F för Frihet

En film som alla svenskar borde se är V For Vendetta, för den är så relevant nu som den någonsin har varit, och kommer vara, i dessa dagar. Den visar både på hur saker och ting har blivit, men även hur saker och ting skulle kunna bli. Paralleller som konspirations-teorierna angående Eflte September-attentatet i New York och sanningen bakom St. Mary’s och Three Waters-dåden i filmen är smått obehagliga, och tror vi verkligen inte att Londonborna snart kommer se omärkta skåpbilar åka förbi utanför fönstret, bilar fyllda med avlyssningsutrustning som enbart kompletterar alla de övervakningskamerorna som sitter uppsatta runt hela staden? Sverige då? När regeringen redan gjort klart att den vill veta allt vi tycker, tänker, säger och menar på Internet, hur lång tid tar det innan regeringen inte orkar vänta på att vi kopplar upp oss först? Hur långt är steget från fax-, telefon-, Internetövervakning till att staten lyssnar på oss även i våra hem? Åter till ämnet: hur skulle denna film någonsin kunna jämföras med vad som händer här?

Jag tänker berätta hur.

Föreställ dig V, klädd helt i svart och med masken framför ansiktet. Föreställ dig V lite plufsigare, lite sämre hållning. Föreställ dig V med en ljusare, inte i närheten lika dramatisk men minst lika angelägen röst. Ta sedan av masken, och skåda det inte jättesexiga ansiktet tillhörande allas vår egen Rick Falkvinge! Nej, Falkvinge är ingen terrorist eller revolutionär, men han är den enda som verkligen driver på revolutionen och manar på folket att sluta upp inte bakom honom, utan framför honom. Hur duktig Rick är på att svinga och kasta knivar vill jag helst inte veta (inte leka med knivarna, Rick!), men det är heller inte med våld vi kommer göra någon skillnad här i Sverige. Svenskar är duktiga på att tala och debattera, även om vi ibland gör det lite tyst, lite försiktigt, som för att inte råka förarga någon…
Poängen jag vill framföra är att vad vi har här i Sverige nu, är ett folk som börjar sluta upp bakom ett ideal, en idé. Demonstrationerna utanför riksdagen förra veckan bevisar detta, visar tydligt hur folket börjar få upp ögonen tack vare bloggosfärens ettriga kapande av uppmärksamheten från massmedias giriga händer. Falkvinge är en stor del i detta, men det är fortfarande folkets gemensamma förtjänst, genom bloggar och diskussioner, att det här händer här och nu.

Jag vet inte vem som skulle spela Evey, och kanske behövs hon inte då hon i filmen bara är förkroppsligandet av detta ideal, denna idé om hur folket tar tillbaka makten, men jag vet vilka resten av karaktärerna är.
Fredrik Reinfeldt behöver bara banta några kilo, lägga på ett tjugotal år på utseendet och odla lite mustasch så är han High Chancellor Adam Suttler personifierad. Kanske hetta på temperamentet en smula också, även om jag inte tvekar att tro att även han höjt rösten en smula på grund av bloggupproret de senaste veckorna.
Sten Tolgfors kan få spela Creedy. Lyder Reinfeldts minska vink, men ser hela tiden till sitt eget bästa och tvekar inte att göra vad han själv anser bäst, om det skulle falla så att det även gynnar hans eget välmående.

Marschen på riksdagen den 16:e September i år kommer synas och höras, märk mina ord, men ingalunda lever jag under vanföreställningen att det kommer bli så mäktigt som i filmen. För film är inte verklighet, och även om slutet i filmen är lyckligt (tja, ganska lyckligt i alla fall) så är det sällan så i verkligheten. OM vi lyckas störta regeringen och ta tillbaka makten, vad väntar då? Förmodligen fler makthungriga politiker som ser till att verka stå på folkets sida medan de är i minoritet, för att se utnyttja sitt överläge när de väl hamnar i majoritet (sossar, vänsterpartister och miljöpartister, jag tittar på er). Skit i det, vi kommer aldrig ha okorrupta och ärliga politiker i maktposition, men vi kan se till att även medan de konspirerar och smider sina politiska planer så vet de att folket tittar, lyssnar, märker allt som försiggår. Regeringen lyder under folket, det är dess funktion och dess syfte. När folket talar, är det regeringens uppgift att lyssna, och väljer den ändå att göra annorlunda får den ensam ta konsekvenserna för det.

Filmens magiska värld är trevlig för vi vet alltid hur det slutar. Vi kan alltid spola tillbaka och se varför saker hände, spola fram och se vad som kommer ske. I filmerna är alla karaktärer tydligt utmålade och man vet oftast redan från början vem som kommer förråda vem. Verkligheten är tyvärr inte lika enkel, om vi inte jobbar hårt för att göra den enkel. Vi har alla vårt ansvar, och även om vi svenskar säkert hellre skulle sitta och titta på riksdags-marschen framför TVn (seriöst, fattar du hur svårt det blir att komma ut från parkeringsplatsen efter marschen?!) så måste vi ibland ut och röra på oss, slänga Jantelagen i backen och ta oss i kragen. Demokratin är ett statsskick, men namnet är missvisande då den inte på något sätt upprätthålls av staten, utan av folket. Om vi inte röstar går demokratin i stöpet. Om vi inte visar vårt missnöje när staten inte längre representerar vår vilja, då är det vi som spikar i vår egen kista.

Den 16:e September kommer vi ses utanför riksdagen, men nej, jag kommer inte ha på mig någon slängkappa eller Rick-mask. Jag kommer vara där i egenskap av den demokratiska medborgare jag är, och tillsammans med alla er andra uttrycka mitt missnöje över hur illa regeringen tagit hand om vårt land.

I övriga roller bl.a.:

Statister bl.a.:

En ko funderar…

Jag sitter lugn framför skärmen, framför tangentbordet. Jag skriver sansat. Jag andas normalt, men under ytan bubblar ett raseri som bara sväller och växer för varje timme. Det är timmar det handlar om, bara timmar efter debatten igår kommer det nyputsade och blankskinande FRA-förslag som ska ersätta det som skjöts ned igår. Några timmar är allt som krävs för att alla de som i riksdagens plenisal ställt sig upp och ropat “NEJ!” nu fromt talar om “förstärkt integritetsskydd” och “skyddsinstanser”. Motståndet ekar tomt mellan stolarna, ett motstånd som av allt att döma var ett skådespeleri redan från början. Det var den socialdemokratiskt ledda regeringen som la fram förslaget i dess första inkarkation. Oppositionen har alltså allt intresse av att fortfarande se förslaget skrivas till lag, trots dess till synes stora ansträngningar att stoppa den.

Här hemma sitter jag framför datorn, idag som igår. Skulle velat vara utanför riksdagen, men är tvungen att jobba. Till skillnad från politiker som kan kvitta ut sig har jag inte ens någon ersättare. Till skillnad från politiker som kan stanna hemma för att det regnar måste jag göra mitt jobb, eller förlora det. Å andra sidan, till skillnad från politiker kan jag komma med egna förslag och idéer utan att bli mobbad, utfryst och lovad att aldrig mer ha en karriär inom svensk politik.

Det senaste året har varit ett händelserikt år, tyvärr inte så ofta i positiv bemärkelse. Vi har sett en korrupt polis få fortsätta sitt jobb som om ingenting hänt, och sveriges justitieminister försvara honom. Vi har läst om hur FRA, inte bara en utan flera gånger, avlyssnat svenska medborgare – och kommit undan med det. Förlåt, det där sista stämmer faktiskt inte, de blev ju faktiskt till och med belönade för sitt fina arbete. FRA ska inte bestraffas för att ha missbrukat det ansvar de haft tidigare, de ska ges utökat ansvar och som mest godtyckliga “regleringar” för hur ansvaret får utnyttjas. “Regleringar” var förresten ett populärt ord i riksdagsdebatten igår. Visst tycker man att “regleringar” borde betyda något i stil med “begränsningar”, “inskränkningar”? Icke. I politikens värld betyder “regleringar” att FRA måste förstöra information den samlat in, såvida den inte vill spara den. “Regleringar” betyder att FRA inte får spana på enskilda personer, såvida de inte tycker de borde få göra det. “Regleringar” som säger att trafik i teorin inte får avlyssnas om den bara tar omvägar runt landets gräns, men som i praktiken betyder att trafiken redan är avlyssnad när beslutet tas och att det ändå inte spelar någon roll då det inte ens går att säga vart trafiken tänker ta vägen.

Reinfeldt visade sin makthunger på bästa sändningstid. Riksdagspartierna visar alltför tydligt hur ense de egentligen är om förslaget, oavsett vad de vill låta påskina för oss bönder. Federley… Jag vill nog inte ens gå in på Fredrick Federley, allt jag vill säga har redan sagts på hans egen blog.

Det är en mörk dag, på många sätt och under alla omständigheter. Om Reinfeldt och hans lustiga lakejer har rätt så står vi inför ett terrorhot så totalt, så överväldigande att vi inte har en chans att skydda oss hur mycket avlyssning in än inför. Om de har fel står vi inför valet att tolerera en statsmakt som betraktar det egna folket som nötkreatur, eller att med våld störta makten.

Sen igår, och egentligen sen flera veckor innan dess, har jag gått omkring med ett växande förakt mot staten och allt den står för. Folk har i flera år anmärkt att USA blivit mindre och mindre demokratiskt, då Bush lägger sitt veto och fuskar och fejkar för att få sin vilja igenom. Vad har hänt med sverige under tiden? Det lilla trevliga, svensson-normala och mellanmjölksdrickande land vi alla lever i. Har vi verkligen inte förändrats något? Om vi såg Sverige och USA idag, utan att ha träffat dem förr, skulle vi inte anmärka hur de skulle kunna vara syskon? Hur lika näsor och ögon de har? Och titta, båda har den där lilla gropen i kinden också!

Det här är ingen bloggning, så jag länkar inte till någon. Det är svårt att surfa på nätet just nu utan att stöta på oräkneliga artiklar som alla säger samma sak ändå. Det här är vad en svensk medborgare tänker och tycker om sitt land.

Den här medborgaren tänker nämligen inte sitta tyst.