Vafan är grejen med Google Reader?

Går man till DN.se idag så är förstasidesnyhet nummer två i ordningen att Google planerar att stänga ner sin RSS-tjänst, Reader. Det rankar alltså mitt emellan väpnat rån i innerstan, och att Katolska kyrkan fått en ny påve. Kontrastera detta med att ett av de två skälen Google gett till nedstängningen är sjunkande användarantal.

Innan vi går vidare kanske jag ska förklara vad Google Reader är, för de som inte vet, och varför jag tycker tjänsten är viktig. Reader är en webbtjänst, som nästan alla Googles produkter, som läser in data via RSS (Really Simple Syndication). RSS är ett simpelt format för att lista information, oftast kronologiskt. Till exempel skulle en RSS-ström för DN.se innehålla varje nyhet i den ordning de publiceras, en efter en, typiskt med en snutt utav innehållet och en länk till sidan. Ibland innehåller den kanske hela artikeln. Reader funkar då som så att den samlar flera sådana här RSS-strömmar, och följer dessa i bakgrunden, dygnet runt. Allt som publiceras i strömmarna sparas, och användaren kan när som helst logga in och se en lista över nyheter, artiklar, länkar, bilder eller vad som helst som dessa strömmar innehåller.

Jag använder alltså Reader ungefär som mitt fönster till hela internet. Allt som inte är statiska webbsidor, utan sidor med innehåll som ständigt förändras och uppdateras, tar jag in via Reader. På så vis spelar det ingen roll när jag har tid att läsa nyheterna, utan jag kan stega igenom dem en efter en när jag känner för det. Jag får en lista med alla bilder som mina vänner och bekanta laddat upp på Flickr, i kronologisk ordning, och kan titta på dem allihop i följd. Varje gång något av mina favoritband går ut med ett datum för en konsert, då står det och väntar på mig när jag loggar in i Reader, och jag behöver aldrig missa ett tillfälle att gå och lyssna på dem.

Ni förstår då kanske att jag är en smula upprörd att Google väljer att helt kallt lägga ner en sådan tjänst. Att dessutom hänvisa till “det är ändå ingen som använder det” är ett slag i ansiktet, då det är väldigt många som använder det (vilka andra tjänsters nedläggning hamnade senast mitt på DN.se?), och de som gör det är i många fall väldigt beroende av just den sortens tillgänglighet.

Problemet med RSS redan från grunden är dock att det just bara är innehållet som följer med, ingenting annat. Det finns väldigt begränsade möjligheter att visa reklam, eller försöka leda användarna vidare in på sidorna de hämtar datat ifrån. Folk läser det de är intresserade av, och ingenting mer. Jämför detta med nya älsklingsbarnet “sociala medier”, där användarna bombarderas av tonvis med information de inte efterfrågat, och kanske inte är det minsta intresserade av, samt en stor mängd reklam (mer eller mindre direktriktad) och annonser. Vilket tror du Google och dess kunder (hint: om du trodde du var deras kund så kunde du inte ha mer fel. Det är företagen som köper reklamplatser som är Googles kunder. Vi, användarna, är produkterna Google säljer) är mest intresserade av? Varför tror du Google lanserade Google+?

Kriget mellan marknadsekonomin och det fria Internet har pågått länge, och slagen är så små och oblodiga att det sällan är någon som märker av det överhuvudtaget. Men där Facebook steg-för-litet-steg introducerat en vinstdrivande reklamförsäljning på sin sida, så skär Google hej-vilt i sin egen kropp i ett försök att banta ner sig, fort. Allt som inte är tjänster som styrs hårt uppifrån, och vars innehåll kan kontrolleras av Google själva, ska bort. Mail, dokument och Youtube är ställen där Google antingen kan pressa ut massor av reklam eller ta in massor av information om dig, som de sedan kan sälja till reklambolagen, och som därmed hjälper till att tjäna pengar. Reader, där användarna helt och hållet själva bestämmer vad de vill se och hur, och där inget innehåll faktiskt genereras, tas bort och läggs ner trots att användarna är högst intresserade av att fortsätta använda tjänsten.

