Vafan är grejen med Google Reader?

Går man till DN.se idag så är förstasidesnyhet nummer två i ordningen att Google planerar att stänga ner sin RSS-tjänst, Reader. Det rankar alltså mitt emellan väpnat rån i innerstan, och att Katolska kyrkan fått en ny påve. Kontrastera detta med att ett av de två skälen Google gett till nedstängningen är sjunkande användarantal.

Innan vi går vidare kanske jag ska förklara vad Google Reader är, för de som inte vet, och varför jag tycker tjänsten är viktig. Reader är en webbtjänst, som nästan alla Googles produkter, som läser in data via RSS (Really Simple Syndication). RSS är ett simpelt format för att lista information, oftast kronologiskt. Till exempel skulle en RSS-ström för DN.se innehålla varje nyhet i den ordning de publiceras, en efter en, typiskt med en snutt utav innehållet och en länk till sidan. Ibland innehåller den kanske hela artikeln. Reader funkar då som så att den samlar flera sådana här RSS-strömmar, och följer dessa i bakgrunden, dygnet runt. Allt som publiceras i strömmarna sparas, och användaren kan när som helst logga in och se en lista över nyheter, artiklar, länkar, bilder eller vad som helst som dessa strömmar innehåller.

Jag använder alltså Reader ungefär som mitt fönster till hela internet. Allt som inte är statiska webbsidor, utan sidor med innehåll som ständigt förändras och uppdateras, tar jag in via Reader. På så vis spelar det ingen roll när jag har tid att läsa nyheterna, utan jag kan stega igenom dem en efter en när jag känner för det. Jag får en lista med alla bilder som mina vänner och bekanta laddat upp på Flickr, i kronologisk ordning, och kan titta på dem allihop i följd. Varje gång något av mina favoritband går ut med ett datum för en konsert, då står det och väntar på mig när jag loggar in i Reader, och jag behöver aldrig missa ett tillfälle att gå och lyssna på dem.

Ni förstår då kanske att jag är en smula upprörd att Google väljer att helt kallt lägga ner en sådan tjänst. Att dessutom hänvisa till “det är ändå ingen som använder det” är ett slag i ansiktet, då det är väldigt många som använder det (vilka andra tjänsters nedläggning hamnade senast mitt på DN.se?), och de som gör det är i många fall väldigt beroende av just den sortens tillgänglighet.

Problemet med RSS redan från grunden är dock att det just bara är innehållet som följer med, ingenting annat. Det finns väldigt begränsade möjligheter att visa reklam, eller försöka leda användarna vidare in på sidorna de hämtar datat ifrån. Folk läser det de är intresserade av, och ingenting mer. Jämför detta med nya älsklingsbarnet “sociala medier”, där användarna bombarderas av tonvis med information de inte efterfrågat, och kanske inte är det minsta intresserade av, samt en stor mängd reklam (mer eller mindre direktriktad) och annonser. Vilket tror du Google och dess kunder (hint: om du trodde du var deras kund så kunde du inte ha mer fel. Det är företagen som köper reklamplatser som är Googles kunder. Vi, användarna, är produkterna Google säljer) är mest intresserade av? Varför tror du Google lanserade Google+?

Kriget mellan marknadsekonomin och det fria Internet har pågått länge, och slagen är så små och oblodiga att det sällan är någon som märker av det överhuvudtaget. Men där Facebook steg-för-litet-steg introducerat en vinstdrivande reklamförsäljning på sin sida, så skär Google hej-vilt i sin egen kropp i ett försök att banta ner sig, fort. Allt som inte är tjänster som styrs hårt uppifrån, och vars innehåll kan kontrolleras av Google själva, ska bort. Mail, dokument och Youtube är ställen där Google antingen kan pressa ut massor av reklam eller ta in massor av information om dig, som de sedan kan sälja till reklambolagen, och som därmed hjälper till att tjäna pengar. Reader, där användarna helt och hållet själva bestämmer vad de vill se och hur, och där inget innehåll faktiskt genereras, tas bort och läggs ner trots att användarna är högst intresserade av att fortsätta använda tjänsten.

Nu har vi, användarna, alltså fått drygt tre månader på oss att hitta en annan tjänst där våra behov tillgodoses… För det är något Google inte är intresserade av, eftersom det inte går att sälja. Det är talande att det samma dag som Readers nedläggning publicerades också började spridas information om att Google rensar bort såkallade “ad blockers” från Google Play, Androids app-butik. Inte nog med att de tar bort tjänsterna där vi slipper reklamen och Googles ständiga översyn, de försöker även ta bort möjligheten att slippa reklamen i de kvarvarande tjänsterna när vi använder deras plattform.

