Jag fick min Yashica igår, efter en lång, förväntansfull dag. Som förberedelse hade jag tagit med mig lite film, eftersom vi skulle direkt från jobbet ut på middag på kvällen. Två rullar Fomapan 400 gick åt, varav en på EI1600 (den får nog bli i D76, vågar inte pusha så hårt med Caffenol). Det gick väldigt fort att lära sig kameran, kanske för att jag sugit i mig varenda video på Youtube som visar en likadan kamera, och hur den fungerar. Man måste ju vara förberedd!

Även om det inte är exakt mitt exemplar, så är här en bild på underbarnet:

Den är lite knepig att fokusera med, särskilt när det är mörkt och man fotar med stor bländare. Den lilla luppen man kan fälla upp för att assistera stjälper nästan mer än hjälper, eftersom den inte sitter särskilt rakt och man måste hålla i den med ena handen för att få den i precis rätt vinkel. Trots det ger det en mysigt varm känsla i magen att se hela motivet stort och fint på den 6x6cm stora slipade glasytan.

I helgen var jag även ute och fotade ett par rullar för 620 Camera Day, en fotogrupp på Flickr som propagerar för kameror med film i 620-formatet, sedan länge nerlagt av Kodak. Brownien fick bli matad med Fomapan 400 (det var mulet och lite regnigt, så “sunny 16” sa cirka två stop lägre exponering, normalt ISO100), och tillsammans gick vi en runda omkring Edsberg. Några av bilderna ser ni här:

Notera den extrema förvrängningen och oskärpan på sidorna, och hur oskärpan sprider sig radialt ut från mitten av bilden.

Jag ska nog ta ut min Yashica på en liknande runda, kanske fota några av samma motiv för att kunna jämföra. I teorin ska Yashican vara oerhört mycket skarpare och bättre, så det blir spännande att se hur den presterar.

Oavsett hur bilderna blir är den ett oerhört fint tillskott till min sakta växande samling gamla kameror. Jag vet inte riktigt vad som är mitt nästa mål, men en Hasselblad 500C skulle knappast sitta fel. Jag behöver bara ett sätt att skrapa ihop 20-30.000 kronor…

För ett tag sedan började jag fotografera på riktig film, något jag tidigare inte gjort sedan min fotokurs i gymnasiet. Även om jag kom ihåg grundprinciperna så var jag klart rostig, och det tog en lång, svettig stund innan jag fick på filmen på spiralen inne i mitt mörklagda badrum. Efter en massa svärande kunde jag stänga burken, gå ut i köket och metodiskt ställa upp alla mina kemikalier i ordning, upphällda i uppmärkta mätbägare, och starta min framkallningsklocka.

25 minuter senare hade jag en lång, genomskinlig plastremsa i handen. Märkligt nog hade det dessutom uppstått bilder på den!

Efter det var jag helt hooked på analog film och framkallning. Jag har absolut inget emot digitala kameror, men med dagens teknologi behöver man inte längre bry sig om någonting utöver motivet man fotograferar. Allt annat sker automatiskt och magiskt och oföljbart inne i digitala chip, i delar av kameran man aldrig kommer åt (om man inte tappar den och den går i tusen bitar). Det jag vill åt är den mer råa, rena och tekniska delen av fotografering. Jag fascineras över hur ett hål och en rulle plast kan resultera i perfekta avbilder av världen och vår verklighet. DET är vad som driver mig. Att titta på bilderna sedan är bara skön avslappning.

Eftersom jag är rätt kass på att komma ut och faktiskt fotografera upp mina filmrullar så visade det sig snart att filmframkallaren jag köpt går ut långt innan jag hinner använda upp den. Inte bara blir det dyrt i längden, men det är dessutom omständigt att köpa nytt, eftersom det bara finns på ett par platser i Stockholm, eller med dyr frakt på nätet.

Något jag tidigare hört talas om var att framkalla film i kaffe. Jag avfärdade det först som rolig kuriosa, något man tvingats göra i obekväma situationer där inga kemikalier eller annan utrustning fanns till hands. Senare stötte jag på grupper med folk som pysslade med kaffeframkallning även idag!

Blandningen kallas idag populärt för Caffenol, och i grunden handlar det helt enkelt om att använda starkt kaffe som framkallarvätska. Senare förfinades receptet, och idag ingår målarsoda (natriumkarbonat) och vitamin C, vilket betecknas som Caffenol-C. Det är nu Caffenol börjar bli ett förhållandevis pålitligt alternativ för filmframkallning, och det är många som får ut väldigt fina resultat utav det.

Mitt första experiment med Caffenol-C gick sådär. Jag hittade någon blog med vad jag tyckte var ett OK recept, och jag chansade på en framkallningstid på 13 minuter. Det blev förvisso bilder på filmen, men den var grovt underframkallad och jag fick överexponera den kraftigt när jag scannade den för att få ut något sevärt alls. Jag hade tagit två rullar Ilford PanF+ på ISO50 inne i Gamla Stan och runt Slussen, den ena framkallad i vanlig D76 enligt instruktioner, den andra i Caffenol. Skillnaden var markant.

Just nu står det två rullar Kodak Tri-X 400 i kylskåpet, och de ska få ingå i mitt andra försök med Caffenol. Den här gången kallas receptet Caffenol-C-Li, och innehåller förutom basingredienserna även jod, i det här fallet i formen av 2-kronors jod-salt från Lidl. Denna gång tänker jag även ta noggrannare anteckningar, så att jag vet vad jag gjort när jag ser hur fel det blev. Resultatet, och det exakta receptet, kommer jag lägga upp här senare. Välkommen tillbaka då!