Nu har vi, användarna, alltså fått drygt tre månader på oss att hitta en annan tjänst där våra behov tillgodoses… För det är något Google inte är intresserade av, eftersom det inte går att sälja. Det är talande att det samma dag som Readers nedläggning publicerades också började spridas information om att Google rensar bort såkallade “ad blockers” från Google Play, Androids app-butik. Inte nog med att de tar bort tjänsterna där vi slipper reklamen och Googles ständiga översyn, de försöker även ta bort möjligheten att slippa reklamen i de kvarvarande tjänsterna när vi använder deras plattform.

Det är vi, användarna, som är produkten. Det är reklambolagen som är Googles kunder. Det är tragiskt att inte fler vet om detta, och fortsätter använda Googles gratis-tjänster i tron att det är ett altruistiskt storbolag som bara vill mänsklighetens bästa. Vi betalar för Googles tjänster varje gång vi använder dem, genom att utsätta oss för reklamplatserna de säljer ut och genom att bidra med data om oss själva, vad vi äter, vilka TV-program vi tittar på, vart vi står politiskt och vilka produkter vi är mest benägna att konsumera.

Det här är inte jag som bara är mitt vanliga, cyniska jag. Jag menar inte att det här är världens undergång, inte ens att det nödvändigtvis är något negativt överlag. Vad jag menar är att det är såhär vår värld fungerar idag, och vi måste börja bli mer medvetna om det. Det är inte bara reklam i formen av annonser på stan, eller reklamfilmer på TVn, som gör oss till de värdefulla produkterna för företagen, det är nästan allt vi gör. Varje mobilsamtal vi ringer, varje SL-resa vi gör, varje “like” på Facebook, varje sekund av Youtube-klipp vi ser och varje poäng på våra Ica-kort.

Det är du som säljs, så var åtminstone med och bestäm ditt eget pris.

Mitt Twitter-körsbär har spruckit

Så var dagen kommen när Martin1010110 skickade sitt första tweet ut i cyberrymden. Jag vet inte ens om någon läste det, men nu finns det där. Så länge Twitter finns kvar, så kommer mina max 140 tecken långa meddelanden finnas på internet för vem som helst att läsa. Även om Twitter skulle lägga ner, så har förmodligen Google och andra företag indexerat, scannat och cachat mina tweets flera gånger om.

Det är en lite skrämmande tanke ändå, att det man säger aldrig riktigt kan bli osagt. Om jag säger något till dig, ansikte-mot-ansikte, så färdas ljudvågorna kanske något 10-tal meter innan de försvinner helt och hållet. Om ingen annan än du fanns i närheten och kunde registrera mina ljudvågor, så är du nu den enda i hela världen som överhuvudtaget vet vad jag har sagt. En person, utav 6 miljarder. Men när jag skriver något på Twitter så kan precis vem som helst med en dator, mobil eller till och med MP3-spelare, läsa det jag skrivit både nu och i många, många år framöver.

Så vad är poängen med Twitter då? Tja, för mig är det mest en kul grej, något man måste ha provat på innan man riktigt kan uttala sig om det. Visst känns det roligt att kunna skriva precis vad man gör i varje ögonblick, som om det faktiskt vore viktigt för något att veta. Är det någon som tänker något mer än “jaha” när de läser att jag precis klivit ur duschen? Att jag sitter på jobbet (igen)? Eller att jag fått mina deklarationspapper med posten? Tveksamt, men varför inte? Om inte för andra, så är det åtminstone skönt att själv få skriva av sig, även om det är kort. Plita ner en tanke man annars glömmer bort, skicka en fråga till någon eller bara rent allmänt skicka ut en åsikt till världen, så att ingen kan påstå att de inte vet vart man står.

Jag misstänker att min Twitter-vistelse kommer bli ganska kort, precis som min Tumblr och min Facebook. Bloggandet har kommit och gått, och Flickr är faktiskt en riktigt underbar tjänst, men många av alla dessa mikrobloggar, sociala medier och vänskapsringar är helt enkelt bara för mycket tjafs. Det är lite som att gå till närmsta skolmatsal och skriva upp sig på precis varenda självhjälpsmöte, varje föräldramöte, varje skolavslutning och skolstart och varje klass-show. Varför lurar jag mig själv att jag är intresserad av andra människors varenda liten detalj på internet, när jag inte kunde bry mig mindre i verkligheten?

För att jag kan, förmodligen. För att möjligheten finns där, bara några knapptryckningar bort.