Det är vi, användarna, som är produkten. Det är reklambolagen som är Googles kunder. Det är tragiskt att inte fler vet om detta, och fortsätter använda Googles gratis-tjänster i tron att det är ett altruistiskt storbolag som bara vill mänsklighetens bästa. Vi betalar för Googles tjänster varje gång vi använder dem, genom att utsätta oss för reklamplatserna de säljer ut och genom att bidra med data om oss själva, vad vi äter, vilka TV-program vi tittar på, vart vi står politiskt och vilka produkter vi är mest benägna att konsumera.

Det här är inte jag som bara är mitt vanliga, cyniska jag. Jag menar inte att det här är världens undergång, inte ens att det nödvändigtvis är något negativt överlag. Vad jag menar är att det är såhär vår värld fungerar idag, och vi måste börja bli mer medvetna om det. Det är inte bara reklam i formen av annonser på stan, eller reklamfilmer på TVn, som gör oss till de värdefulla produkterna för företagen, det är nästan allt vi gör. Varje mobilsamtal vi ringer, varje SL-resa vi gör, varje “like” på Facebook, varje sekund av Youtube-klipp vi ser och varje poäng på våra Ica-kort.

Det är du som säljs, så var åtminstone med och bestäm ditt eget pris.

Vem fan vill köpa musik, egentligen?

Gårdagens inlägg fick mig att börja fundera… Vem fan vill köpa musik, egentligen?

Konceptet att “köpa” musik har ju funnits och varit de facto-alternativet i allas vår livstid, men det är få som ifrågasatt det. Vi har tyst accepterat att bara för att det är möjligt att sälja musik på fysiskt medium, så är det också det enda sättet att sälja musik. Det är inte fildelningen som fått människor att öppna ögonen inför denna frågeställning, utan Internet och informationstekniken överhuvudtaget.

DN skriver om hur uttrycket, och skällsordet, ‘sellout‘ har mist sin forna betydelse. Det är helt enkelt ingen som bryr sig längre, i ett samhälle där alla är sellouts, på sin höjd bara i varierande grad. Även Indieband säljer sina låtar till reklam och marknadsföring, utan att blinka. För alla de som en gång skulle setts som ‘sellouts‘, så är det nu uppenbart att exemplarframställning, och även exemplarförsäljning, är ett i stort utdött koncept. Folk idag har gått från att konsumera musik till att bara lyssna på den. Det spelar mindre roll om det är genom fildelning, för faktum är att alternativ som Spotify, Last.FM, Grooveshark och flera andra tillhandahåller musiken i sin renaste form ändå, fritt att lyssna på utan att behöva vare sig spendera pengar eller arkivera plastskivor i hyllor.

Själv sitter jag fast i en exemplar-orienterad musikvärld, främst för att min iPod inte stödjer särskilt många alternativ. Jag köper skivor då och då, mest i ren sympati för mina favoritartister, och lagrar allting lokalt på min hårddisk. Men blickar man bara några år framåt in i tiden, så ser vi genast att mobiltelefonerna utrustas med högre datahastigheter och bättre ljudkvalitet, 3G-kort med snabb HSDPA är inbyggda i nästan varje laptop och om 5-6 år kommer LTE, med riktigt rejäla datahastigheter, förmodligen ha möjlighet att ersätta alla utom de allra mest krävande kablade nätverksuppkopplingarna. När varje enhet med ett hörlursuttag, varje TV- eller datorskärm och varje bil snart är utrustad för att kunna strömma musik vart du än befinner dig, kommer vi ha något som helst behov av konceptet exemplar?

Jag ser en framtid med minst lika rikt musikliv som idag, förmodligen ännu bredare, där artister och upphovsmän försörjer sig på att framföra musiken, istället för att bara sälja den till lyssnaren. Jag ser en framtid där det är lyssnandet, inte ägandet, som står i fokus för musiken. Jag ser en framtid som kommer förändras innan vi ens insett själva att den inträffat, precis som den alltid gjort tidigare. Vad jag ställer mig högst frågande till är om vi ska riskera en trygg och stabil framtid genom vår oförmåga att se ens hur vår nutid ser ut. Hur ska vi kunna blicka framåt, när vi glott bakåt så länge att vi lider av kronisk nackspärr?