Jag, konsument

På bussen hem från jobbet igår började jag fundera lite på hur fildelningen påverkat mig, och hur jag “konsumerar” dagens kultur. Hur mycket mindre betalar jag egentligen nu när jag utnyttjar allt vad Internet har att erbjuda?

Musik
När jag köpte som mest musik, runt slutet av högstadiet och genom gymnasiet, betalade jag för mellan 10 och 15 skivor om året. Det ligger nog ganska väl inom ramen för vad som är normalt för en svensk person i den åldern. Musik var viktigt, och att leva utan musik var otänkbart. Hemma hade vi Telias “bredband” på en halv megabit, så visst var det möjligt att ladda ner musik men inget jag gjorde speciellt systematiskt. I skolan hade jag med mig min MiniDisc-spelare, och väskan full med små skivor. Skivorna hade jag spelat av analogt från farsans stereo, och ibland, när jag orkade, kunde jag släpa upp min lite mindre stereo till datorn på övervåningen, koppla den som förstärkare och omvandlare mellan datorn och MiniDiscen och spela in MP3-filer jag laddat ner.
Nu köper jag inte lika mycket musik, kanske 5-6 skivor om året. Beror detta på att jag laddar ner istället? Nej, jag skulle nog faktiskt inte säga det. Istället har jag blivit mycket mer politiskt medveten, och har dessutom upptäckt sidor som RIAARadar och möjligheten att köpa musik från utomlands med VISA-kort. Jag vägrar helt enkelt köpa musik som inte säljs antigen genom oberoende, mindre skivbolag eller av artisterna själva. Jag köper gärna musik, men jag vägrar bekosta megaindustrins intressen.

Film
Film köper jag definitivt mer av än musik. Bland annat har jag mer sympati för filmskapandet som en dyrare konstform att utöva, och är därför personligen mer benägen att betala för den. Kvalitetsskillnaden på billigare och dyrare utrustning är helt enkelt mer märkbar i film än i musik.
Även om biobesöken minskat en aning i antal den senaste tiden, så har jag aldrig köpt fler filmer på DVD än just nu. Detta trots att jag har en HD-TV och helst ser på nedladdade HD-rippar. Jag gillar helt enkelt att ha skivorna på ett fysiskt medium, och film är ofta bra mycket mer prisvärt än en musikskiva. Hotel Rwanda och Lost In Translation för 99kr på Ica, till exempel. Jämför det med att jag för 79kr på CDON bara får en enda skiva, en skiva som dessutom är snart 40 år gammal och som har täckt sina utgifter för minst 30 år sedan.
Även om jag inte köper film på DVD, då DVD-kvalitet faktiskt inte är så mycket att skryta med längre, så betalar jag gärna för den. Skaparna av The Man From Earth fick en donation på $10, motsvarande ~60kr, som tack för en fantastisk film. Varför just de, varför inte alla filmskapare? För att de hade respekt för sina fans, för att de insåg värdet i att fildelande fans fick filmen att nå ut till mer än 10ggr fler människor än den skulle gjort på egen hand. Självklart är det bara ett exempel, men ett exempel väl värt att visa upp.

TV-serier
Tack vare fildelningen har jag lyckats upptäcka serier som jag aldrig annars skulle ha hittat. Enormt många bra serier visas aldrig på svensk TV, så fildelningen är i många fall det enda alternativet att få tillgång till dem. Visst kan man köpa DVD-samlingar, men att spendera mellan 200kr och en tusenlapp på något man aldrig sett är lite väl riskabelt. TV-serier har den fördelen att de gärna ses i sträck, och därför passar DVD-formatet väldigt bra. Att få hem en låda med skivor och ta en helg för att sträck-glo en hel säsong är en av mina favorit-hobbys.
Att en väldesignad box, fylld med behind-the-scenes och extramaterial, ser jävligt snygg ut i hyllan är heller inte fel.
Utan fildelning hade jag troligtvis aldrig köpt TV-serier alls på DVD.

