Ateism och tro

Tydligen är jag religiös. Eftersom jag saknar tro på Gud, så är jag “utifrån en beteendemässig definition” tillhörande en ny religion: Ateismen (religioner får skriva sina namn med stora bokstäver). Deeped tycker alltså att alla som inte tror på Gud vill övertyga resten av mänskligheten om att deras icke-tro är en Sanning med stort s, och att det bara handlar om en ny sorts religion, en religiös anti-religiositet.

Visst har ateismen fått en viss uppsving den senaste tiden, och med Humanisternas reklamkampanj har det höjts en hel del röster ifrån alla möjliga håll. Det lustiga är att ingen blivit upprörd över Svenska Kyrkans reklam på tunnelbanan och i bussar. Varför inte det? När någon skriver “Gud finns nog inte“, först då handlar det om att vilja påtvinga mänskligheten en åsikt.

För min del handlar det om att jag inte tror, det är en ytterst subjektiv sak – och jag behöver inte bevisa för mig själv eller andra om det är logiskt eller inte att säga att Gud finns eller inte.

Det låter ju jättebra, men vart fanns den mentaliteten innan Humanisternas kampanj? Varför reagerade Deeped inte över de svenska kyrkornas vilja att bevisa för mig att Gud visst finns, att övertyga mig om att tro? Varför är det så fult att öppet visa och diskutera sin icke-tro, men helt tillåtet och normalt att öppet visa och diskutera sin tro?

För mig handlar ateism minst lika mycket om att vara religiös som att tro på någon teism. Att vara ateist handlar om att driva sin tro, sin upplevelse av Guds icke-existens med samma retorik och med samma inriktning på att överbevisa som vilken annan religion som helst. För i grunden handlar religion om att hålla ett antal teser som sanna – tro är ett försanthållande.

För deeped kanske det är så, men knappast för mig, eller för några av de andra ateister jag samtalat med. Vi driver ingen tro själva, vi ifrågasätter enbart andras tro. Där de säger “Gud älskar dig”, frågar vi varför de tror Gud finns överhuvudtaget. Där de säger “Allah hatar västs gudlöshet!” frågar vi varför vi inte kan döma ett samhälle efter framgång, istället för gudsfruktan. Ateister är generellt inte ute efter att tvinga på andra människor en icke-tro, utan att få dem att själva ifrågasätta sin egen tro. När det vart en religiös företeelse att överhuvudtaget vara skeptisk till något vet jag inte. Är Deeped själv religiös som inte tror på tomten? Jag skulle satsa pengar på att han inte skulle hålla det för något annat än sant att tomten inte finns på riktigt, men när jag har exakt samma åsikt om Gud, då är det jag som är talibanen.

Det finns en metafysik som inte går att hantera med grundläggande logiska men inte heller teistiska argument. Det är hela tiden ett ekvilibrium av icke-vetande när det gäller Guds existens eller icke-existens.

Precis, vilket är hela poängen med Humanisternas kampanj och den ateistiska rörelsen: att ifrågasätta vi i hundratals år tagit för sanning. Ateister frågar “du kan inte egentligen veta att Gud finns, så varför tror du att han gör det”? Jag håller helt med om att det inte går att veta att Gud finns, och det är just därför jag finner det så absurt att folk ändå tror att han gör det.

Teister jag pratat med hatar när jag använder Flygande SpagettiMonstret eller tomten eller den Rosa Enhörningen som löjeväckande motexempel, men jag tror att det är just för att det visar på hur löjligt det är att tro på något som inte går att veta. Det är löjligt att tro på tomten som vuxen, det är löjligt att hävda att det finns ett samband mellan sjöpiraternas minskande antal och växthuseffekten och det är löjligt att tro att det finns rosa enhörningar. Ändå är det helt accepterat, till och med respekterat, att säga att man tror på Gud. Ateister undrar bara varför det är så.

Deeped har sin syn på vad ateisterna och humanisterna vill åstadkomma, och som ateist själv kan jag inte annat än tycka att han har fel. Inget av det han skriver beskriver mig, eller någon annan jag känner, på något sätt. Det är en, för mig, helt främmande tolkning av det som händer just nu som han framställer.

Ateism är att inte ha någon tro på Gud, eller att tro att Gud inte finns överhuvudtaget. Det är vad ordet betyder, inget annat. Det finns ingen Sanning med stort s bakom ateismen, den har ingen karismatisk grundare och det finns inga förhållningsregler. Ateism beskriver ett personligt ställningstagande, varken mer eller mindre. Kanske skulle Deeped försöka förstå det innan han tar fram sin allra bredaste målarpensel.

En gång till, med övertygelse!

Ateister och ateismen har alltid varit en nagel i ögat på de religiösa, i Sverige kanske mer specifikt de kristna. Rent generellt känns det som att kristendomens huvudsyfte är att lägga sig i folks liv, vare sig de redan är frälsta eller inte. Så, vi har alltså en situation där de som kallar sig ateister, och därmed inte uttalar sig om gudar och tro, är direkt stötande för de som kallar sig religiösa.

Många verkar vara av övertygelsen om att ateister går omkring och förnekar Gud så ofta de kan. Om en diskussion råkar luta åt tro så hoppar ateisten fram och skriker “ha ha, ni är alla lurade! Det finns ingen Gud!”, men så är inte fallet. Ateister tror inte på Gud för att det inte finns någon mening med det. Ateister tror inte ens det finns någon mening med att tro att det finns en Gud, eller någon annan gud för den delen. Vi är alltså aktivt passiva, medvetet omedvetna, om allt vad gudar och tro är, och detta är något som ständigt och jämt missförstås.

Alltså, att försöka ogiltigförklara ateism, och alla dess släktingar, genom att föra argumentet “Gud finns för att Gud finns” funkar inte riktigt. Inte heller funkar det att säga att Gud finns för att vi inte vet om han, eller något annat, finns, och att vi därför måste anta att han finns. Varför måste vi anta det? Kan vi inte bara… Jag vet inte, låta bli?

Jag förstår att det måste vara enormt frustrerande för en övertygad kristen att bli påmind om de gudlösa ateisterna, men jag önskar att de kunde lägga sin energi på att utforska sin egen tro istället för alla andras. Att ateismen blivit någon av en aktivistisk rörelse (inte så mycket i Sverige, men väl i USA och andra länder) beror snarare på att kristendomen, eller de religioner som anses vara i majoritet där, är och har varit aktivistiska redan så länge. Som gudlös orkar man bara höra så många gånger att man är dum i huvudet som inte tror, innan man börjar försöka frälsa tillbaka.

Det finns ett mycket klokt citat som används alldeles för sällan, som belyser det orimliga och ologiska i den religiösa strukturen. Att tro är alltså i sig inget fel, men det är fel att anta – i vissa fall förvänta sig – att andra tror likadant eller på samma sak som en själv.

I contend that we are both atheists. I just believe in one fewer god than you do. When you understand why you dismiss all the other possible gods, you will understand why I dismiss yours.

– Stephen Roberts