När grisar flyger…

En grupp med tonåringar bjöds in till EMIs huvudkvarter i London 2006. Cheferna ställde frågor och gästerna fick fylla i enkäter. Som tack för besväret ställde skivbolaget upp ett bord fullt med CD-skivor. Gratis. Fritt fram att plocka med sig det de ville ha. Trots detta lämnade alla tonåringar EMIs kontor tomhänta.

At the end of the session the EMI bosses thanked them for their comments and told them to help themselves to a big pile of CDs sitting on a table. But none of the teens took any of the CDs, even though they were free. “That was the moment we realised the game was completely up,” says a person who was there.

Den här enda, lilla anekdoten säger mer än något annat i fildelningsdebatten, tycker jag. Den visar så tydligt på vilken nivå skivbolagens målgrupp ligger, och hur hopplöst efter skivbolagen själva snubblar sig fram. Som Ars Technica påpekar handlar inte skivbolagen och deras lobbygruppers statistik om musikförsäljning som helhet, utan snarare om försäljning av CD-skivor specifikt. Då är det kanske inte så konstigt att siffrorna målar upp en bister verklighet, när man medvetet väljer att visa upp en produkt folk inte längre är intresserade av att köpa.

Jag förstår helt och fullt varför skivindustrin kämpar emot. Som vilken frisk människa som helst, kämpar de för sitt liv medan deras skepp sjunker, sakta men säkert. Notera dock att de skriker trots att båten fortfarande flyter utan större problem, med kanske bara ett par små hål i skrovet, än så länge. Kort sagt, naturligtvis går de med förlust, men omsätter fortfarande miljardbelopp om året. Inget av De Stora Fyra kommer gå i konkurs den närmsta tiden, det är ett som är säkert.

It’s often said that it’s hard to compete with free, and that may be true for some segments of the population. (Are college kids ever really going to cough up much cash?) But for most adults who don’t get off on breaking the law or on stiffing artists, it’s easy enough to compete with free. Make something that’s faster, more reliable, with better metadata and album art, and a huge DRM-free selection. Throw in charts, some editorial staff, and some community features, and money is there to be made.

Ars Technica säger vad jag har sagt länge: Folk vill betala för sig. Det är inte för att jag är pirat som jag köper mina favoritartisters skivor direkt från bandets egna webshop. Det är inte för att jag är pirat som jag gladeligen donerar pengar till skaparna av den bästa independent-filmen jag sett i år (tja, förra året blir det nu). Det är för att jag är en, enligt mig själv, relativt rimlig och resonabel person som inte är ute efter att ruinera någon. Allra minst mig själv.

Något som föreslagits förut, bland annat av Trent Reznor från Nine Inch Nails, är att skivbolagen går ihop och sätter upp något som faktiskt är värt att betala för. Ett OiNK med månadsprenumeration till exempel. Ett närmast oändligt bibliotek av all musik man kan tänka sig, allting DRM-fritt och perfekt taggat med original-grafiken och texter inbakat. Kombinera det med t.ex. Last.fm så att vi får tillgång till rekommendationer och topplistor och de har en fullständigt oslagbar produkt i sina händer. Det skulle kosta en bråkdel av dagens musikshoppar att driva, speciellt då alla delar på bandbredden genom Bittorrent-protokollet, vilket skulle kunna leda till mer humana priser och, i sin tur, ännu mer försäljning.

Slutligen, läs även intervjun med EMIs nya ägare efter uppköpet, Guy Hands, som precis som oss andra är förfärad över hur skivbolagen prioriterar sina resurser och missbedömer marknaden och sin position på den.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.