Spel
På spel-fronten har det faktiskt också vänt till företagens och skaparnas fördel. Jag har aldrig varit en stor spelare, utan har oftast bara testat det senaste spelet för att tröttna 30 minuter senare. Ofta har jag också tankat hem ett spel bara för att kunna umgås med mina kompisar, som spelar mycket mer än jag gör. Nuförtiden har jag en hyfsad spel-PC, en Xbox 360 och en nintendo Wii hemma. Till PCn köpte jag Valves Orange Box, ett spelpaket innehållandes några av de bästa spelen som gjorts detta decennium. 360n och Wiin är båda omoddade, så där har jag inte ens något val. Jag måste betala för spelen, vilket jag också gladeligen gör när de är så bra som Gears of War, Super Mario Galaxy och Call of Duty 4 är. Dock är det extremt snålt att jag måste betala för att få spela online på den ena konsolen, och inte har möjlighet att göra det alls på den andra. Helt otroligt egentligen, med tanke på dagens Internet-beroende.

Så vad kan man utläsa av detta? Är jag en usel, girig pirat som bara stjäl, snor och baxar och dessutom försöker rättfärdiga detta genom politiska motiv? Visst får du väl tycka det om du vill, men de flesta skulle nog inte hålla med. Att jag spenderar mer pengar nu än tidigare, trots fildelningen, är ett tydligt faktum. Det enda område där jag spenderar mindre pengar är musiken, och det beror till största del på att jag driver en medveten bojkott mot musikindustrin, och inte för att jag vill ha allt gratis. Jag medger även gärna att jag lyssnar på många ggr mer musik nu än tidigare, specifikt tack vare fildelningen, men att det är musik jag ändå inte skulle ha köpt om fildelningen inte varit ett faktum. Många vill argumentera att det inte är ett legitimt skäl, men det är det. Industrin har ingen rätt att kalla sig själva offer, om det enda de förlorar är pengar de bara önskar att de skulle kunnat få. Att jag fildelar musik är naturligtvis omoraliskt i deras ögon, och för tillfället även olagligt, men att det skulle vara stöld eller överhuvudtaget resultera i ekonomisk förlust är ren och skär lögn. Det är att påstå en sak, när all fakta pekar på något annat.

Till sist vill jag visa än en gång varför musikindustrin än dömd att gå under. På bussen till jobbet imorse såg jag en affisch upptejpad på busshållplatsens glas. Affischen gjorde reklam för en audition. En audition där 4 personer skulle vaskas fram ur massorna för att bilda ett band som “världens största skivbolag” redan hade organiserat lansering runt hela världen för. En “supergrupp” utan namn, utan material, utan ens medlemmar. Ändå får de möjlighet att bli världsartister. Istället för att se sig omkring och upptäcka alla fantastiska artister, band och grupper som bara väntar på en chans att bli hjälpta en liten, liten bit på vägen, så spenderar skivbolagen tid, pengar och arbetskraft på att bygga sin egen “supergrupp” från grunden. Det här är samma industri som klagar på att folk inte ger dem tillräckligt med pengar längre.

Jag undrar varför…

4 thoughts on “Jag, konsument

  1. Jag måste säga att jag verkligen känner igen mig i dina skriverier, även jag spenderar mycket mer pengar nu än någonsin innan på “underhållning”.

    Vill bara påpeka att det där med att bygga sin egen “supergrupp” från grunden är långt ifrån något nytt. I omvänd kronologisk ordning så har vi, de som jag känner till;

    Five, Spice Girls, Fame.

  2. Jo, naturligtvis är det inget nytt med producent-skapade grupper i musikvärlden, det jag ifrågasätter är om det behövs. Speciellt i en ny värld där skivindustrin klagar på minskade inkomster känns det udda att lägga så mycket pengar på arbete och marknadsföring av skapade grupper, istället för att hitta befintliga, intressanta artister på ställen som t.ex. Myspace.

    Skivindustrin är lika bakvända som filmindustrin, båda klagar över att piraterna kostar dem pengar, samtidigt som de lägger ut mer pengar än någonsin på saker som inte ens har med skapandet av musik eller film att göra.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *