Everyone stays friends. Everyone gets paid. Everyone has a fucking future.

Nej, jag har inte gjort några nyårslöften i år. Det tjänar inget till, det blir varken lättare eller svårare att hålla löftena om de råkar vara gjorda vid en precis tidpunkt en gång om året. Istället försöker jag nå de mål jag redan satt för mig själv sedan tidigare.

Till exempel så vill jag gå ner i vikt (är det inte den ena klyschan så är det den andra…), men det är svårt att göra om man bara går på gymmet och harvar lite två ggr i veckan, utan att verkligen ha någon koll. Så varför inte kombinera min upphetsning över tekniska prylar med önskan att tappa några kilon? Naturligtvis använder jag nu min iPod Touch för att mappa mina kilon (med Weightbot, en app för 15 ynka kronor) från dag till dag. Eftersom en av julklapparna dessutom var en digital badrumsvåg hoppas jag nu åtminstone kunna få en överblick över hur min vikt rör sig.

Är det någon annan som har några bra tips på enkla hjälpmedel man kan använda sig av för att bättre utnyttja de gånger man tränar?

Snö, ja… Vem hade kunnat tro att vi skulle få minusgrader med dubbla siffror i över en vecka? Sen snön kom har det dessutom rullat in dimmoln så att träden är alldeles kritvita av rimfrost. Helt underbart vackert är det…

In other news, jag vill ha en iPhone. Min Nokia 5800 är väl bra, men den slår sig helt enkelt slätt mot iPhonen. Ta som exempel att jag skrivit hela detta inlägg på min iPod touch, nästan utan att behöva korrigera ett enda stavfel själv. En mp3-spelare hanterar skrivande bättre än min faktiska telefon! Hur sorgligt är inte det? Det kan hända att nokian är bättre på vissa saker, men det borde vara talande att jag har mer nytta av min iPod med bara wlan än min telefon med 3G och hela faderuttan. Så nej, även om nokian är bättre än många andra telefoner jag haft tidigare (typ alla), så blir det nog en blank, fin iPhone såfort bindningstiden på min gamla gått ut. I can’t wait.

Upphovsrättsindustrin om piratkopiering:

Men, du har ju inte betalat för det!

En vanlig konsument om DRM:

Men, jag har ju betalat för det!

Ingen är oskyldig. Båda sidorna beter sig som svin ibland. Alla är vi sambos i samma glashus, och alla står vi och kastar sten på varandra.

Vad jag inte förstår är hur industrin kan komma undan med att kalla alla kunder för tjuvar, förbjuda sina kunder att göra det de har laglig rätt att göra, samt att stjäla tillbaka vad kunderna redan betalat för, och som det inte kostat industrin ett endaste öre att sälja till att börja med! Hur kan man behandla människor på det viset, och ändå vara helig nog att gråta tårar när människor slår tillbaka?

Nej, det är verkligen inte tydligt vilken sida som är den goda, och vilken som är den onda. Hur mycket politikerna och lobbyisterna än vill utmåla hela diskussionen som svartvit, så är den urvaskat grå som den någonsin kan bli.

Jag tänker inte uttala mig om vem som lider mest i den här situationen, men jag tror mig vara berättigad att uttala att det är artisterna och upphovsmännen som tjänar minst på att vi fortsätta harva i samma spår. Ingenting kommer någonsin bli bättre förrän vi inser vad det faktiska problemet är, och inriktar oss på att eliminera det till att börja med.