan.
Även om jag inte köper film på DVD, då DVD-kvalitet faktiskt inte är så mycket att skryta med längre, så betalar jag gärna för den. Skaparna av The Man From Earth fick en donation på $10, motsvarande ~60kr, som tack för en fantastisk film. Varför just de, varför inte alla filmskapare? För att de hade respekt för sina fans, för att de insåg värdet i att fildelande fans fick filmen att nå ut till mer än 10ggr fler människor än den skulle gjort på egen hand. Självklart är det bara ett exempel, men ett exempel väl värt att visa upp.

TV-serier
Tack vare fildelningen har jag lyckats upptäcka serier som jag aldrig annars skulle ha hittat. Enormt många bra serier visas aldrig på svensk TV, så fildelningen är i många fall det enda alternativet att få tillgång till dem. Visst kan man köpa DVD-samlingar, men att spendera mellan 200kr och en tusenlapp på något man aldrig sett är lite väl riskabelt. TV-serier har den fördelen att de gärna ses i sträck, och därför passar DVD-formatet väldigt bra. Att få hem en låda med skivor och ta en helg för att sträck-glo en hel säsong är en av mina favorit-hobbys.
Att en väldesignad box, fylld med behind-the-scenes och extramaterial, ser jävligt snygg ut i hyllan är heller inte fel.
Utan fildelning hade jag troligtvis aldrig köpt TV-serier alls på DVD.

Spel
På spel-fronten har det faktiskt också vänt till företagens och skaparnas fördel. Jag har aldrig varit en stor spelare, utan har oftast bara testat det senaste spelet för att tröttna 30 minuter senare. Ofta har jag också tankat hem ett spel bara för att kunna umgås med mina kompisar, som spelar mycket mer än jag gör. Nuförtiden har jag en hyfsad spel-PC, en Xbox 360 och en nintendo Wii hemma. Till PCn köpte jag Valves Orange Box, ett spelpaket innehållandes några av de bästa spelen som gjorts detta decennium. 360n och Wiin är båda omoddade, så där har jag inte ens något val. Jag måste betala för spelen, vilket jag också gladeligen gör när de är så bra som Gears of War, Super Mario Galaxy och Call of Duty 4 är. Dock är det extremt snålt att jag måste betala för att få spela online på den ena konsolen, och inte har möjlighet att göra det alls på den andra. Helt otroligt egentligen, med tanke på dagens Internet-beroende.

Så vad kan man utläsa av detta? Är jag en usel, girig pirat som bara stjäl, snor och baxar och dessutom försöker rättfärdiga detta genom politiska motiv? Visst får du väl tycka det om du vill, men de flesta skulle nog inte hålla med. Att jag spenderar mer pengar nu än tidigare, trots fildelningen, är ett tydligt faktum. Det enda område där jag spenderar mindre pengar är musiken, och det beror till största del på att jag driver en medveten bojkott mot musikindustrin, och inte för att jag vill ha allt gratis. Jag medger även gärna att jag lyssnar på många ggr mer musik nu än tidigare, specifikt tack vare fildelningen, men att det är musik jag ändå inte skulle ha köpt om fildelningen inte varit ett faktum. Många vill argumentera att det inte är ett legitimt skäl, men det är det. Industrin har ingen rätt att kalla sig själva offer, om det enda de förlorar är pengar de bara önskar att de skulle kunnat få. Att jag fildelar musik är naturligtvis omoraliskt i deras ögon, och för tillfället även olagligt, men att det skulle vara stöld eller överhuvudtaget resultera i ekonomisk förlust är ren och skär lögn. Det är att påstå en sak, när all fakta pekar på något annat.

Till sist vill jag visa än en gång varför musikindustrin än dömd att gå under. På bussen till jobbet imorse såg jag en affisch upptejpad på busshållplatsens glas. Affischen gjorde reklam för en audition. En audition där 4 personer skulle vaskas fram ur massorna för att bilda ett band som “världens största skivbolag” redan hade organiserat lansering runt hela världen för. En “supergrupp” utan namn, utan material, utan ens medlemmar. Ändå får de möjlighet att bli världsartister. Istället för att se sig omkring och upptäcka alla fantastiska artister, band och grupper som bara väntar på en chans att bli hjälpta en liten, liten bit på vägen, så spenderar skivbolagen tid, pengar och arbetskraft på att bygga sin egen “supergrupp” från grunden. Det här är samma industri som klagar på att folk inte ger dem tillräckligt med pengar längre.

Jag undrar varför…